| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYSSLING pys3liŋ2, ngn gg PYSSLINGE pys3liŋ2e l. 302, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) människa (i sht man) av (mycket) ringa kroppslängd; särsk. dels (i sht ngt ringaktande) om mycket småväxt person (stundom person av dvärgras), dels (i sht smeksamt) om (litet) barn; jfr DVÄRG I 2, LILLEPUTT 1, PUTTEFNASK, PYGMÉ 2. Biurman FrSpr. 197 (1729). Ännu gifvas, kanhända, både jättar och pyslingar. Lappen och Grönländaren brår åtminstone på de sednare. GbgMag. 1759, s. 178. De små svartklädda pysslingarne .. höllo saknaden (efter modern) vid lif. Strindberg TjqvS 1: 117 (1886). Gestalten var en liten pysslings, / Men ansigtet en gammal mans. Snoilsky 4: 91 (1887). Kulturen 1941, s. 103.
2) (i fråga om äldre, folkliga föreställningar) litet, övernaturligt väsen som antogs hålla till i jorden l. under stenar l. i bärg l. träd o. d., (små)troll, dvärg (se d. o. I 1), vätte, älva; förr äv. om vålnad efter mördat odöpt barn, gast. Linné Sk. 403 (1751). Pysslingar bodde under och i gamla träd. Lovén Folkl. 185 (1847). Dalin (1855; om gast). Ordet vätte .. användes numera mest om de underjordiska pysslingarna. NordKult. 9: 119 (1931). — jfr BÄRG-PYSSLING.
3) i bildl. l. utvidgad anv. (av 1), om ngn l. ngt som utmärker sig gm sin litenhet.
a) (numera bl. tillf.) om i moraliskt l. socialt avseende l. i fråga om lärdom l. kunskaper o. d. obetydlig person. Dalin Vitt. II. 5: 95 (1738). Hvad är människan utan lagar? Men — dessa lagar måste ej vittre pyslingar, utan Naturen göra. Thorild (SVS) 3: 14 (1791). Wetterbergh Sign. 336 (1843).
b) om litet l. obetydligt djur l. träd o. d. Lenngren (SVS) 2: 236 (1799). Näcktergalen / är ju en lösdrifvare blott, / en fattig pyssling, klädd i grått. Unge Rappe 24 (1835). Då den stora granen ännu knappast var mera än en qvartershög pyssling. PT 1900, nr 99 A, s. 3. Blomberg MolnBröd. 72 (1932).
c) (†) bot. växten Arnoseris minima (Lin.) Schweig et Koerte, som bl. a. utmärkes av sin litenhet, klubbfibla. Liljeblad Fl. 274 (1792). Dalin (1855).
4) [utgående från 2] (numera knappast br.) zool. individ l. art tillhörande underordningen Prosimiæ bland däggdjuren, halvapa; förr särsk. i inskränktare anv., om halvapa av släktet Lemur Lin., maki; äv. i pl. ss. namn på detta släkte l. på underfamiljen Lemurinæ. Linné MusReg. 4 (1754). (Till halvaporna) höra Makierna eller Pysslingarne (Lemur) m. fl. slägten. Thorell Zool. 2: 98 (1861). Sundström Huxley 399 (1874; om underfamiljen). 2NF 10: 1078 (1909). — jfr NATT-PYSSLING.
5) [urspr. skämts. anv. av 1, i anslutning till SYSSLING] (vard.) om person i hans släktskapsförhållande till sina föräldrars fyrmänningars (bryllingars) barn, femmänning; stundom äv.: brylling. Högförnäma svågrar och svägerskor, kusiner, sysslingar och pysslingar. Hellberg Samtida 1: 69 (1870). Kontrahenterna äro femmänningar eller pysslingar, som termen lyder. SvD(B) 1943, nr 264, s. 10.
B: (2) PYSSLINGE-BRÖD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (folklig benämning på) brödliknande kaka av bärnstensblandad asfalt, funnen på en stenåldersboplats; äv. om krukskärva från stenåldern. SNilsson (1836) hos Berzelius Brev 14: 103. De så kallade pysslingebröden eller rökelsekakorna, som hos oss finnas i jorden eller i torfmossarne. Dens. Ur. I. 1: 25 (1838). Stenåldersboplatsernas lerskärvor ha ibland fått heta ”pysslingebröd”. Andersson SkånH 1: 221 (1947).
C: PYSSLINGS-BARN, se A. —
Spalt P 2549 band 21, 1955