| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄLLA jäl3a2, v.4, -er, gällde, gällt (pr. ind. sg. -er GR 1: 36 (1522) osv. gäll (giäll) LejonkDr. 123 (1688), BtVLand 5: 100 (1764). — ipf. g(i)äl(l)de (-e-) Reenhielm OTryggv. 185 (1691) osv. ipf. sg. ind. gall Tiällmann Gr. 214 (1696), Johansson HomIl. 22: 161 (1848); gal(l)t(h) GR 3: 336 (1526), Weste (1807); go(o)l(l)t(t) BtFinlH 3: 66 (1536), TbLödöse 165 (1590); gelt BtÅboH I. 6: 12 (1633), Murenius AV 304 (1655). ipf. pl. gullo (-e) LPetri Kr. 16 (1559), Weste (1807). ipf. konj. gulle (-o) GR 4: 115 (1527), Hjelt Medicinalv. 2: 29 (cit. fr. 1765); gulde HögaV 8: 7 (Bib. 1541), Asteropherus 36 (1609). — sup. gäl(l)t Livin Kyrk. 20 (1781) osv.; gällit Rudbeck Bref 277 (1685); gullit GR 1: 197 (1524), Moberg Gr. 238 (1815); guldit GR 9: 75 (1534); gollet LPetri 1Post. F 7 a (1555), Dens. Luther Nattv. C 1 b (1558). — p. pf. gullen PJRudbeckius Luther Cat. 269 (1667)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Risingh Kiöph. 118 (1669)).
1) eg.: (kunna) utgöra betalning för ngt; hava ett värde av (en viss summa), hava samma värde som; förr äv. i förb. gå och gälla.
a) om mynt, sedlar o. d.: hava l. motsvara ett värde av (en viss summa). Sedlar gälla hos oss lika mycket som motsvarande guldmynt. GR 1: 197 (1524). Och gallt gambla örtugen thenn tiidh X peningha. Därs. 8: 248 (1533). Klippingen .. skulle gå och gälle en mark, som han var slagen oppå. HT 1910, s. 285 (1592). Penningen giäller altijdh mäst dher han är myntad. Grubb 668 (1665). (Att känna gamla mynt till utseendet) är en kunskap, som är ganska fåfäng, om man icke därhos undersöker dessa penningars invärtes godhet, hvad de hafva gullit. CRBerch (1750) i 3SAH 28: 227. En guinea gäller 21 shillings. WoH (1904). — jfr (†): Det värde, som Riksdalern den tiden gallt. Botin Hem. 2: 162 (1756).
b) om spelmarker o. d.: motsvara ett (godtyckligt överenskommet) värde av; äv. med prep. för; förr äv. om siffra: beteckna ett värde av. De långa (spel)markerna (”pinnarna”) gälla (för) tio, de runda (för) femtio och de korta, fyrkantiga (för) tvåhundrafemtio. Aurelius Räkn. B 1 a (1633). Till at weta hwad .. Ciphror gälla, måste man akta, at man sätter näst hwar fierde en punct, begynnandes ifrån högra Handen, och betyder den första 1, den andra 10 (osv.). Rålamb 1: 1 (1690).
c) (numera i sht i fackspr.) om föremål i allm., särsk. om handelsvara o. d.: vara värd, hava l. stå i (ett visst pris), kosta. GR 2: 177 (1525). För peninga trång skull galtt en gijll oxa 12 öre. OPetri Kr. 165 (c. 1540). Omtänkte bönder .. köpa då säden minst gäller och sälja sedan med vinst. Barchæus LandthHall. 83 (1773). Tre francs hvarje själamessa gäller. CVAStrandberg 4: 100 (1857). Vad gäller vetet här? Auerbach (1909). — jfr (†): Lax och åål wele wäl gälde theris wärde, fram i faste. GR 16: 758 (1544). — särsk.
α) i ordspr. Gambla Wahror giälla intet mycket. Grubb 244 (1665). Han achtar intet hwad kakan giäller. Dens. 301. Om tack gulle Penningar, så hölles hon offta inne. Dens. 614.
β) (†) i uttr. gälla väl l. bättre, stå i högt resp. högre pris. Wij haffue besport Lasse, att Smörett geller well ther Vestuart. GR 9: 75 (1534). När Fiskenn bäst gälder, må thu föryttren ossz till gode. Därs. 16: 756 (1544). Därs. 29: 498 (1560).
γ) (†) i uttr. gälla emot (ngt), uppväga (ngt); jfr 3 a. Thet renista guld geller icke ther emoot (dvs. mot visheten). Job 28: 19 (Bib. 1541).
d) (†) om person: vara värd (ngt); jfr 3 b. Bärer hijt så mykit som iagh geller .., Och the wogho vp så mykit som iagh galt, tretiyo silffpenningar. Sak. 11: 12 (Bib. 1541; Luther: wie viel ich gelte; Bib. 1917: min lön).
e) (†) i överförd anv., om ord: innebära, betyda (ngt); jfr 3. Swedberg Schibb. 175 (1716). Mitt Namn är Nåderik, som et med Hanna gäller. Kolmodin QvSp. 2: 54 (1750). Aldeles lika gällande ord (Synonyma). Bergklint Sam. 1: 158 (1781). Palmblad Fornk. 2: 55 (1844).
2) vara giltig; äga laga l. bindande kraft; vara godkänd l. godtagen.
a) om mynt l. sedlar l. annat betalningsmedel: vara giltig, vara gångbar; godtagas (ss. fullgodt betalningsmedel); äv. (numera föga br.) i uttr. gå och gälla, förr äv. gälla och gå. Lagligen gällande mynt. Pening(ar), som på then thidh galth och gingher. TbLödöse 265 (1592). Penningar äre goda waaror, dhe giälla bådhe Winter och Sommar. Grubb 668 (1665). Arbetadt silfver gällde (i början av 1600-talet) som reda penningar äfven vid Krono-utskylders betalande. Hallenberg Hist. 1: 327 (1790). Hans sedlar gå och gälla som kontanta penningar. Schulthess (1885). Pappersmynt fick gälla som fullgodt betalningsmedel. WoH (1904). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, gångbarhet. Igenom Banco (dvs. bankrörelse) kan .. vprichtigt godt Mynt til skrot och korn, dragas in i Landet, i gång och gälning. Risingh Kiöph. 118 (1669).
b) om föremål (biljett, inträdeskort, pollett o. d.) som berättigar innehavaren till (delaktighet i) viss förmån l. rättighet: vara giltig, berättiga till inträde, åhörande l. åskådande av ngt, deltagande i ngt o. d. (under viss tid, vid vissa tillfällen o. d.). Inträdeskortet gäller för två personer. Lottsedeln gällde för samtliga dragningar i lotteriet. Gäller för återresa avstämplingsdagen (om ”söndagsbiljett”). (Konduktören) bör .. tillse, att endast de biljetter, som verkligen gälla för tåget, aflemnas. TjReglSJ 1862, s. 78. Biljetter, gällande under en månad för viss person för resor mellan tvenne bestämda stationer. SFS 1905, nr 17, s. 1.
c) i spel l. lek o. d., om ngt som utföres l. om resultat o. d.: godkännas (ss. varande i överensstämmelse med spelets regler o. d.), vara giltig. Tärningskastet (i triktrak) gäller, hvar helst tärningarne falla inom brädet, endast de stå rätt på ytan. Wilson Spelb. 225 (1888).
d) (i sht i juridiskt spr.) vara bestämmande l. utslagsgivande, få råda, bliva beslut(et). Den mening (skall på Riddarhuset) gella som fleste rösterne bijfalla. RARP 1: 6 (1626). Kan man intet effter långh deliberation komma till slutt, då gälle the fläste och bäste rösterne. RP 6: 771 (1636). I fråga om .. (utskottens) tilsättande gälle Tre Stånds pluralité. RO 1810, § 36. SFS 1920, s. 1507.
e) om överenskommelse, beslut, löfte, utfästelse, fullmakt o. d.: äga (bindande l. laga) kraft, vara bindande; bestå; äv. i överförd anv. i uttr. gällande kraft; förr äv. i uttr. gå och gälla. Gälla för, förr äv. över ngn. Alt thet hon förplictar sigh offuer sina siäl, thet geller offuer henne. 4Mos. 30: 10 (Bib. 1541). Mitt förbund medh them skulle intet meer gella. 3Mos. 26: 44 (Därs.). Breff, segell, loffuen, ord och eedher pläge icke lenger gälla, än folket seer ther hooss sitt rahm till någen fordeell. Svart G1 80 (1561). Att fördrager, köpebref och andra skrifter, må gå och gälla, som de hafva förr gjort, och ingen må förvända dem. Eneman Resa 1: 85 (1712). Nu hafver man sitt testamente ändradt, eller återkalladt; gälle tå thet hans yttersta vilja var. ÄB 16: 3 (Lag 1734). Hans namnteckning per prokura upphör att vara gällande med denna dag. Auerbach (1909). Sedan .. (testamentet) en gång har vunnit gällande kraft. Gal. 3: 15 (Bib. 1917). — särsk.
α) (†) i p. pf. gullen, giltig. Ther Skrifftermålen icke wore fullkommeligh och aller som nogast förrättat, skulle Absolution icke wara fast och gullen. Rudbeckius Luther Cat. 269 (1667).
β) om lag, stadgar, föreskrift, författning, förordning o. d.: äga l. vara i (laga) kraft; (skola) tillämpas; äv. i uttr. gälla för ngn, hava giltighet för ngn. Lag och rätt bör gälla så väl för den ene som den andre. AOxenstierna 2: 71 (1612). Slijke Stadgar hafwa på then tijdhen gullit. Schroderus Os. 1: 559 (1635). Vid the almänna sammankomster (i Svenska Akademien), tå Ledamöter antagas skola, gäller hvad i XVI §. förordnadt är. 1SAH 1: 29 (1786, 1801). Ingen lag gäller, innan den blifvit promulgerad. Palmén JurHb. 12 (1859). Vördnaden för gällande lag. Hjärne i 3SAH 23: 7 (1908).
f) (†) om handling o. d.: hava (bestående) värkan. Han hadhe offrat itt offer för synderna thet ewinnerligha geller. Ebr. 10: 12 (NT 1526). Jesus .. hafwer med sitt egit blod .. funnit .. en sådan förloszning, som i ewig tid wahrar och geller. Swedberg Cat. 438 (1709).
g) om regel, sats o. d.: vara (erkänd ss.) riktig, äga giltighet, hava tillämpning, vara tillämplig. Denna regel (har) icke altid gullit. Corylander LundDomk. 56 (1756). Jag vet .. att det aldrig funnits någon verklig Poët som ej tillika varit en stor versificateur, ehuru satsen ej gäller omvändt. Tegnér (WB) 4: 180 (1822). (Vid kulturforskningen) gäller den bekanta satsen: getrennt marschieren, vereint schlagen. Nilsson FestdVard. 15 (1925).
h) [utvecklat ur e] i försvagad bet.: råda.
α) om plägsed, bruk, taxa, pris o. d. l. om åsikt, uppfattning o. d.: vara vedertagen l. erkänd l. gängse, härska, råda; numera nästan bl. i p. pr. ss. adj.: rådande, vedertagen, gängse; förr äv. i uttr. gå och gälla. Nu gällande taxa, pris, ränta. Brask Pufendorf Hist. 307 (1680). Följe hvar en den Sed, som går och gäller i landet. Nicander GSann. 115 (1767). Vårt nu gällande undervisningssystem. Tegnér (WB) 6: 408 (1827). Hon hade svärtat sina ögonhår / (Ett bruk, som der i landet allmänt gäller). CVAStrandberg 4: 180 (1857). Ett urgammalt mod som ännu för 15 år sedan gällde på utvärdshusen kring Stockholm. Blanche Bild. 3: 71 (1864). För flertalet torde den uppfattningen vara den gällande, att (osv.). LbInternMed. 2: 1130 (1918). Mr Huskins .. var .. efter gällande moral oangriplig. Hallström Händ. 314 (1927). — jfr (†): Inge Monosyllaba .. stympas medh någhon Apostropho … Vthan .. Apostrophus gäller allenast vthi flerestafwelige Stamm-Ord. Arvidi 117 (1651).
β) (†) om tillstånd l. förhållande: råda, vara rådande, härska. Alt ondt skulle wara förgätit, och allenast Broderligh Kärleek och Eenigheet gälla. Girs E14 99 (c. 1630).
i) äga sin tillämpning på (ngn l. ngt); vara fallet l. förhållandet med; i uttr. gälla ngn (ngt) l. om ngn (ngt); äv. i uttr. gälla för ngn, vara tillämplig på ngn. 2RARP 4: 113 (1726). Denna svårhet att finna gäller om all skönhet och all sällhet. Thorild 4: 106 (1794). I allmänhet gällde det om Geijer att han uppblandade sina historiska mödor med skäligen mycken musik. Sturzen-Becker 1: 33 (1861). Vid vikingatidens slut .. hade .. svenskar och danskar något skilt sig åt i sitt tal, och detsamma gäller norrmän och isländingar. Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901).
j) om påstående, utsaga, argument, ursäkt o. d.: vara sådan att man kan l. måste godkänna den, godkännas, godtagas, vara (erkänd ss.) berättigad. The äre nu alle vnder Gudz doom, ther hwarken falsk clagomål eller oretwijss orsecht gella pläghar. OPetri Kr. 194 (c. 1540). Der be:te argument gälla mhå, szå vill der aff fölgie, att (osv.). OxBr. 5: 50 (1613). Den ursäkten gäller icke, bör ej få gälla. Schulthess (1885).
k) i uttr. låta gälla, godkänna, godtaga, acceptera, gilla. Så lät nu doch wårt offer j dagh gella och teckelighit wara in för tigh. TilläggDan. As. 17 (Bib. 1541); jfr 3 a. Hoos dem som inge skäl vele gella lathe. AOxenstierna 2: 121 (1612). (Resor) vore, sade han, ett uppfostringssätt, som han ville låta gälla. Atterbom Minn. 9 (1817). Låtom till en början Kants hypotes gälla. Leopold 4: 70 (c. 1820). Rein Psyk. II. 1: 100 (1891).
3) vara av vikt l. värde l. betydelse; betyda (se d. o. 7).
a) (numera mindre br.; se dock δ, ε) med sakligt subj., särsk. om egenskap l. förhållande l. handling l. värksamhet o. d.: betyda (mycket l. litet), hava (stort l. litet) anseende l. inflytande; uppskattas (högt l. lågt); stå (högt) i pris; äv. (numera bl. i sådana uttr. som här gäller intet anseende till person o. d.) abs.: ha ngt att betyda; sättas högt, vara uppskattad; förr äv.: hava sitt värde; förr äv. i uttr. gå och gälla. Herren är en hempnare, och för honom geller intet anseende til personen. Syr. 35: 15 (Bib. 1541). (Salomos) Lydna hafwer myckit meer gullit hoos Herren, än hans tusende Brenoffer. JMatthiæ 2: 11 (1643, 1658). Döör Räfwen så gäller skinnet. Grubb 11 (1665). Dygden man tilber; / Men pengar gälla likväl mer. Nordenflycht QT 1745, s. 148. Ditt mandomsrön / försjönk i sjön. / Till lands ej heller / det mycket gäller. Tegnér (WB) 5: 108 (1825). Hans naturblick .. behöfde (icke) lång tid för att upptäcka hvad som gick och gälde hos menniskorna. Almqvist TreFr. 1: 21 (1842). Gamla vanor gälde högt, och nya påfund hade dålig kurs. Wieselgren Samt. 31 (1870, 1880). Här gäller ingen slägtskap, intet anseende till personen. Schulthess (1885). — särsk.
α) (†) med indir. personobj.: hava (ett visst) värde för ngn, betyda (ngt) för ngn. GR 10: 142 (1535). Sig, fan han sielf, af nit til fächta, lik som brinna, / Til des han warse blef, hwad honom lifwet galt. Brenner Dikt. 1: 150 (1700, 1713). Om jag Himlen vinna viste; / Mig then vinst doch mindre galt: / Än jag Gud therföre miste. Kolmodin Dufv. 152 (1734).
β) (†) i p. pr. ss. adj. (jfr δ β’): betydande; betydelsefull; inflytelserik, kraftig. Det gällande anseende, som denna Prinsen ägde uti det Tyska Riket. Celsius G1 2: 84 (1753). (Man) måste .. för at uti Ängland blifva ansedd, äga egne förtjenster och gällande egenskaper. Posten 1769, s. 942. Det är ett ganska gällande papper. Palmblad Nov. 1: 153 (1840). I förlitande på signora Giobertis gällande inflytande. Ljunggren Resa 98 (1871).
γ) (numera knappast br.) i uttr. gälla lika, äv. lika mycket l. detsamma, vara likgiltig, ”kvitta”; opers.; förr äv. med indir. (person)obj. Vm then gamble Borgemästeren Hans Lambrectsson etc Må j skicke en annen i hans stadh, thett gäller oss alt lijke. GR 15: 338 (1543). Allenast de kunna vinna något, så gäller dem lika, om diefvulen och hans moder .. ock skulle hielpa dem. Lagerström Bunyan 3: 147 (1744). Det gällde just detsamma om han for eller stadnade qvar. SvFolks. 278 (1849). Cavallin (1875).
δ) (fullt br.) om ord, förbön, råd o. d.: betyda (mycket l. litet), hava (ngt) att betyda; vara sådan att det tages (stor l. liten) hänsyn därtill; äv. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) abs.: hava mycket att betyda, ”väga tungt”. The wijsas ord gella meer när the stilla, Än Herranars roop när the dårar. Pred. 9: 17 (Bib. 1541). Hwadh .. (den vise) rådher, thet geller. Syr. 21: 17 (Därs.). Effter godh skäell här så litet gulle war ey vnder att i thenna herredagen bleff föga godt beslutat. Svart G1 95 (1561). Hoos Fadren plägar ju enda Sonens böner mäst gälla. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 120. Hans ord gälla mycket. WoH (1904). — särsk.
α’) i ordspr. Fattigh mans rådh giäller icke mycket. Grubb 205 (1665). Ondt rådha när rådh intet giäller. Dens. 625.
β’) (numera knappast br.) i p. pr. ss. adj.: tungt vägande, inflytelserik. Vågar jag väl anhålla .. om Tit. gällande förord hos en och annan af sina mägtiga vänner .. för en fattig gosse. Kellgren (SVS) 6: 75 (1777). Icke ens Hennes Maj:ts förböner, så gällande de eljest äro, skulle förmå att rycka undan bilan. Crusenstolpe Tess. 2: 107 (1847). Nyström DöfstUndUtv. 159 (1901).
ε) (fullt br.) i uttr. (få resp. låta ngt) gälla vad (äv. för vad) det kan, (få osv.) betyda l. bevisa vad det kan, hava det värde som det kan. Slijkt låter man nu alt så vara sagt, och gälla hvadh thet kan. LPetri Kr. 5 (1559). Mitt betänkande medföljer — och får gälla hvad det kan. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 66. Förklaringen må gälla hvad den kan. Wirsén Därs. 2: 562 (1887). Jag ger mig själf detta betyg (det må nu gälla för hvad det kan). NDA(L) 1907, nr 185, s. 1.
ζ) (†) övergående i bet.: duga (till l. mot ngt), göra värkan l. nytta; hjälpa (mot ngt); äv. abs. Om en wille giffua alla äghodelar i sino hwse för kerleken, så gulde thet altsammans intet. HögaV 8: 7 (Bib. 1541). Hantera honom courtoist, så länge dedh geller. RP 12: 278 (1648). Giäller intet Räfwepeltzen, så måste Leyonehwden stå bij. Grubb 255 (1665). Hvarken min eller fadrenss förmaning hafver gullet til att skilia them åth. VDAkt. 1681, nr 357. Det tröstemedel, som gäller mot tillkommande bekymmer. Lehnberg Pred. 3: 205 (c. 1800). Var tyst! Mitt folk har närmre hit. / Förgäfves ropar Ni på hjelp som föga gäller! Bäckström Hernani 35 (1877).
η) (†) i uttr. gälla på (ngn l. ngt), hava inflytande på l. makt över, ”bita” på (ngn l. ngt). Dhet giäller inge Slag på eder, i achta intet Guds Ord. Fernander Theatr. 351 (1695). Allt hvad kärleken i sin försåtlighet / Mot honom bjuder till, ej på hans hjerta gäller. JGOxenstierna 5: 144 (c. 1817).
b) (numera mindre br.; se dock α slutet) om person (jfr c γ): hava (stort l. litet) anseende l. inflytande (hos ngn), betyda (ngt); förr äv. abs.: hava stort anseende l. inflytande, betyda mycket. (De ogudaktiga säga:) hwilken icke göra kan huadh honom lyster, han geller intet. Vish. 2: 11 (Bib. 1541). Är han Rijk så wil han gälla något. Schroderus Hoflefw. 283 (1629). Den tid är längst förbi då slika (dvs. lärda) Qwinfolck giälde. Brenner Dikt. 2: 115 (1717). Det var en tid, då .. Svenskarne gällde högst på Europas valplatser. Fries BotUtfl. 2: 4 (1852). Han gäller mycket på högre ort. WoH (1904). — särsk.
α) i p. pr. ss. adj.: högt ansedd, inflytelserik, betydande; förr äv. i uttr. högt gällande. Som han är högt gällande, så har han utlagt sig för oss i vår angelägenhet. Dalin Arg. 1: 234 (1733, 1754). En högt ansedd och mycket gällande man. Strinnholm Hist. 4: 402 (1852). — särsk. (i sht vard., fullt br.) övergående i bet.: stor(växt) (o. dominerande l. imponerande); särsk. i uttr. en gällande karl. Stor gällande karl. Weste (1807). Hans resliga, gällande gestalt. 4GbgVSH V—VI. 3: 12 (1900).
β) (†) i uttr. gälla till ngt, duga till ngt (jfr a ζ). Ei någon är så svag, at icke then kan gälla / Til Herrans värcktyg, at thet starcka nederslå. Kolmodin QvSp. 1: 255 (1732).
c) i förb. göra gällande.
α) skaffa respekt l. erkännande l. inflytande åt (ngt), hävda; låta (ngt) komma till sin rätt; (effektivt) utöva (makt, myndighet o. d.); driva igenom (sin vilja); jfr γ. Göra sin mening, sin rätt, sina krav gällande. Dalin Hist. 2: 101 (1750). Henrik VII .. var fullt besluten att göra sina anspråk på Italien gällande. Böttiger i SAH 39: 206 (1864). Piper .. gjorde .. sin kraftfulla vilja och sitt inflytande gällande så, att han nästan uteslöt alla andras. Carlson Hist. 6: 132 (1881). Göra sin duglighet gällande. Söderhjelm Uppror. 14 (1918).
β) i allmännare, försvagad bet. (jfr γ slutet): framhålla, framföra, framvisa; påstå (att osv.), (söka) göra troligt (att osv.). Jag vill endast göra gällande Naturens skillnad mellan Läsare, och visa att (osv.). Thorild 2: 54 (1784). Rätt sunda ideer i Ecclesiastikstyrelsen äro gjorda gällande. Tegnér (WB) 7: 260 (1832). (Regeringens) anhängare göra .. gällande, att omröstningsresultatet berodde på en öfverrumpling. PT 1907, nr 60 A, s. 2.
γ) refl.: göra sig uppskattad l. respekterad, skaffa sig anseende l. inflytande, hävda sin ställning, komma till sin rätt, dominera; jfr α; med person- l. saksubj. Skönheten gör sig gällande hvart hon kommer. Tegnér (WB) 4: 93 (1823). Svenskarna (visste) att göra sig öfverallt gällande, såväl i afseende på yttre prakt, som verklig myndighet. Fryxell Ber. 7: 37 (1838). (Skådespelaren P.) gör sig bäst gällande i komiska roller. NF 12: 1115 (1888). Hennes lugna och klara förstånd gjorde sig lika gällande mot gammal och ung. De Geer Minn. 1: 4 (1892). Så länge bordets ena långsida var fritt synlig inåt rummet, kunde bordsbetäckningen göra sig väl gällande. Fatab. 1907, s. 244. — särsk. med allmännare, försvagad bet. (jfr β): göra sig märkbar, framträda, visa sig; med saksubj. Troligt är .., att det segrande folkets öfvermod i flera fall gjort sig gällande. Strinnholm Hist. 2: 58 (1836). I (vissa) .. drag och detaljer gör sig folkets egenart gällande. Nilsson FestdVard. 19 (1925).
d) i uttr. gälla som l. (numera nästan bl. i bet. β) för ngt l. (i bet. β) för att vara ngt; förr äv. (i bet. α) gälla till ngt.
α) betyda ngt, aktas för ngt; anses likvärdig med ngt; (kunna) godtagas ss. ngt; ofta nära anslutande sig till 2. Mijn böön gelle in för tigh (dvs. Gud) såsom itt röökoffer, mina henders vphäffuande, såsom itt afftonoffer. Psalt. 141: 2 (Bib. 1541). At .. vidunders kraft och verkan .. gälla för thet, vi them utgifva, eller betyda thet vi villiom. Block MotalaStr. 111 (1708). Allt detta gäller icke til någon ursäkt. Nohrborg 412 (c. 1765). Skall det (dvs. virket till en ny kyrka) sitta der (dvs. i skogen), tills det blir förmultnadt som Er kyrka? Det skall det icke, såvida mitt Embete ännu gäller för något. Tegnér (WB) 6: 361 (1830). (Sv.) Gälla som ursäkt, (eng.) be taken as an excuse. Björkman (1889). I eder (dvs. fariséernas) lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant. Joh. 8: 17 (Bib. 1917). (†) At sådant .. (icke) skall giälla honom .. för exempel (dvs. ss. prejudikat). 2RARP 4: 320 (1727).
β) i försvagad bet.: anses l. räknas l. betraktas som ngt, anses vara ngt. Gråhår gälla, om blott du tiger, för tankar. Tranér Anakr. 188 (1830, 1833). De .. trampa på allt, som dit intills gält för heligt. Rydberg RomD 7 (1876). Hans stolthet är att gälla som hästkännare. Ödman UngdM 2: 35 (1876, 1881). Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst. SFS 1920, s. 2350. Han .. ville gälla för att vara en vis och genomskådande man. Lagerlöf Troll 2: 111 (1921). — särsk. (i sht ngt vard.) i uttr. gå och gälla för l. som ngt l. för att vara ngt (numera med huvudtonen på gälla), (allmänt, men icke sällan med orätt) anses som l. för att vara ngt. Nilsson Fauna II. 2: 77 (1835). (Han) gick .. och gällde för den snarsticknaste menniska. Almqvist AmH 1: 233 (1840). Gå och gälla för att vara rik. Björkman (1889). Edward, lång, kantig, mörk .. kunde gott gå och gälla som bister och karg. Bergman JoH 26 (1926).
4) [jfr motsv. anv. i t.] i uttr. som beteckna att ngt står på spel, är utsatt för risk l. fara, att situationen är allvarlig l. kritisk, att ngt kräves l. är nödvändigt o. d.; i allm. opers. (jfr dock a, c β).
a) i fråga om insatsen vid vadhållning, förr äv. vid spel o. d., angivande insatsens storlek, hur mycket man håller vad om, hur hög poäng man spelar om o. d.; opers. l. med subj. betecknande spelet l. vadet osv. Jag måste emot min vilja instämma, at hvart och ett spel en Daler gälla skulle. Humbla Landcr. 113 (1740). Huru mycket skall det gälla? Möller (1790; i fråga om tärningsspel). (Sv.) Huru mycket, hvad gäller vadet, (t.) was gilt die Wette? Heinrich (1814). I leken deltogo två personer, .. den ene tog .. nötter i ena handen, knöt den samt framräckte den .. sägande: ”Udda eller jämnt eller gäller det så många?” Fatab. 1915, s. 93. — särsk. [efter t. was gilt o. d.] (†) i uttr. vad gäller, äv. det gäller, eg.: hur mycket slå vi vad om resp.: det slår jag vad om; jag går i god för, jag försäkrar; sannerligen, förvisso. Hwadh geller (sadhe Herren) iagh skal wedhergella tigh på thenna åkren Naboths blodh. 2Kon. 9: 26 (Bib. 1541). Kom widh alt thet han ägher, thet geller, han skal welsigna tigh j ansichtet. Job 1: 11 (Därs.). (Xantus sade att han skulle kunna dricka upp hela havet.) Tå sadhe then andre mannen, huadh gäller j gören thet icke? Tå sadhe Xantus iagh sätter mitt huus j wadh at iagh thet giör. Balck Es. 44 (1603). Hwadh gäller, du liuger. Asteropherus 16 (1609). Hvad gäller, att med ringare besvär / Tartarns, än Eliséens stränder hinnas! AGSilverstolpe Skald. 1: 31 (1801). ÖoL (1852).
b) allmännare, i fråga om det förhållande att ngt kan sättas på spel l. att det kan ”kosta” ngt l. att fara hotar ngn l. ngt o. d.; i sht i sådana uttr. som det gäller mycket, mera, allt (för ngn), det gäller livet, halsen, ngns välfärd, levebröd o. d., mycket, livet osv. står på spel (för ngn), det kan kosta (ngn) mycket, livet osv. OPetri MenFall R 6 b (1526). Om han fölle til sin herra Saul, så måtte thet gella wår hals. 1Krön. 12: 19 (”13”) (Bib. 1541). Honom (dvs. envåldskonungen) moste .. vndersåtarena .. lydno stånda; skulle thet ock gella theras godz och lif. Swedberg Schibb. e 2 a (1716). Var då ej underligt, at månge talte, då det gälde hvars och ens skinn. DTilas (1770) i HSH 16: 396. Kunde gälla Ert usla lif, / ty min klinga törstar. Tegnér (WB) 5: 99 (1825). Om det så gällde aldrig det. LfF 1909, s. 48. Hallström Händ. 20 (1927). — särsk.
α) (†) med indirekt personobj., i uttr. det gäller ngn livet o. d. (äv. om livet o. d.), ngns liv är i fara, står på spel. GR 11: 353 (1537). Tå fiendanar sågho, at thet skulle gella them om lijffuet .., wende the om. 1Mack. 12: 51 (Bib. 1541). Honom däd Hans lif och Spjra giäller. Börk Darius 386 (1688).
β) med personligt (l. ss. personligt uppfattat) obj.: faran hotar ngn, ngns liv o. d. står på spel; stunden är kommen för ngn o. d. Thet warder ock Juda gellandes, när Jerusalem belagt warder. Sak. 12: 2 (Bib. 1541). När en roos lägs på någons af Canikernes Pulpet, i Domkiörkan i Lybeck, så gäller thet (enl. vidskepelsen) honom icke långt ther efter. Isogæus Segersk. 1106 (c. 1700). Han visste, att nästa gång gällde det honom själf. Hallström Than. 60 (1900).
c) abs.: det är fara på färde, det är kritiskt, avgörandets stund är kommen; det är allvar, det ”kniper”. Huar tu fornimmer at thet wil gella for alffuar, så see til at tu kunde få vp skatten j Jemteland. GR 7: 443 (1531). Nu gäller det. Weste (1807). I dag, ett slaget, blir striden ny, / Det skall gälla vid Wirta bro. Runeberg 2: 74 (1848). Stå upp och förkunna, att nu gäller det för det gamla Europa! Lagerlöf Troll 2: 201 (1921). — särsk.
α) i uttr. om l. när det gäller o. d., om l. när det blir allvar l. kommer därhän l. ”till kritan”, i det avgörande ögonblicket; ofta övergående i bet.: om l. när det behövs (skulle behövas) l. erfordras (jfr d); förr äv. i uttr. om det så gäller, om så behövs. Tu skalt ock samma wäghen (dvs. dö), Men hwar thet nw skulle gella, huru skickeligh äst tu ther til? LPetri 4Post. 55 b (1555). Tw swerd woro för handenne, .. och meente at the wel wille få rådh til flere, ther thet skulle gella. Dens. ChrPina N 2 a (1572). Och kune thett bevijsse, om thet schulle så gelle. OxBr. 5: 40 (1613). Marpessa hafwer Ida utwalt, / Försköt Appollo när thet galt. Chronander Surge B 6 a (1647). Vi äro derföre hitkomna att försvara prosten och skaffa honom rätt, om det så gäller. CFDahlgren 5: 22 (1832). De (hade) alltid hoppats, att jag skulle gifva vika (dvs. ingå i konseljen), när det gällde. De Geer Minn. 2: 166 (1892). — särsk.
α’) (†) i uttr. om det gäller för nöden o. d., om nöden (så) kräver. The wele stå fasta medt oss huar thet geller för nödhen. GR 7: 3 (1530). Därs. 24: 554 (1554).
β’) (föga br.) med subjektsväxling, i uttr. när nöden gäller o. d., när nöden (så) kräver. Så anlit vännerna, Fougere, då nöden gäller, / Om lån af penningar. Remmer Theat. 1: 44 (1814). Bäckström Hed. 104 (1875).
γ’) (†) refl., i uttr. om det skulle så gälla sig o. d., om det skulle erfordras. RARP 6: 112, 119 (1657).
γ) med åtföljande indir. frågesats: det skall avgöras (om l. vem osv.), det är den stora frågan (om l. vem osv.), det ”beror på” l. ”kommer an på”. Nu gäller det, om han skall få platsen. Afståndet (mellan våra stora författares språk och våra efterkommandes) skall nödvändigt varda allt större. Men det gäller åt hvad håll. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 489. Nu .. kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det gäller nu om du vågar att komma ner till dalbottnen. Lagerlöf Holg. 2: 248 (1907). ”Nu gäller det, vem som först kommer fram”, skrek Björn. Melin VikSaga 119 (1910).
d) det erfordras, kräves, behövs, det är nödvändigt l. viktigt (att); ngt kräves l. bör göras l. företagas; i sht med åtföljande inf. l. att-sats. Då gäller det at försöka. Dalin Arg. 2: 35 (1734, 1754). Felicia. En gåta minns jag nu, som tvifvelsutan / Du gissar strax. Astolf. Det gäller ett försök! Atterbom LÖ 2: 64 (1827). Då gällde det att se upp. Ymer 1903, s. 9. Här gäller det mod. Klint (1906). Det gällde att hålla god min. Bergman LBrenn. 237 (1928). — särsk. (mindre br.) i uttr. det gäller (ingen) hast, det erfordras (ingen) skyndsamhet, det brådskar (icke). Det gäller ingen hast. Cavallin (1875). Pass på vårt villebråd! här gäller hast! Rydberg Faust 27 (1876). Schulthess (1885).
5) vara fråga om, röra sig om, avse, syfta på; hava till (ända)mål; angå, (be)röra. Han har ingen aning om vad frågan l. saken gäller. Huadt sielffue sakenn geller om Otthe Larssons godhs, bleff wedtt rickz(ens) rådz dom. TbLödöse 64 (1587). Hvad gälde striden? Några lumpna smycken. CVAStrandberg 1: 57 (1845). Hvem är du, bonde? säg, hvad gäller nöden, / Har du ej lärt dig än förakta döden. Runeberg 2: 117 (1848). Siffran för Vastena kloster gäller äfven konungens andel af bytet. Forssell Hist. 1: 70 (1869). Traditioner, som gälla sociala förhållanden. Nilsson FestdVard. 11 (1925). — särsk.
a) opers. (jfr b): det är fråga om (ngt); särsk. med åtföljande inf. med (förr äv. utan) att l. vbalsbst. (i dessa fall icke alltid klart skilt från 4 d). Det gällde tillsättande av ett lektorat. Hwar det elljest galt om swenska Verser dömma, / De kraft- och sinrikste, de bästa wore Hans. Brenner Dikt. 2: 109 (1704). Min afton skrider fram med fart, / Det gäller kanske uppbrott snart. CVAStrandberg 1: 321 (1877). Det synes att fransmännen ej spara på pengarne, när det gäller armén och det militära försvaret. Ödman VexlBild. 43 (1887, 1893). I (dvs. korintierna) voren ju före de andra .. icke allenast när det gällde att sätta saken i verket, utan till och med när det gällde att besluta sig för den. 2Kor. 8: 10 (Bib. 1917). — särsk.
α) (†) i uttr. gälla om ngt (jfr β), vara fråga om ngt. Thet galt om ett gifftermoell aff högh adell. Svart G1 136 (1561).
β) (föga br.) i uttr. det gäller tiden l. om tiden, det är fråga om tiden, det är brådtom, det brådskar. Då hon på sin mans brådska såg att det gällde tiden, ville hon ej förstöra en enda sekund med frågor. Carlén Rosen 412 (1842). (Roddaren) behöfde bara se uppåt vattnet för att fatta att det gällde om tiden. Berg Sjöf. 202 (1910).
γ) (†) i uttr. gälla till ngt, vara l. bli fråga om ngt. Efter det galt til dricks. Girs J3 12 (1627). Sedan ryssarne nu af förenämde liqvueurer voro förnögde, galt det til upbrott. Dahlberg Lefn. 65 (c. 1755; uppl. 1911).
b) med klarare bibegrepp av riktning: vara riktad till l. mot l. avsedd för l. ägnad åt (ngn), syfta på; äv. opers. Anmärkningen, klandret, berömmet, hälsningen, besöket, inbjudningen, skottet gällde honom. Gemene man hollat der före, att dedt skall gella oss medh denne expedition. RP 6: 90 (1636). De .. trodde, att hans grymhet gällde endast de höga. Fryxell Ber. 3: 19 (1828). Alla blickar endast honom gälde. CVAStrandberg 3: 171 (1869). Eder (dvs. judarna) gäller löftet och edra barn. Apg. 2: 39 (Bib. 1917). — särsk.
α) angå l. beröra (ngn); träffa, drabba. Hiärne 2Anl. 183 (1706). Under det vexelkursen steg, gälde det kapitalisterne mest, de hade ock rygg att tåla en stöt. Chydenius 292 (1766). — särsk. i numera obr. anv. Om någhot effter taal kome .. för thet som här beslutat war .., tå skulle thet gella them alla lika til at förswara, lidha och umgella. OPetri Kr. 312 (c. 1540). Tui Tui vij skulle thz spilla (gm syndafallet) Tet geller allom vårom barnom illa. CreatMundi 19 (c. 1570).
β) (†) i uttr. gälla för ngn, om skål: vara ägnad åt ngn. Det stora mjödhorn Odin tar, / För Barbara skall skålen gälla. Stiernstolpe ESkr. 123 (c. 1820). För makar, barn och hem / I laget skålen gälde. Qvanten Dikt. 304 (1880).
γ) (†) i uttr. gälla emot ngn, vara riktad mot ngn, åsyfta. Thet förbundet skall hafva gullet emoot the Mechelborgiske. LPetri Kr. 14 (1559). OxBr. 1: 252 (1624).
δ) (†) i uttr. gälla på l. till (ngn l. ngt), avse, syfta på, vara fråga om; gå ut på; handla om. GR 9: 144 (1534). The see sich wijsligha fore, at saken som förbundet gelder vppå är rettferdig. OPetri Kr. 86 (c. 1540). The stadgar och ordningar som gella på personer, tidher, rum, etc. LPetri Kyrkiost. 11 a (1566). Vele vi .. nu beskåda några .. omständigheter, som föreföllo uti Hans Kongl. Höghets Minorennitet, hvaruppå detta Capitlet enkannerligen gäller. Nordberg C12 1: 18 (1740).
ε) om resa, färd o. d.: vara riktad mot; stundom äv. opers.: bära hän (till); med målet för färden uttryckt antingen gm direkt obj. l. en adverbiell bestämning; i sht i uttr. vart(hän) (förr äv. vart ut) gäller det l. färden o. d. Ther skulle göris någre skiip tiil rede westwart, huart thet gelle will, thet wette wij icke. GR 12: 166 (1539). Man (kan) icke fulleligen vethe .., hvart utt thet gälle vill med samme krigzfolck (som samlas i Tyskland osv.). Därs. 25: 240 (1555). Hwart gäller Reesan. Linc. (1640; under teneo). I medlertid skedde hans (dvs. tsarens) opbrott til Curland så hemligen, at ingen kunde utspana hvart hän det gälde. Nordberg C12 1: 664 (1740). Framåt, ej tillbaka gäller färden. Rydberg Vap. 128 (1891). En utländsk resa, som gällde Spanien. PT 1906, nr 264 A, s. 3. Deras första steg gällde stallet. Heidenstam Svensk. 1: 48 (1908). — särsk. i vissa numera obr. uttr., särsk. i förb. med prep. till l. åt. Och wiste the tydske knechter inted rättare ähn thett skulle giälla thil Östergiötland igen. Brahe Kr. 49 (c. 1585). Nu skal med alfwar, det åt Ryssens läger gälla. Brenner Dikt. 1: 31 (1700, 1713). Om resan neder åt Skåne giäller förbij Liungby. ÅgerupArk. Brev 4/10 1755.
6) [utvecklat ur 5 b ε] (†) om resa o. d.: äga rum. Huru lenge iagh kommer der att dröja, kan iag intet weeta eij eller lerer reessan gella på några wekor änu för hwarie handa hinders skull. CPolhem (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 245. Elliest hade han intet låtit sig förmärcka, när resan skulle gälla. Nordberg C12 1: 106 (1740). Alltså gällde sedan resan hem utan svårighet utför Elfven. HSH 1: 240 (c. 1750).
1) till 4; opers.
a) till 4 b.
α) i uttr. det gäller ngn an om livet o. d., det gäller livet för ngn. Thett galltt honom och sielf ann om liff och leffverne. HH 20: 367 (c. 1640).
β) till 4 b β: stunden är kommen för (ngn). Den samme gode Guden gifwe oss allom een salig stund, när det skall gälla oss an! VDAkt. 1706, nr 399.
c) till 4 d: det gäller för (ngn att göra ngt). Tå galt thet osz an til at swara til the Lacedemoniers Klaghomåål. Schroderus Liv. 705 (1626). Swedberg SabbRo 344 (1690, 1710).
2) till 5: avse, vara fråga om, angå, beröra; syfta på. GR 26: 653 (1556). En sådan olidelig Tillwitelse .., som iag förstår giäller min Heder och Wälfärd ann. VDAkt. 1697, nr 501. —
1) till 4.
a) (numera knappast br.) det kostar på, det är ansträngande; jfr GÄLLA, v.4 4 b. Brenner Dikt. 2: 114 (1717). (Sv.) Det gäller på, (fr.) il en coûte, cela demande des efforts. Weste (1807). Schulthess (1885).
b) (numera föga br.) till 4 c: det gäller. När thet galt mäst uppå / Rände the alle uti Linkiöpings åå. PolitVis. 201 (c. 1598). Du kan lofva drygt och rundligt, / När det icke gäller på. Öman LyrBl. 2: 18 (1868). I dag gälde det på, om de skulle kunna komma fram på något sätt. Geijerstam FattFolk 1: 40 (1884). Gellerstedt i 3SAH 25: 29 (1911).
c) (†) till 4 d: det gäller (att göra ngt), det erfordras l. behövs; ngn gg äv. med indir. (person)obj.: det är av vikt för ngn. Vi screffue eder nade til .. om noger merchelig vntsetning thet gud skal kenne oss oc riikit nu alsom mest vppa geller. GR 1: 110 (1523). Det gäller på, att fatta sitt sinne i ödmjukhet och låta Gud råda. Stenhammar Riksd. 1: 182 (1835). särsk. i uttr. det gäller på försök, det måste försökas. Til at erhålla detta, när det gäller på försök, och yttersta nöden kommer. Borg Luther 2: 104 (1753).
2) (†) till 5: avse, vara fråga om, angå, beröra; syfta på. GR 1: 36 (1522). Huadh Presterskapet på geller. FörsprBib. a 3 a (1541). Ah min Herre, at thenna drömen gulle tina fiendar vppå. Dan. 4: 16 (Bib. 1541). Ekman Dagb. 124 (1789).
3) [jfr uttr. vad står på] (enst.) i uttr. vad gäller på, vad står på, vad är det fråga om; jfr GÄLLA, v.4 5. Strindberg NSvÖ 1: 53 (1906). —
GÄLLA TILL. (†)
1) till 4 c: det gäller för (ngn); ofta svårt att skilja från 2. Thå Niels Stenson sågh at thet galt honom til med alffuar (så osv.). OPetri Kr. 197 (c. 1540). Thet vilde och så med tijden gälle them till, hvar samme skogxtiuffver icke snarligen straffede och nederlagde bleffve. HH 20: 49 (c. 1580).
2) till 5: gälla, vara fråga om, avse, syfta på; angå, beröra. OPetri Clost. E 2 a (1528). J Prester, thetta bodhet geller idher til. Mal. 2: 1 (Bib. 1541). Effter saken var vichtig och galt hela Riket till. LPetri Kr. 120 (1559). Swedberg SabbRo 206 (1690, 1710).
Spalt G 1592 band 10, 1929