| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRÅLIG prå3lig2, adj. -are. adv. -T.
1) (föga br.) motsv. PRÅL, sbst. 1, o. PRÅLA I 1: skrytsam, övermodig. Scholander 2: 198 (1868). Lidforss UtrikVyer 60 (1905).
2) motsv. PRÅL, sbst. 1, 4, o. PRÅLA I 2, om sak: iögonenfallande l. påfallande gm mycket grälla färger l. gm överdriven o. smaklös prakt o. d.; överlastad, trasgrann, skrikig; äv. om uttryckssätt l. stil o. d.: svulstig; äv. om person: pråligt klädd l. utsmyckad o. d. Thorild (SVS) 1: 210 (1793). Snoilsky 2: 43 (1881; om person). Den pråliga barockstilen. NordBoktrK 1910, s. 100. Billiga fåtöljer har ofta under en prålig yta en .. hård stoppning av träull. Form 1945, s. 67. — jfr BOND-PRÅLIG. — särsk. [jfr d. net uden at være pralende] (vard.) i uttr. snygg(t) (äv. nätt) men inte (äv. föga) prålig(t), snygg(t) men inte vräkig(t), vacker(t) men enkel(t) o. anspråkslös(t); äv. ironiskt, smått försmädligt: inte särskilt vacker(t) l. klädsam(t). ”Snyggt, men inte pråligt!” — sa’ fan, färga’ svansen ärtgrön. Schultz Ordstäf 35 (c. 1865). Allt var .. nätt om också inte pråligt. Adelsköld Dagsv. 2: 94 (1900). (Huset) var snyggt men föga pråligt. Melin AndÖstsluttn. 60 (1931).
Spalt P 2220 band 20, 1954