| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅHITT på3~hit2, n.; best. -et; pl. = (Leopold 3: 293 (1802, 1816) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er (VDAkt. 1781, nr 288, Nilsson HistFärs 17 (1940)).
(i sht vard.) om ngt som man l. ngn tänkt (l. tänker) ut l. hittat (l. hittar) på; stundom: idé l. uppslag; ofta med mer l. mindre nedsättande innebörd, med bibegrepp av att det som påhitta(t)s är onödigt l. olämpligt l. besynnerligt l. förfluget o. d.; stundom: infall l. nyck l. upptåg; stundom övergående i bet.: knep l. trick o. d. Ett listigt, underligt, onödigt påhitt. VDAkt. 1781, nr 288. Jag drog på munnen åt ett sådant påhitt (dvs. att sitta i äppelträdet o. läsa). Ödman UngdM 1: 22 (1862, 1881). (Man) får .. höra föräldrar tala ganska förgrymmade ord öfver detta nymodiga ”påhitt” (dvs. obligatoriskt feriearbete). PedT 1900, s. 436. Renen har många påhitt, och ofta händer det, att han utan vidare tvärstannar. Sandström NatArb. 2: 215 (1910). Den kärnfriska munterheten, som uppfann befängda påhitt .. (o.) glada spratt. Lagergren Minn. 3: 139 (1924). Ingen hade bett honom (att hålla tal) … Det var hans eget privata påhitt. Hellström Storm 174 (1935). (Sv.) Det är ett påhitt av honom (eng.) it is one of his tricks. Harlock (1944). — jfr MODE-PÅHITT. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. påhitt av ngt, påhitt som består i l. utgöres av ngt l. möjl. (abstraktare) påhittande av ngt. Leopold 3: 293 (1802, 1816). Vi (ha) aldrig kunnat försona oss med påhittet af en s. k. normalstat (för utrikesdepartementet). Samtiden 1873, s. 67. jfr GbgHÅ XIV. 3: 110 (1908).
b) om ngt som (icke överensstämmer med de värkliga förhållandena, utan) uppdikta(t)s l. ”svarva(t)s” ihop; jfr PÅHITTA 4 c. Hagberg Shaksp. 1: 230 (1847). Det var rena påhittet av honom, han drog sig inte för att göra svart till vitt. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 1: 149 (1918).
Spalt P 2779 band 21, 1955