Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PULKA pul3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Linné Bref I. 1: 26 (1741)); förr äv. PULK, sbst.2
Ordformer
(pulk 1837. pulka (-ck-) 1672 osv.)
Etymologi
[jfr fin. pulkka; av lap. pul’hkē, båtformig släde att åka i]
bland lapparna bruklig o. från dem övertagen, i snörika trakter använd båtliknande släde, som glider på en under bottnen anbragt planka o. som drages av en l. flera renar l. hundar l. människor; urspr. (o. i fråga om lapska förh. fortfarande i sht) om en rendragen (halvtäckt) åksläde (för en person); jfr ACKJA. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 54. Pulka, i hvilken folk åker, och Akja, uti hvilken man lägger lass. VetAH 1773, s. 81 (i Finland). (Kulsprutegevär) kan vintertid dras i pulka. InfRegl. 1945, 1: 82. — jfr LOCK-PULKA.
Ssgr: PULK- l. PULKA-BOTTEN. Törnqvist Stjärnlj. 111 (1915). —
-FÄRD. DN 1895, nr 9165 A, s. 3. —
-KÖRNING. Östergren (1935). —
-SNIBB. (pulk-) (föga br.) om den spets i vilken en pulkas sidor mötas framtill. VetAH 1804, s. 2. —
-SPÅR. spår (i snö) efter pulka. Engström Äfv. 89 (1908). —
-TRANSPORT. InfRegl. 1939, 2: 134. —
-ÅKNING.

 

Spalt P 2360 band 21, 1955

Webbansvarig