| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
-GÅNG.
1) (numera föga br.) boktr. till I 13, III 2, om (början av) en tryckcylinders rörelse in över tryckformen. NordBoktrK 1914, s. 126.
1) till I 52 s, III 14 c: avse l. angå l. röra (ngt l. ngn). G1R 1: 36 (1522). Thet embetet som siälene pågalt som war presta embetet. OPetri 1: 392 (1528). Tå drömde oss bådhom j enne natt, hwar sin dröm, hwess vthtydhning huariom för sigh pågalt. 1Mos. 41: 11 (Bib. 1541). Hwilken som tillägger någon annan thet heder och ähra pågäller .. stånde samma straff, som (osv.). Schmedeman Just. 97 (1590).
2) [jfr 1] opers. (jfr dock a anm.): gälla (se gälla, v.4 4 c, d); vara kritiskt, vara fara på färde, ”knipa”; äv.: vara av vikt l. nödvändigt, erfordras l. behövas. (Att) vij, när som mäst skulle pågälle, oss för myterij och affall icke hafve till att befahre. OxBr. 1: 54 (1614). H:r Domb-Probsten, som säkert lofvat migh .. recommendation till .. H:r Gouwerneuren, der så skulle pågälla. VDAkt. 1686, nr 36. Nordberg C12 1: 291 (1740). Möller (1807). särsk.
a) med bestämning (objekt l. adverbial) bestående av ett (ofta neutralt) pron., i sådana uttr. som när l. om något pågäller l. när l. om det pågäller något, när l. om det är någon fara på färde l. något viktigt för handen l. när l. om det gäller o. d.; vad ock pågäller l. evad som kan pågälla, vad det än kan bli fråga om, vad som än kan hända. Stiernman Riksd. 210 (1547). Det yppersta Folket af hela rijket församlades när något på galt, eller särdeles saker förhender hades. Rudbeck Atl. 1: 174 (1679). (Mången) njuter betalning som för en soldat, ändock ingen är, om det skulle något pågälla. Eneman Resa 1: 229 (1712). Sahlstedt Hoffart. Bih. 6 (1720: hvad ock pågäller). (Sv.) Ehvad som kan pågälla. (Eng.) Whatever may happen. Widegren (1788). jfr: The Pleskouer .. läto kalla then falske Demetri til sigh, .. hwilken the nu wille öfwerlefwerera Generalitetet emoot Belägringen, om någon pågiälla skulle. Widekindi G2A 31 (c. 1676). Anm. till 2 a. Det är möjligt att konstruktionen i vissa av de ovan anförda språkproven varit omtolkad, så att pronomenet, som urspr. varit obj. (l. adverbial), uppfattades ss. subj., varvid verbet erhöll bet.: komma i fråga, hända o. d.
b) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. vid pågällande, om det gäller l. gällde, om det nödvändigt behöv(d)es. Barchæus LandthHall. 8 (1773).
(I 15, III 2) -GÄNGA, v., -ning. (i sht i fackspr.) fästa (ngt) på ngt medelst fast- l. inskruvning i gängor. JernkA 1874, s. 292. —
-GÖRA, v. (†)
1) till I 15, III 2: förfärdiga (ngt) på (ngt), tillvärka o. anbringa (ngt) på (ngt). En steck bock (dvs. ställning för stekspett m. m.) en ny fot på iort å fast nÿtat. HovförtärSthm 1723 B, s. 810.
2) i p. pf. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.), bildl.
a) uppgjord med beräkning, arrangerad l. satt i scen (för uppnående av ett visst ändamål). MoB 1: 107 (1788). Det syns .. att det är alltsammans (dvs. G. III:s tillvägagångssätt gentemot adeln vid 1789 års riksdag) pågjordt, och att planen är nu det den längesedan varit: nämligen enväldet tvärt emot ed och konungaförsäkran. Warburg Ehrensvärd 213 (i handl. fr. 1789).
b) tillgjord; ”påklistrad”. En kall och pågjord glättighet. SP 1792, nr 180, s. 2. VexiöBl. 1811, nr 2, s. 5.
3) till I 52: göra (uppskov) med ngt, gm (uppskov) dra ut på tiden med ngt; anträffat bl. i p. pf. Så haffuir hann beuilliatt, att hanns gård och hws så werderas och .. inthe widare opskoff (må) på giortt bliiffua. VadstÄTb. 22 (1579; möjl. icke ssg; jfr på II 3).
4) till I 52 t; med avs. på dokument: upprätta l. uppsätta (dokument o. d.) beträffande ngt; anträffat bl. i p. pf. Then Rättigheet .. som Sweriges Rijkes Adel kan haffua til thet Swenske Godz, liggiandes här i Danmarck .. effter the Breffues lydelse ther pågiorde och vthgiffne bleffue vthi Malmöö. Tegel G1 1: 273 (1622; möjl. att uppfatta ss. ther på giorde; jfr därpå). —
(I 15, III 2) -HAKA, v., -ning; -are (mera tillf., Östergren (1935)). fästa l. anbringa (ngt) medelst l. på hake l. hakar o. d.; haka på (ngt); äv. oeg. l. bildl. (stundom äv. med sakligt subj.); äv. i uttr. påhaka ngt på l. vid l. (ut)i ngt l. påhaka ngt ngt. Polhem Invent. 10 (1729: Påhakningen på). Järndörrarne påhakas. Wijnblad Tegelbr. 67 (1761). Rejmers Koln. 89 (1868: deruti). En hakbult, som påhakas en ögonbult under bogsprötet. Frick o. Trolle 10 (1872). TT 1897, M. s. 33 (oeg.). Grannens förmodan, att hörnfönstret inte var påhakat. Leffler Smith PollJuv. 213 (1930). särsk. (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngt (särsk. en kugge i ett kugghjul) på ett hindrande sätt fattar i l. tar fäste i ngt (särsk. en kugge i ett annat kugghjul) liksom med en hake l. hakar. Påhakningen vid en för stor drif (i ett ur) hämmar fullständigt ingripningens verkan. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 41 (1881). —
(I 13, 15, III 2) -HAMRA, -ing.
1) (mera tillf.) slå med hammare på ngt, hamra på ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ing. Insättningen (av stolsbenet) i .. hålet skall ske .. med stark påhamring. Handtv. 83 (1874).
2) (i sht i fackspr.) fästa (ngt) på ngt medelst hamring; äv. i uttr. påhamra ngt på ngt. Adler Meyer 307 (1894: påhamring på). Tobaksaskar af järn med ornament af påhamradt silfver. Grebst Korea 90 (1912). —
(I 24 i) -HANDLA. (†) göra (ngt) till föremål för en handling, utöva en handling mot (ngt). Skandia 1: 277 (1833).
Spalt P 2776 band 21, 1955