Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PYS py4s, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Topelius Läsn. 7: 67 (1891)).
Etymologi
[sv. dial. pys, pus, pys; jfr ä. d. pus, gammal man, d. dial. pys, d. pus, pys, litet barn, nor. pys, pys, pyse, vekling, t. dial. pfosi, pys; sannol. till en germ. stam pus, möjl. identisk med stammen i PYSA, PÅSE, sbst., PÖSA, v.1 m. fl. — Jfr PYSING, PYSKE, PYSSLA, PYSSLING]
(i sht vard.) liten gosse l. pojke, (pojk)byting, parvel, småpojke; äv. i utvidgad anv., om yngling l. man (särsk. vid förtroligt l. smeksamt tilltal l. omnämnande). SvTyHlex. (1851). 8 à 9 års pysar. Hellberg Samtida 1: 16 (1870). En liten pys kan mycket väl vara till stort besvär. Törngren Gunnarsson Barn. 136 (1924). Hedberg Iris 291 (1934; om ung man). — jfr LILL-, SMÅ-PYS.
Ssgr: PYS-TID. (tillf.) tid då ngn ännu är (var) en liten pojke. HågkLivsintr. 2: 183 (1922). —
-ÅLDER. jfr -tid, -år. Ahlgren KritUppdr. 88 (1946). —
-ÅR. (tillf.) pojkår; jfr -tid. Östergren (1935).

 

Spalt P 2544 band 21, 1955

Webbansvarig