Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUNJART punjar4t l. PUNJORT -jor4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. POIGNARD l. PUNIARD l. PUNIAR, r. l. m.; best. -en; förr äv. PUNIERT, r. l. m.; pl. -er; förr äv. PUNIER, sbst.2, m.; best. -en; förr äv. PUNGER, m.; förr äv. PUNGARE, m.; best. -en.
Ordformer
(poignard 1754. pungare 1603 (: pungarenn, sg. best.). punger 1603. puniar 1624. puniard 1681. puniart 1621—1882. punier (-nn-) 1561—1626. punjert (-ie-) 1611—1669. punjort (-io-) 1604—1890. puunnert 1599. pÿniert 1611)
Etymologi
[jfr likbetydande ä. d. punder(t), punniert, pungert m. m., d. pundert, mlt. punder, lt. punjer, holl. ponjaard; av fr. poignard, av ä. fr. poignal, poignel, av ett (icke anträffat) vulgärlat. pugnalis, adj. till lat. pugnus, näve; jfr PUNJETT, sbst.1—2]
(om ä. förh.) ett slags kort stickvapen; dolk; jfr DAGGERT, sbst.1 1, DART 1, STICKERT. HH XXXIII. 1: 112 (1561). (Han) drog wth sinn punnier. 3SthmTb. II. 1: 360 (1599). Stöten var så ifrig, at poignarden geck en tum diupt in i bordet. Säfström Banquer. Pp 4 a (1754). Spak BlVap. 15 (1890).
Avledn.: -PUNJARTA, v. (†) i ssgn ned-punjarta.

 

Spalt P 2415 band 21, 1955

Webbansvarig