Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRUTTA prut3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. prutta, fjärta; jfr d. prutte, fjärta, i d. dial.: göra sitt behov; av samma rot som PRUTT, sbst., o. PRUTT, interj.; om ordet har ngt samband med de under PRUTA nämnda orden är ovisst]
1) (vard.) motsv. PRUTT, sbst.: fjärta. Härholdsbruntarna de prutta, / Svansarne slå. Bellman (BellmS) 4: 148 (1771). Nordström Landsortsb. 359 (1911). särsk. (†) i utvidgad anv., om blixtar: ljunga. CAEhrensvärd Brev 1: 247 (c. 1795).
2) (†) stöta ut luften kraftigt genom munnen, så att ett ljud uppkommer; äv. tr., i uttr. prutta ngt utur munnen, blåsa ut ngt ur munnen; jfr PRUSTA, v. I 1 b, II. Bonden slickade på (rov-)frön, då några frö fastnade på tungan, dem han pruttade utur munnen, på ömse sidor om sig, och således sådde dem på alla sidor. Linné Sk. 412 (1751). (Fr.) Pétarade, .. (sv.) Pruttning med munnen (för att yttra förakt för någon). Dalin FrSvLex. 2: 263 (1843).
3) (vard.) motsv. PRUTT, interj. 1; om person: stötvis frambringa dova ljud gm att blåsa (i ett blåsinstrument); om blåsinstrument: frambringa dova stötar, ljuda dovt o. stötvis; om ljud från blåsinstrument: ljuda dovt (o. stötvis). Bellman (BellmS) 1: 51 (c. 1768, 1790). Hejmdal pruttar i Gjallarhorn. Wadman Saml. 2: 12 (1835). Törnblom Magerl. 70 (1909; om hornstötar). Från verandan pruttade Erkers kornett. Hasselblad BergslVärml. 162 (1929).
4) (vard.) i fråga om ljud från motor o. d.: smattra, puttra. Stackars Fritz .. var enbart löjlig, där han kom pruttande på sin motorcykel. Blomberg Landsv. 89 (1927).
Särsk. förb. (vard.): PRUTTA FRAM10 4. till 3: spela (ett musikstycke) på blåsinstrument. Fridegård LHårdVid. 242 (1951). —
PRUTTA I VÄG10 0 4. till 4; om bil o. d.: sätta i väg med ett smattrande ljud. DN(A) 1931, nr 134, s. 13. —
PRUTTA TILL10 4. till 1: (plötsligt) ge ifrån sig en fjärt. Bellman (BellmS) 2: 67 (1773, 1791).
Ssg: (1) PRUTT-MASKIN. (tillf., vard.) om häst. Diktonius Onnela 15 (1925).

 

Spalt P 2194 band 20, 1954

Webbansvarig