Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅG på4g, äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) PÅK på4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pog 1833. påg 1712 osv. påk 1712—1802)
Etymologi
[sv. dial. påg, påk, paug, poug; jfr d. pog; sannol. av lt. pōk, litet barn, svag, kraftlös människa o. dyl., o. möjl. etymologiskt identiskt med PÅK, sbst.2; jfr i så fall med avs. på bet. LURK, BÄNGEL, DRÄNG m. fl.; formen påk är stundom (t. ex. i språkprovet från 1802 nedan) en uppsnyggad (skrift)form av påg]
(i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) pojke, gosse; särsk. om skånsk pojke. Spegel (1712). Båda påkarna äro studenter och kunna tala god latin. Bååth-Holmberg Morf. 1: 94 (i handl. fr. 1802). Pågarnas ring (i skånska kadriljen). Folkdans. 44 (1923). En skånsk påg. Zetterström Dag 5 (1946). — jfr GÅSA-PÅG. — särsk. i utvidgad anv., = GOSSE 4 a. Kellgren Tro 147 (1953).
Ssgr (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): PÅGA-BLÄRA, m. [sv. dial. paugablära; till sv. dial. blära, blåsa (se blära); jfr blåsa, sbst. 6] (nedsättande l. skämtsam) benämning på pojke: pojkvasker l. pojkspoling o. d. jfr: Enligt vittnesmål skulle hon .. kallat kungen Påga Bära (sannol. felaktigt för Påga Blära). Wedberg 1HD 93 (i handl. fr. 1807). —
-POJKE. jfr -blära. FoF 1914, s. 16 (fr. Skåne). —
-TONKE. jfr -blära. Bondeson Glimm. 124 (1892). —
-TÖS. pojkflicka (se d. o. 2). Idun 1890, s. 87.

 

Spalt P 2772 band 21, 1955

Webbansvarig