| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
1) till 1 a: falla upp (se falla upp 1); särsk. i p. pr.: som (vid fall) vänder l. kommer upp; äv. mer l. mindre bildl. LBÄ 1: 11 (1797). I Bura .. kastade man med fyra tärningar, märkta med vissa tecken i st. f. ögon. De uppfallande tecknens betydelse förklarades ur en .. kastbok. Palmblad Fornk. 1: 407 (1844).
2) till 3: i fråga om bok o. d.: falla upp (se falla upp 2), öppna sig. Jag framställer .. (stilexemplen) sådana, som de vid et flycktigt genomögnande af hans bok, för ögat upfallit. LBÄ 7–8: 161 (1797). De uppfallande sidorna i en ouppskuren bok ha (osv.) Fahlgrén Boktr. 107 (1853). —
(10) -FAMNA, -ing. (†) uppmäta l. lägga upp (ved) i famn(ar) (se famn II 4 a). Wed bör vpfambnas å de der til förordnade strander, men icke på broen. Arnell Stadsl. 598 (1730). 3:ne karlar som arbetat med weden wid upfamningen. HovförtärSthm 1766, s. 1513. En utskjutande bergsudde, der en riklig samling uppfamnad ved tycktes vänta på embarkering. Kullberg Syskonb. 53 (1846). Björkman (1889). —
(7 e β) -FANATISERA, -ing. [jfr d. opfanatisere] (numera mindre br.) hetsa l. driva (ngn) till fanatism; anträffat bl. i p. pf. (äv. i överförd anv.) o. ss. vbalsbst. -ing. Han har bott tillsammans med en rysk revolutionär .. Wångs bref styrka att han varit uppfanatiserad till fullständigt vanvett. DN 30/6 1909, s. 2. Det var bara ryssarna själfva, som i en uppfanatiserad stund kunde smäda in i döden. Quennerstedt C12 2: 209 (1916). SAOL (1973). —
-FARA, -else (se avledn.). [jfr d. opfare, t. auffahren]
1) (numera bl. tillf.) till 1: fara l. stiga upp(åt) (till himlen l. i skyn o. d.); särsk. i religiöst spr.; jfr fara upp 1. Ef. 4: 10 (NT 1526). (Jesus) Nederstegh til Helwetit. / Och på tridie dagen vpstodh efter Skrifterna. / Och vpfor til Himla. Ps. 1695, 5: 2. Östergren (1964).
2) till 1, 2: hastigt l. plötsligt fara l. stiga upp (ur l. från ngt); äv.: fara l. störta fram; särsk. (o. numera i sht) i p. pr. (se särsk. slutet); jfr fara upp 2. Atterbom LÖ 1: 69 (1824). Du vet .. aldrig i hvilket ögonblick det stålsatta tveeggade svärdet slår så starkt emot de stålhårda hjertat, att en gnista uppfar derutur. Thomander 1: 384 (1830). Då hörde de snabba steg därnere och Gustaf kom uppfarande för trappan. Dahl När 304 (1966). särsk. [jfr d. opfarende, t. auffahrend] (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om person l. lynne o. d.: hetsig; lättretlig, snarstucken, stingslig. En häftig, eldig, uppfarande yngling. Strinnholm Hist. 2: 506 (1836). Handlingarna vittna, att Schütz varit en man af uppfarande, trätlystet och hämdgirigt lynne. Annerstedt UUH II. 1: 207 (1908).
3) (†) till 2: fara l. bege sig mot l. fram till (en plats l. byggnad o. d.); om skepp o. d. äv. med obj.: fara uppför; jfr fara upp 1. Boskapz Säljaren, skal .. (vid tullplatsen) vpwijsa .. hwad han i medlertijdh, emedan han vpfahr, vnder wägen i andre Städer försäljer. Stiernman Com. 3: 477 (1666). Den breda Skiären som stora Skieppen upfara är på en half mijl Swensk. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 164 (1679). Än var Hans Exellence icke hemma, än var han just i minuten uppfaren till Kejsaren. Söderhjelm Prof. 300 (i handl. fr. 1823). Dalin (1855).
Avledn. (†): uppfarelse, f. särsk. till -fara 1, särsk. om Kristi himmelsfärd; jfr upp-fart 1. Monga äro the Salighetz werck, som Christus .. haffwer vtrettadt: .. Ett är strax j Vpfarelsen stelt j wercket, och wharar j alla ewighet. Paulinus Gothus ThesCat. 194 (1631). 7de året efter Christi upfarelse til himbla. Broman Glys. 2: 81 (c. 1730). Björkman (1889). —
-FART. [jfr d. opfart, t. auffahrt]
1) till 1 (o. 2), om handlingen l. verksamheten att stiga l. fara uppåt l. upp (till en plats, byggnad, väg o. d.); äv. konkretare; jfr uppfarelse. Polhem ESkr. 3: 204 (c. 1715). Kristi upfart til himelen. Schultze Ordb. 1072 (c. 1755). Konungens Höga Befallningshafwandes i Cronobergs Län henne gifua förpassning till Stockholm, påskrefwen wid hennes upfart endast å Nyköpings Lands-Cancellie. VDAkt. 1792, nr 89. Om någon Påsiare gifver tecken till uppfart ur Grufvorne förr än ringning från klockstapeln ägt rum, plikte han (osv.). Ström MinnB 28 (c. 1865). Under uppfarten till slottet. Cannelin (1939).
2) till 1, konkret: gång l. väg som leder fram l. upp (till en byggnad l. annan större väg o. d.); äv. om (lång)sluttande bana o. d. som förbinder två avsatser l. plan (i anslutning till ngt), ramp (se ramp, sbst.1 1); särsk. (om ä. förh.) om sådan bana osv. i militär befästning; jfr apparelj II. Thet bör .. achtas, om för spetzen af Bastionerne, och framman för Courtinerne äro upfarter för Rytteri och Fot-Folck. Richardson Krigsv. 1: 60 (1738). Hur oupplösligt förbunden med begreppet herrgård är icke herrgårdsallén, där den med åldriga träd .. skuggar själva uppfarten till gården. Hofrén Herrg. 117 (1937). Marken är tänkt att användas till en mjukare svängd uppfart till E 6. GbgP 20/8 2001, s. 8. jfr ramp-, slotts-uppfart.
Ssgr: uppfarts-ramp. till -fart 1, 2; jfr ramp, sbst.1 1, o. -farts-väg. Strömbom EgyptK 104 (1928).
-väg. till -fart 1. Akrokorinthos, borgen i Corinth, belägen midt i staden på spetsen af ett brant berg .. med en uppfartsväg af trettio stadiers längd. 2VittAH 20: 27 (1849, 1852). —
(1 f) -FATA, -ning. (†) hälla upp (kol, malm o. d.) på fat. Will rostwändaren .. (malmen) till sulu på andra eld bringa, låter han smått gnås icke medföllia, utan uppfatar reena malmen, at den må obehindrat så mycket bättre tändas. Ekman RelSmältewStKåpparbg 79 (1704). I en svart fyrkant lågo de uppfatade kolen omkring oss och kallnade. Andersson Kolarhist. 116 (1914). —
1) (†) till 8, med avs. på dels känsla (av hat l. missnöje o. d.), dels tanke l. åsikt: (börja) hysa, fatta (se d. o. 6 a ε, ζ). MoB 5: 146 (1784). Det högmod, som någre oförståndige Officerare oförsigtigt visa emot Japoneserne .. hvarigenom Japoneserne, för desse upfatta hat och föragt. Thunberg Resa 3: 32 (1791). Denna skiljaktighet i föreställningen om döden beror på den åsigt man uppfattat af lifvets ändamål. Wallin Rel. 3: 350 (1829, 1831). Atterbom Minnest. 2: 25 (1840).
2) (†) till 8, med avs. på plan, föresats o. d.: uppgöra l. uttänka l. fatta (se d. o. 6 a η). Tillägger man att planen till stora förändringar inom Riket redan var uppfattad. 2SAH 5: 382 (1810). Malmström Hist. 4: 258 (1874).
3) (†) till 8 c: uttrycka l. framställa (ngt) (i skrift l. bild); avfatta; uppteckna; jfr fatta 8. VetAH 1815, s. 48. (Läkarna) skynda att meddela sig i .. vidlyftigt upfattade skrifter. TLäk. 1832, s. 138. Om Matthei evangelium icke vore hans, utan efter honom uppfattadt .. har genom .. detta en enda gnista slocknat af den eld som .. verkar i Guds ord? Thomander 2: 274 (1853). Per Persson Oxelberg .. ägde naturlig lätthet att i skrift uppfatta sina tankar. SvBL 4: 366 (1862).
4) till 9: fånga upp (o. ta till sig) (ngt) (jfr fatta 5); äv. (o. numera bl.) i mer l. mindre bildl. anv.: (medelst sinne l. sinnesorgan) förnimma, varsebli; om öga l. öra äv. övergående i bet.: (på håll) se l. få syn på resp.: höra l. snappa upp. Den oro, wi upfattat af et rykte, som sig ju längre, ju mer utbreder. VDAkt. 1785, nr 372. Våra höga och tunna segel uppfatta all den svaga vind, som pustar från land. Gosselman Sjöm. 2: 3 (1839). Hans skarpa, uppfattande blick, som med ens förmått genomskåda gubben Haraldsons plan. Carlén Rosen 427 (1842). Samtidigt uppfattar jag skymten av en liten orakad, rödfnasig individ, som jag genast känner igen som Katt-Olle Olsson. Sjögren TaStjärn. 104 (1957). Hon pratade så tyst att jag hade svårt att uppfatta vad hon sa. Evander Härl. 10 (1975). jfr rums-uppfattande.
5) [utvecklat ur -fatta 4] (komma att) (rätt) förstå l. begripa (ngt); äv.: göra sig en föreställning om l. bild av (ngt l. ngn), särsk. i uttr. uppfatta ngt l. ngn som ngt; äv.: inlägga viss betydelse i ngt, tolka; jfr fatta 7. Det adertonde århundradet uppfattade i allmänhet blott reformationens ena element, tankefriheten, och upphöjde den på trons bekostnad, såsom den enda rättmätiga herrskaren. Tegnér (WB) 3: 158 (1817). Jag tror på Gud. Men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen. Söderberg MBirck 107 (1901). Är det rätt uppfattat? Flygt Verkan 144 (2004). jfr miss-uppfatta.
6) (†) till 9: omfatta; jfr fatta 1 b. Biberg 3: 24 (c. 1823). Vår undersökning måste uppfatta bägge dessa synpunkter. Svedelius StatsrAnsv. 276 (1856).
Avledn.: uppfattbar, adj. särsk. till -fatta 4: som (med sinnesorgan) går att uppfatta. Schiller SvSpr. 19 (1855). jfr o-uppfattbar.
uppfattlig, förr äv. uppfattelig, adj. (numera bl. tillf.) till -fatta 4, 5: som går att uppfatta; äv.: förståelig. Näppeligen kan .. något konstverk tänkas, som är lättare uppfattligt i en ästhetisk åskådning (än teatern i Verona). Atterbom Minn. 352 (1818). (Dina förklaringar) äro allt för avancerade för att vara uppfattliga för min okunnighet. Adelsköld Dagsv. 1: 233 (1899). —
1) (†) motsv. -fatta 2: uttänkande l. fattande (av ngt). En kraft, lika mäktig till uppfattning af stora beslut som till ihärdighet att dem utföra. Järta 2: 34 (1826).
2) (†) motsv. -fatta 3: avfattande; uppteckning. (Sägnens) skriftliga uppfattning har skett i senare tider. Geijer SvFolkH 1: 51 (1832). Hans rediga, lugna och korrekta framställningssätt (gjorde) uppfattningen lätt för notarierna. De Geer Minn. 1: 78 (1892).
3) motsv. -fatta 4, om handlingen att (med syn l. hörsel) uppfatta (ngt); iakttagelse, varseblivning o. d.; äv. i mer l. mindre pregnant anv., om (god) tankeförmåga, särsk. i förb. med snabb o. d. All poetisk verksamhet börjas .. med uppfattning af yttre föremål. 2SAH 12: 392 (1827). Den presence d’esprit och snabbhet i uppfattning som .. är italienarens naturliga egenskap. Pauli Ungd. 173 (1925). (Han hade) i det muntliga förhöret .. kommit med intelligenta svar som vittnade om uppfattning. Swensson Willén 270 (1937). Han hade betalt per rad, och tack vare sin snabba uppfattning och högt uppdrivna rutin tjänade han periodvis troligen mer än flertalet av de .. månadsavlönade kollegerna. Ur-DNHist. 2: 411 (1953). jfr djupleks-, materie-, relations-, rums-, rymd-, sinnes-, skönhets-, smak-, språk-uppfattning m. fl.
4) motsv. -fatta 5: förståelse (av ngt); äv. dels: föreställning (om ngt l. ngn), dels: tolkning l. uttydning (av ngt); äv. om sätt att förstå l. föreställa sig (ngt), synsätt, äv. närmande sig l. övergående i bet.: mening, åsikt. Biberg 1: 94 (c. 1814). Dramat (har) många präktiga scener, en delvis fängslande karaktersteckning samt något storartadt i uppfattningen. 3SAH 2: 658 (1887). Att statsrådets åsikter .. öfverensstämde med Hans Maj:ts egen uppfattning af sakens betydelse och vikt. De Geer Minn. 1: 198 (1892). Det har rått .. divergerande uppfattningar om grävlingens fortplantning. Petre HbJäg. 99 (1931). Den viktigaste nederbördsdifferentierande faktorn är höjden, varför en höjdkarta ger en god uppfattning .. av nederbördens fördelning. Ymer 1950, s. 258. (Hon hade) en bestämd uppfattning om vad som var bäst för andra, och styrde därefter. Wahlberg FrusLiv 355 (2003). jfr folk-, grund-, guds-, helhets-, historie-, jag-, konst-, livs-, människo-, natur-, person-, religions-, rätts-, samhälls-, sjukdoms-, själv-, skönhets-, smak-, spel-, språk-, stil-, tids-uppfattning m. fl.
Ssgr: uppfattnings-akt. (numera bl. tillf.) till -fattning 3; jfr akt, sbst.1 I 2. Vid uppfattningsakten uppträda .. (beröringsassociationerna) på ett .. simultant sätt och ingå vid sidan av likhetsassociationerna en omedelbar förening med själfva intrycket. Herrlin Minnet 231 (1909).
-form. (numera bl. tillf.) till -fattning 3, 4; jfr form I 3, 11. Wikner Lifsfr. 1: 266 (1868). Kant (har) ovedersägligt påvisat, att tid, rum och kausalitet är det mänskliga intellektets uppfattningsformer. Aspelin TankVäg. 2: 298 (1958).
-förmåga. till -fattning 3, 4: förmåga (se förmåga, sbst. 3 a, c) att uppfatta (jfr -fattnings-gåva). 2SAH 13: 103 (1828). (Läraren bör iaktta) att undervisningen utgår från lärjungarnas åskådningskrets och uppfattningsförmåga. SFS 1938, s. 1007.
-gåva. (†) till -fattning (3,) 4: uppfattningsförmåga; jfr gåva, sbst. 2 b. Atterbom Minn. 89 (i senare bearbetat brev fr. 1817). LärovKomBet. 1884–85, III. 11: 518.
(10) -FEJA, -ning; -are (†, Schultze Ordb. 951 (c. 1755)). (numera bl. tillf.) feja upp (ngt), putsa, polera; rengöra; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Swerdet är skerpt och vpfeyat. Hes. 21: 9 (Bib. 1541). Förnufftet moste vpfäijas: wiljen också, och styras. Swedberg Lefw. 222 (1729). Stugan var uppfejad för den instundande Pingsthelgen. Dybeck Runa 1842–43, 2: 27. Tingens yta och deras uppfejade glans. Thomander 2: 163 (1846). —
(10) -FIFFA, -ning. (vard.) fiffa upp (ngt l. ngn), snygga upp; vanl. i p. pf. Tholander Ordl. (1872). Inte visste de heller huru kära en uppfiffad auktionssoffa och några stolar i ylle kunna bli, om man fått sträfva och spara för dem i ett halft år. Heidenstam Karol. 1: 59 (1897). Karlbergs slott är sedan några år helt uppfiffat och nymålat i den klara, vita färg som redan 1792 gav det namnet ”Thess hvita lustslott”. DN 23/5 1992, På stan s. 15. —
-FILA, -ning.
1) till 3: gm filning åstadkomma l. vidga (hål l. hålighet); jfr fila upp 1. Weste (1807). (Han) anbefaller .. att uppfila ett 3/4 till 1 mm. bredt mellanrum mellan alla framtänder .. så snart pigmentfläckar synas på deras approximalytor. SkandTTandläk. 1887, s. 22. Vid uppfilning av runda hål o. dyl. användes rundfilen. HantvB I. 2: 117 (1934).
2) (†) till 7, 10: gm filning skärpa (ngt) (jfr fila upp 1); äv. bildl.: förbättra (ngt) (jfr fila 3); äv. allmännare: fila. Wij wele alt hielpa Latinerne ok Fransoserne ännu til at op-fijla dedärs Linguam Latinam ok dehärs bon Francois, så at wårt egit rostas. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1963). Uppfilningen af sågblad. TT 1871, s. 293. Schulthess (1885). —
(8) -FINNA, -else (se avledn.), -ing (se d. o.); -are (se d. o.), -arinna (se avledn.), -erska (se avledn.).
1) (†) leta rätt på l. leta upp (ngt l. ngn); äv.: upptäcka l. upphitta; särsk. med avs. på ngt som varit gömt l. försvunnet o. d.; med avs. på ngt abstr. äv.: finna ut, komma underfund med o. d.; jfr finna upp 1, 2. Then borttappadhe päningen som nw vpfunnen är. OPetri 2: 260 (1528). Michel skomackare, then han ihiälslaget, och på mord lagdt hade, war .. vpfunnen, och logh nogra dagar på en båår på Malm torget. 3SthmTb. 2: 73 (1596). Till att upfinna bortgömde medel och Egendom är mycken vidskepelse och Trulkonst brukad. HFinlÖ 346 (1714). Consistorium academicum har .. icke kunnat upfinna eller sig föreställa de skiäl, som måtte bewisa, att grekiska literaturen .. skulle (osv.). Annerstedt UUH Bih. 4: 52 (i handl. fr. 1751). Under .. (G. I:s) tid uppfanns och belades Finlands första jerngrufva Ojamo med arbete. Hultin BergshFinl. 13 (1896). jfr ny-uppfunnen. särsk.: gm matematisk beräkning finna (tal l. storhet o. d.). Att vpfinna thz ÿtterste taal, tagh summan till 1 och 20 (osv.). Rizanesander Räkn. 47 a (1601). Den, som icke straxt finner orsaken, hwarföre de igenom föregående räkning upfunne zifrorne 6, 7, 8, 9, få de dem tildelte rummen, må (osv.). Palmquist Räkn. 49 (1750).
2) kreativt tänka l. fundera ut (ngt); hitta på; särsk. med bibegrepp av att (på teknisk väg o. för ett visst ändamål) framställa l. skapa ngt som förut inte existerat; stundom äv. (med negativ bibet.): uppdikta, fabulera; jfr finna upp 3. (Skeppet) är vpfunnet ther til, at man näring ther medh sökia skal. Vish. 14: 2 (Bib. 1541). Ibland alla the högnödiga konster, som genom Gudz andes ingifwande .. til menniskionnes stoora nytta och gagn upfunne äre, så är Tryckerij wel then ädlaste. KOF II. 1: 470 (1659). Jag frågar blott: hvilken menniska har kunnat uppfinna en sådan person som Christus? Franzén Pred. 5: 257 (1845). Medelst den av Edison 1877 uppfunna fonografen kunna ljud av olika slag upptagas och sedan återgivas. Bergholm Fys. 4: 43 (1925). jfr ny-, o-, själv-uppfunnen.
1) (†) till -finna 1: kvinnlig upptäckare. Utvägen (ur dilemmat) är oöfverträfflig och värdig sin uppfinnarinnas ljusa förstånd. Crusenstolpe CJ III. 2: 188 (1846).
2) (numera bl. tillf.) till -finna 2: kvinnlig uppfinnare; jfr uppfinnerska. Mellin Nov. 1: 125 (1846, 1865). Östergren (1964).
uppfinnelse, f. (†)
1) (†) till -finna 1: upptäckt. At vthi hans (dvs. Eusebius) Crönika om thet Helige Korsetz Vpfinnelse förmält warder, thet hafwer vthan twifwel någon widhskepeligh Menniskia .. kommit til wäga. Schroderus Os. 1: 316 (1635). (Gotlands) första uppfinnelse och bebyggande. Strinnholm Hist. 1: 94 (1834).
2) (†) till -finna 2: uppfinnande; uppfinning. Arvidi 19 (1651). Boktryckeri-Konstens Vpfinnelse. Rüdling Suppl. 257 (1740). Backmans underrättelse om Luft-Glasens upfinnelse och beskaffenhet, som på Latin kallas Barometra och Termometra. DA 1771, nr 24, s. 3.
uppfinnerska, f. till -finna 2: kvinnlig uppfinnare; jfr uppfinnarinna 2. Linc. Rr 3 a (1640). Jag är Mor til Konung Orus. Jag är Åkerbrukets första Upfinnerska. Nordenskjöld Oneir. 1: 164 (1783). —
1) (†) motsv. -finna 1: upptäckare, upphittare; jfr uppfinnarinna 1. Schück VittA 2: 368 (i handl. fr. 1687). Cuba kallades af des upfinnare Columbo, Konungen i Spanien til ära, Fernandria. König LärdÖfn. 5: 68 (1747). (Man) har .. ansett en Bock, med färgad nos, för rätta Upfinnaren af Falu Grufvor. 2VittAH 8: 163 (1794, 1808). Schrevelius CivR 2: 31 (1847).
2) motsv. -finna 2, om person som funderar ut ngt (i sht nytt l. förut obekant); äv. (o. numera företrädesvis) med bibegrepp av skapare l. konstruktör av ngt (ofta på teknisk väg o. för visst ändamål framställt föremål o. d.); förr äv. allmännare: upphovsman; äv. bildl.; jfr uppfinnarinna 2, uppfinnerska. Gustaf II Adolf 78 (c. 1620). (Ur ordboken har uteslutits) alle dicktade och nygjorde ord, som af ingen annan än upfinnaren förstås. Sahlstedt Föret. 7 (1773). Han, falskhetens uppfinnare; på jorden / Den förste som bedrog med helig uppsyn, / Och gömde listen under vänligheten. JGOxenstierna 4: 119 (1815). (Tändsticks)Maskinen har till uppfinnare Fil. Dr Martin Wiberg, den bekante uppfinnaren av brevlådorna i Stockholm. Dædalus 1958, s. 126. Andersson, John, 1862–1939, uppfinnare och donator. NE 1: 337 (1989). jfr med-, skälmstycks-, språk-uppfinnare.
Ssgr (i allm. till -finnare 2): uppfinnar-, äv. uppfinnare-anda, äv. -ande. anda (se ande VIII) som präglar l. är typisk för uppfinnare. TT 1878, s. 214. Genom samverkan av entusiastisk forskarhåg, uppfinnaranda och teknisk skicklighet .. har en svensk vetenskaplig expedition möjliggjorts. SvGeogrÅb. 1948, s. 217.
-arbete. arbete som uppfinnare; äv. konkret, om arbete av uppfinnare. Hvad beträffar Förenta Staterna, förmäles .. att det är patentlagen .. som främst af allt bidragit att väcka och utveckla .. den utpreglade smak för uppfinnarearbete, som (osv.). TT 1886, s. 43. SFS 1919, s. 1515 (konkret).
-förening. förening för uppfinnare l. för av uppfinnarverksamhet intresserade personer. BtRiksdP 1891, I. 2: nr 51, Bil. s. 7.
-geni. 1) jfr geni, sbst.1 5. Sirén DaVinci 344 (1911). En stor del av våra viktigaste exportvaror har blivit till genom svenskt uppfinnaregeni. SvGeogrÅb. 1934, s. 149. 2) jfr geni, sbst.1 6. Bergskollegiets mekaniska laboratorium .. var ett verk av Christopher Polhem, tidens stora uppfinnargeni. SvFolket 5: 109 (1939).
-glädje. glädje o. entusiasm (att vilja skapa ngt nytt) som präglar l. utmärker uppfinnare. TurÅ 1948, s. 133.
-jocke. [av Oppfinnar-Jocke, sv. namn på tecknad seriekaraktär (eng. Gyro Gearloose, skapad 1952) i Kalle Anka&Co] (vard., skämts.) om (amatörmässig o.) snillrik uppfinnare (av praktiskt l. fyndigt föremål o. d.). Han är en uppfinnarjocke och har uppfunnit den nya jättestaven (för skidåkning). DN 29/11 1987, TVBil. s. 18.
-konst. (numera bl. tillf.) jfr konst 3 d o. uppfinnings-konst 2. En del tilägna de Chalyber första Upfinnare-konsten, at smälta koppar. Kiellberg KonstnHandtv. Kopparsl. 2 (1753).
-konto. konto avsett för uppfinnare. Uppfinnarkonton införs. Uppfinnarna kan därmed fördela sina intäkter på en femårsperiod. SvD 15/9 1981, s. 6.
-mässa. mässa (se mässa, sbst. 5) till vilken uppfinnare inbjuds för att presentera l. ställa ut uppfinning(ar). Den svenske uppfinnaren Baltzar von Platen tilldelades vid den nyligen avslutade uppfinnarmässan i Paris tredje Grand Prix för sin droppfria kran. SvD(A) 30/10 1958, s. 26.
-patent. (numera bl. tillf.) jfr patent 3 o. uppfinnings-patent. Uppfinnarpatent, d.v.s. rätt för en uppfinnare .. att under viss tid med andras uteslutande tillgodogöra sig en industriell uppfinning. 2NF 21: 219 (1914).
-rätt. 1) (†) till -finnare 1: rätt (se rätt, sbst.2 4) som tillfaller person som har upptäckt malmfyndighet o. d. PH 6: 4673 (1757). KonvLex. 4: 339 (1865). 2) till -finnare 2, om uppfinnares ensamrätt till sin uppfinning o. rätten att få patent på den; jfr -finnar-patent. TT 1879, s. 26. Uppfinnarerätten till den Lenoinska maskinen bestreds .. af Hugon under åberopande af ett honom tilldeladt patent af 1858. JernkA 1900, s. 429.
-verksamhet. (yrkesmässig) verksamhet ss. uppfinnare; äv. om verksamheten att uppfinna. Ericsson .. for 1839 till Amerika, der hans verldsbekanta uppfinnarverksamhet vann ännu högre utveckling. Wieselgren Bild. 559 (1886, 1889). Om .. uppfinnareverksamheten ej kan befordras genom förslaget, så kan den dock främjas genom andra medel. KemT 1909, s. 46.
-verkstad. uppfinnares verkstad (för utveckling l. tillverkning av prototyper o. d.). GbgP 25/10 1981, s. 33. —
1) (†) motsv. -finna 1: upptäckt (jfr upp-finnelse 1); äv.: fynd l. fyndighet. Boktryckeriets upkomst kan i wiszt mål liknas wid Americas upfinning. Tessin Bref 2: 217 (1754). At medelst förbättrade smält-proceszer, nyttja ringhaltige Malmer, sedan nya upfinningar af wärde äro sällsynte. Fischerström 1: 459 (1779). 2VittAH 12: 67 (1822, 1826). särsk. motsv. -finna 1 slutet, om handlingen l. verksamheten att gm matematisk beräkning finna ett tal o. d., i ssgn uppfinnings-konst.
2) motsv. -finna 2, om handlingen l. verksamheten att uppfinna ngt; äv. med hänseende på resultatet av sådan handling, dels konkret (särsk. om på teknisk väg o. för ett visst ändamål framställt föremål o. d.), dels allmännare: påhitt, påfund; jfr uppfinnelse 2. Sigfridi a 8 b (1619). Hvar fjerdedels timma måste jag taga in 10 droppar af ett slags Opiat som skall vara af Zimmermans upfinning. Leopold (SVS) II. 1: 135 (1782). Torgny-traditionen (har) allmänt på senare tid betraktats som en fri uppfinning av Snorre. HT 1942, s. 254. Lampan innebar redan i sin äldsta form en teknisk uppfinning, som innefattar tre grundelement: behållare, olja, och veke. Kulturen 1948, s. 46. jfr krigs-, metod-, pionjär-, språk-uppfinning. särsk. (†) om förmåga(n) att tänka ut ngt, föreställningsförmåga; kreativitet l. fantasi. Kellgren (SVS) 5: 46 (1786). Någon förtjenst kan .. (dikten) väl här och der ha i utmålningen och versifikationen, men uppfinningen är dock alltför torftig. Tegnér Brev 2: 140 (1822). Vår tids damer, som icke ens hafva uppfinning nog att rita sig ett klädningsmönster. Samtiden 1874, s. 12. NutMusL 1920, s. 9.
Ssgr (i allm. till -finning 2): uppfinnings-anda, förr äv. -ande. anda (se ande VIII) (som präglas) av uppfinningsrikedom; äv.: inspiration att uppfinna; jfr uppfinnar-anda. Uppfinningsandan i de sköna och mekaniska konsterna. Strinnholm Hist. 5: 98 (1854). Sjuttonde kapitlet. Som visar att ett anfall af gikt i vissa fall verkar som en sporre åt uppfinningsanden. Backman Dickens Pickw. 1: 267 (1871).
-förmåga. till -finning 2 (slutet): förmåga att uppfinna; påhittighet; förr äv.: kreativitet; jfr -finnings-gåva, -finnings-förmåga. MoB 9: 159 (1783). (Svenskens) händighet och uppfinningsförmåga har gjort honom till en ofta viktig hjälpare i Amerikas industriella utveckling. SvGeogrÅb. 1948, s. 18.
-gåva. (numera mindre br.) till -finning 2 (slutet): uppfinningsförmåga; förr äv.: kreativitet; jfr gåva, sbst. 2 b. SvMerc. 1764, s. 629. Dessa förnämsta apparater och instrument .. vittnade om Wheatstone’s uppfinningsgåva och genialitet. Dædalus 1954, s. 80 (1841). Uppfinningsgåva måste man ovillkorligen tillerkänna .. (Dumas), hans fantasi är som ett lekande barn – den tröttnar aldrig. BonnierLittH 4: 160 (1930).
-heder. (†) till -finning 1, 2: heder som tillkommer den som gjort en uppfinning l. upptäckt. SvMerc. 3: 209 (1757). Man kan tillägna Bergman nästan hela upfinningshedern, i den delen af den nya förklaringen, som beträffar skilnaden emellan Tackjärn och Stångjärn. LittT 1796, s. 186. SvLitTidn. 1814, Bih. sp. 74.
-höjd. särsk. om uppfinnings höjd (se d. o. 12) l. nivå i fråga om originalitet o. innovation som krävs för beviljande av patent o. d. Att bedöma, om en uppfinning har tillräcklig nyhetsgrad (även kallad uppfinningshöjd) för att vara patenterbar, är ofta förenat med stora svårigheter. SvTeknUppslB 1: 155 (1937).
-konst. 1) (†) till -finning 1 slutet, om konsten att göra matematisk beräkning. (Fr.) Analyste .. (sv.) den, som är wäl öfwad uti mathematiska upfinningskonsten. Möller 1: 77 (1755). 2) (numera bl. tillf.) till -finning 2, om konsten att uppfinna l. fundera ut ngt (nytt); jfr uppfinnar-konst. Heinrich (1814). Afzelius Log. 2 (1864).
-kraft. (†) till -finning 2 (slutet): fantasi, kreativitet; jfr -finnings-förmåga. Händelserna vid Ifigenis offring äro så få, att Racine tyckes behöft all sin rikedom af snille och uppfinningskraft, för att med dem fylla fem Akter. Adlerbeth Poët. 1: 2Föret. s. 2 (1777). NF 2: 1522 (1878).
-rik. rik på uppslag l. idéer, påhittig; äv.: fantasirik; om sak, förr äv.: sinnrik; jfr påhitts-rik. LittT 1796, s. 117. I konst att bygga verk, uppfinningsrika, / Och stormredskap han ej sin like såg. Kullberg Tasso 2: 169 (1860). Den uppfinningsrika husmodern kan naturligtvis variera sina puddingar efter säsongen. Bolin VFöda 429 (1934).
-rikedom. jfr rikedom 2 a γ. I fråga om tekniken är .. (F. M. v. Klinger) banbrytande genom den outtömliga uppfinningsrikedom, hvarmed han .. finner just det förfaringssätt, som bäst lämpar sig för hans konstnärliga afsikt. 2NF 14: 281 (1910).
-snille. (†) jfr snille 3, 4. Hvad förstås med Luxe eller yppighet? All slags Upfinnings-Snillets åtgärd, lämpad efter Menniskjors egande nöje uti sinnligheter. Lannér MedborgarCat. 57 (1792). Att det i forntiden kräfdes lika mycket uppfinningssnille .. för att åstadkomma ett ringa framsteg än nu för att åstadkomma ett stort. Rydberg Myt. 2: 176 (1889).
-verksamhet. verksamhet(en) att uppfinna; jfr uppfinnar-verksamhet. Härmed hafva vi naturligtvis icke velat säga, att samhällsklassernas relativa uppfinningsverkamhet äfven angifver deras relativa bildningsgrad. TT 1888, s. 58. —
-FISKA, -ning.
1) till 1 b: dra l. hämta upp (fisk o. d.), fiska. PH 3: 1705 (1741). I det hela uppfiskades säkert 1,500,000 tunnor sill. VFl. 1907, s. 22. särsk. oeg., med avs. på annat än fisk: hala l. dra l. hämta upp (ur vatten l. ur djupet av ngt o. d.); särsk. med avs. på fartyg l. vrakdelar o. d.: bärga; jfr fiska upp 1. Thett vrakegodz, som i finske skären bärget och upfisket blifvit är. RA I. 1: 561 (1547). (Han) började .. söka i fickan .. och derur uppfiskade han .. ett trefligt allvarsamt bref. Carlén Köpm. 1: 477 (1860). Bron vid Södertull har blivit ett skrotupplag av gamla uppfiskade rostiga cyklar. KvällsP 7/5 2001, s. 3.
2) till 9: leta upp (ngt); fånga upp l. få tag i (ngt); jfr fiska upp 2. RP 5: 49 (1635). Emedan alla bref mellan mig och min familj uppfiskas och öfverlämnas till sultanen. GHT 1896, nr 243 A, s. 2.
3) till 11 a: utfiska (visst område l. viss fiskart o. d.); äv. (i sht i p. pf.) med avs. på fiskekvot: uppfylla (o. därmed inte ha tillstånd att fiska mer). Pärle-Inspectoren holler annotation på dag och dato när det eller det stället och streket blifwit upfiskadt. König LärdÖfn. 6: 51 (1747). Den svenska kvoten av torsk i Östersjön är uppfiskad för i år. GbgP 1/10 1993, s. 12. Efter sammanlagt sex månaders trålning var all torsk borta, uppfiskad. Expressen 18/12 2006, s. 4. —
(1, 7 e (α)) -FLADDRA, -ing. fladdra upp (se fladdra upp 2, 3); äv. bildl.; numera nästan bl. i p. pr. 2SAH 2: 354 (1802). Elden uppfladdrar då och då. Atterbom LÖ 1: 83 (1824). Ett hjerta, lika ofta itändt, som dess hastigt uppfladdrande låga slocknat. Crusenstolpe Tess. 3: 27 (1847). Borta vid järnstaketet .. ställer sig en ung kvinna ner på knä, med sitt långa ljusa hår skyvis uppfladdrande av de .. gåshudsframkallande kyrkogårdskyliga vindstötarna. DN 16/7 1996, s. B10. —
(1, 7 e α) -FLAMMA, -flamning. flamma upp; i sht bildl., särsk. dels om rodnad: blossa upp, dels allmännare: (hastigt) bryta ut l. uppstå; förr äv. tr., dels: elda l. egga upp (ngn l. ngns sinne o. d.), dels: underblåsa l. förstärka (känsla l. stämning o. d.); jfr -blossa. Den upflammade lågan, af det nyss itände torra riset, strödde en behagelig värma omkring i rummet. SvMag. 1766, s. 494. Jag har haft bref från Rask .. i hvilket han .. talar om Grundtvigs nya bok: Verdens Krønike, och ännu mera uppflammat min nyfikenhet efter detta, förmodeligen högst besynnerliga arbete. LHammarsköld i MolbechBrevveksl. 1: 85 (1813). Korstågens heliga mål uppflammade Riddaren. 2SAH 12: 323 (1827). En vredesrodnad uppflammade på drottningens ansigte. Palmblad Nov. 1: 20 (1840). En uppflammande rösträttsrörelse i form av folkmöten och petitioner. Höglund Branting 1: 42 (1928). —
(12) -FLIKA, -ning. riva l. dela (ngt) i flikar; numera i sht i p. pf. i adjektivisk anv.: flikig. SDS 23/2 1898, s. 2. Fingertången har en brungrön, läderartad bål med en nedtill rundad, från spetsen uppflikad skiva. VäxtLiv 2: 469 (1934). —
(7 f) -FLINA. [efter mlt. upvlien, pryda, smycka] (†) i p. pf., om hår: prytt (med band l. dyl.) l. omsorgsfullt friserat; jfr fly, v.2 1. Skola Presterna .. eij .. bruka upflijnadt, beenadt och förlongdt håår. RA II. 2: 337 (1617). Rudbeckius Kyrkiost. 45 (c. 1635). —
(1) -FLOD. (†) sjösprång (jfr flod, sbst.3 1); äv.: flod (se flod, sbst.3 2). Sylvius Mornay 105 (1674). At Hafwetz upflod och utflod hafwer andra orsaaker så aff Jorden och Sohlen, som särdeles Månan. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 87 (1689). Hälst Mälarens utlopp då var så tillräckeligit, at om ock upflod kom .. nedsatte den sig på få dagar. Klein ProMemMäl. 161 (i handl. fr. 1772). Björkman (1889). —
(1) -FLOG. i sht jäg. i fråga om fågel l. fågelflock: uppflygande l. lyftande; äv. konkret, om plats för sådant uppflygande; förr äv. bildl. i uttr. vara i uppflog, vara i snabb utveckling l. vara i antågande; jfr flog, sbst.1 1, o. -flykt. Hahr HbJäg. 452 (1866). (Hunden) markerar stillastående .. (ripornas) plats för den annalkande skytten, som låter skottet gå vid fåglarnas uppflog. Ekman NorrlJakt 180 (1910). En tråkig konflikt är i uppflog. Engström Bläck 112 (1914). Jag .. går tillbaka till uppfloget som jag markerat med räfsan. SvJakt 1970, s. 76. —
-FLYGA, -ning. [fsv. upflygha]
1) (utom i a numera bl. tillf.) till 1: flyga upp l. uppåt; äv.: flyga upp från sin sittplats, lyfta; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. G1R 16: 553 (1544). Du wil til Guds Thron upflyga. Runius (SVS) 2: 25 (1699). Engelsk örlogsflagg och vimpel uppflögo på sina behöriga ställen. Gosselman SNAmer. 1: 42 (1833). Fågeln satt qvar på hennes skullror .. Då jag aflägsnade mig, uppflög han. Palmblad Nov. 2: 16 (1841). särsk.
a) (fullt br.) i p. pf., om fågel: som har (flugit upp o.) satt sig högt upp; i sht oeg. l. mer l. mindre bildl., dels om person l. annat djur än fågel, dels om sak: som har placerats l. befinner sig på en högre belägen plats o. d. Hon satt uppflugen på barstolen. Solnedg. 3: 201 (1846). Det gamla, på ett högt bärg uppflugna medeltidsfästet Mont Orgueil. Steffen BrittStröft. 295 (1895). Klara stod uppflugen i fönsterposten och gnodde rutorna med rödsprit. Hertzman-Ericson Hand 254 (1943). På våren ser man ofta den svarta koltrasthannen högt uppflugen .. på .. en tv-antenn. Sydsv. 8/4 2007, s. 4.
b) (†) (med anslutning till 12) gå upp i rök l. sprängas (i luften); förintas. Schroderus Os. III. 2: 322 (1635). At huus och heem i Eld, / Vpflogen är, med all wår armod. Stiernhielm Fred. 9 (1649, 1668). Ett af wåre Krigzskepp som warit Monterat med 60 Stycken och 200 Man är med Folck och alle upflugit. OSPT 1687, nr 45, s. 5. Palmblad Nov. 3: 25 (1841).
2) (†) till 3, om dörr o. d.: öppnas plötsligt o. häftigt, flyga upp. Stiernstolpe Wieland Ob. 77 (1816). Då uppflög dörrn i samma ögonblick. Sturzen-Becker 5: 87 (1844, 1862). —
(1) -FLYKT. (numera bl. tillf.) i fråga om fågel o. d.: uppflygande l. lyftande (jfr flykt, sbst.2 1, o. -flog); äv. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om tanke l. förmåga l. känsla o. d.: lyft, lyftande, höjning (jfr flykt, sbst.2 7). Thorild (SVS) 2: 38 (1784). Att känslans uppflykt bäres .. (i dikten ”Begravningen”) af det enklaste språk. CGEstlander hos Runeberg 8: 114 (1902; normaluppl.). Tjädern vinglade till i sin uppflykt och föll med fällda vingar. Moberg Rid 141 (1941). —
-FLYTA, -ning. [fsv. upflyta]
1) till 1 b: komma upp till ytan, flyta upp (se flyta upp 1); äv. bildl.: uppenbara sig, dyka upp. GlTer. 11 (c. 1550). Och må thesse .. hafwa macht sigh emellan, hwad swårigheeter, som kunde wara upflutne .. them samma at afhielpa. KOF II. 2: 303 (c. 1655). I denna lösning uppflyta .. fältspat och kol, under det att qvarts och glimmer hålla sig vid bottnen. TT 1886, s. 68.
2) till 2: flytande föras upp l. fram; särsk.: flyta l. driva iland. HSH 6: 137 (1658). Därest död fisk skulle finnas upflyta til Stranderne .. (bör) den samma strax .. afhämtas och nedgräfwas. PH 5: 3073 (1751). (På stranden) såg han .. ett uppflutet lik. Landsm. VIII. 3: 232 (c. 1900). Östergren (1964). —
-FLYTTA, -ning.
1) till 1, 2: flytta l. forsla (ngt) upp l. uppåt; äv. bildl.; i sht i p. pf.; jfr -forsla. 2VittAH 2: 175 (1791). På en gång önskade jag, att kunna uppflytta min älskarinna öfver alla jordiska förhållanden, och jag önskade tillika att kunna bringa henne i dem. Livijn 1: 237 (1817). Spinnrocken stod uppflyttad på en bänk. Lagerlöf Holg. 1: 189 (1906).
2) (numera mindre br.) till 2, intr.: flytta (se flytta, v.1 III 2) längre upp i ett land l. område o. d. SvMerc. V. 1: 132 (1759). Saknad och bedröfvelse lade henne på sjukbädden, der hon qvarhölls i elfva veckor, hvarefter hon uppflyttade åt Södermanland. Hammarsköld SvVitt. 1: 315 (1818). Morgontimmar (i Lappl.), som vinna i lif genom de uppflyttande snösparfvarnas kvitter. TurÅ 1905, s. 396.
3) till 7: flytta upp (ngn l. ngt) till ngt bättre l. högre o. d., särsk. till högre nivå l. klass l. lönegrad l. serie (se d. o. k) o. d.; förr äv. ngn gg refl. Borg Luther 2: 603 (1753). Sedan de til Under-Officerare med lön upflyttat och befordrat gamla Soldater och Handtlangare. PH 9: 428 (1770). Sådane, som genom utmärkta egenskaper redan uppflyttat sig till den högsta och enda ovanskliga aristokratien: hedrens och talangernas. Crusenstolpe 1720 407 (1837). I fjol blev det serieseger (för fotbollslaget) och uppflyttning till division 3. Expressen 30/4 1997, s. B4. särsk. (om ä. förh.) med avs. på elev: flytta upp (till högre skolform l. årskurs o. d.); jfr flytta upp 1 b slutet. Scholæ Piltarnes .. upflyttjande till Gymnasium. Skolordn. 1724, s. 4. 65 % hade blivit godkända för uppflyttning till 3-dje klass, medan övriga underkänts. Edlund KalmarprovProgn. 35 (1955).
Ssg (till -flytta 3 slutet; förr): uppflyttnings-betyg. (efter prövning utfärdat) betyg för uppflyttning. SFS 1881, nr 46, s. 3. —
(12) -FLÄKA, -ning. fläka upp (ngt) (jfr -rista 1); i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: öppen l. bar. Forsius Phys. 198 (1611). Med deras blonde peruquer, halft på hasorne hängande Byxor, och upfläckta Bringor. Lagerström Molière Gir. 52 (1731). (Fiskarna) böra .. först affjällas, och hufwuden afskäras, sedan upfläckas och uphängas i rök. Fischerström 3: 120 (1783). De sitter med rena skjortor, uppfläkta i halsarna. Martinson OsynlÄlsk. 77 (1943). —
(7 e α) -FLÄKTA, -ning. (†) särsk. bildl.: få fart på (ngt), göra livligare l. starkare l. mer omfattande. Dalin Hist. 2: 882 (1750). I stället för en på gemensamma intressen grundad vänskap mellan två angränsande stater uppfläktades med konst dem emellan en fientlighet. Samtiden 1873, s. 650. —
-FLÄNGA, -ning. (numera bl. tillf.)
1) till 1, 2: rusa l. jäkta upp ngnstans; jfr flänga, v. 5. Knorring Cous. 2: 83 (1834). Det har .. berättats mig, att hon alldeles andfådd kommit uppflängande till Troilis – hon skulle ju sitta modell. Kjellin Troili 2: 79 (1917).
2) till 12: riva upp (ngt, särsk. bark o. d. i en lång remsa o. d.) (jfr flänga, v. 1); äv. oeg., särsk. med avs. på kläder o. d.; i sht i p. pf. KyrkohÅ 1914, s. 201 (1642). Den friske gossen med uppflängd rock. Afzelius Minn. 87 (c. 1870). (Vid hartsning) uppflänger man barken i 1 à 2 tum breda och 3 à 4 fot långa remsor. Cnattingius 49 (1894). SAOL (1973). —
-FLÄTA, -ning. (†)
1) (†) till 1 c, 10: fläta (ngt, särsk. hår); jfr fläta upp 1. Och derföre moste (hon) wijgas uthan Chrono medh upflättat håår. VDAkt. 1683, nr 199. AHB 108: 15 (1881).
2) (†) till 12: upplösa (ngt flätat); anträffat bl. i ordböcker; jfr fläta upp 2. Lind 1: 208 (1749). Björkman (1889). —
(1 (b), 2) -FLÖDA, -ning. [fsv. upflödha] (†) om vatten (l. annan vätska) l. vattensamling o. d.: stiga l. röra sig uppåt; jfr flöda upp. Then Pestilentia som .. förorsakadhe sigh aff thens stoora Flodhenes Tyberis vpflödning. PPGothus Und. V 1 b (1590). Götha Elf har .. sedan den Ostliga blåsten upphört att gynna uppflödandet af det tätare och warmare wattnet, warit tillfrusen i rännan. Berzelius o. Palmstedt Brevväxl. 2: 410 (1838). Kruhs UndrV 132 (1884; om olja). —
-FODRA, v.1, -ing. (†)
1) (†) till 7 c, f: utfodra (ngn); särsk.: gm utfodring förbättra (djurs) hull l. hälsa o. d.; jfr -föda, v. 1 o. fodra upp 1. At wij wår kräseliga iunkar bwk medh nytteligh maat och dryck vpfodre. PErici Musæus 2: 259 a (1582). De lära .. ej ännu på några dagar kunna öfwerlämnas, emedan hästarna behöfwa at effter en så lång resa något utrasta och blifwa upfodrade, för at wid öfwerlämnandet äga så mycket bättre utseende. Livrustk. 1964–66, s. 22 (1776). Auerbach (1915).
2) (†) till 11 a: (gm utfodring) förbruka, göra slut på (ngt, särsk. spannmål l. foderväxter o. d.); jfr fodra upp 2. StallRSthm 1623, s. 41. Officerarne .. (har) lagt 5 à 6 ryttare in uthj hwar gård, hwilke icke allenast bondens höö, men och hans korn till öfwerflöd hafwa opfordrat. HTSkån. 1: 211 (1658). Auerbach (1915). —
(1 c) -FODRA, v.2, -ing. klistra upp (ngt, särsk. karta l. ritning o. d.) (på ett underlag, i sht stödjande papp l. väv o. d.); jfr foder, sbst.2 3. Westee (1842). Kartan bör uppfodras antingen på väv med käppar .. eller på en pappskiva. Globen 1932, s. 42. jfr o-uppfodrad. —
(7) -FOLKA. (†) göra (ngn) civiliserad; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Serenius G 3 a (1734). Den förnäma, lärda .. och upfolkade werlden. KyrkohÅ 1920–21, s. 79 (1782). —
-FORDRA, -ing.
1) till 1, 2: förflytta l. transportera upp (ngt l. ngn); särsk. (bergv.) med avs. på malm l. brutet berg (äv. gruvvatten o. d.), särsk. ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om anordning för upptransportering; jfr -forsla, -frakta 1 o. befordra 1 b β, fordra upp 1. Päder Esbiörssonn .. vpfordrade ölett och brödh hwilket i vpstäderne war brugget och backatt. GripshR 1608, s. 41. Bestod hela apparatus till malmens upfodring i ett uselt vindspel. Ferrner ResEur. 186 (1760). Arbetaren .. som nere i schaktet var sysselsatt med att pumpa läns i ett brott, hade genom någon oförsiktighet kommit in under uppfordringen, då denna var på nedgående. SDS 1899, nr 365, s. 2. TNCPubl. 73: 180 (1979). jfr berg-, brott-, malm-, spel-, stock-uppfordring m. fl.
2) (†) till 7: befordra (se befordra, v.1 4) l. främja (ngt); äv.: sätta i bättre skick, förbättra; jfr fordra, v.1 I 3. AntT XV. 2: 50 (1572). Dessa .. (inkomstbortfall för kronan), som fadren genom sitt testamente onekligen uppfordrat, se vi Erik (XIV) genast .. sysselsatt att qväfva i deras födsel. Forssell Hist. 1: 52 (1869).
3) (numera mindre br.) till 8 a, med avs. på (grupp av) person(er) o. d.: beordra l. anmoda att inställa sig (ngnstans), kalla upp; kommendera (till tjänstgöring o. d.); inkalla (se d. o. 2 (b α)); förr äv. ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: inkallelse l. kommendering o. d.: jfr fordra upp 3. G1R 14: 143 (1542). I skulle inga andre knecktar, utan de två Finske Fänikor som i Westergöthland äro förlagde, uppfordra. HSH 4: 87 (1566). Riksens Råd .. låto .. uppfordra Riksens Ständer på Rådhuset. HSH 10: 14 (1616). At til krigståg upfordra hvar tjenstför man. Calonius 3: 5 (1798). Kompanicheferne äro skyldige att åtfölja sina kompanier vid dessas uppfordring. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 47. Dahlgren o. Richter SvSjökart. 239 (1944; om ä. förh.). jfr o-uppfordrad o. båtsmans-uppfordring.
4) [sannol. utvecklat ur -fordra 3] starkt l. kraftfullt uppmana (ngn) (till ngt l. att göra ngt); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare: uppmaning. Ekblad 8 (1764). Holmbergson uppfordrade nu Schlyter att söka adjunkturen. 3SAH 4: 168 (1889). Jag (har) haft särskilda uppfordringar att vid detta tillfälle taga till ordet. De Geer Minn. 2: 170 (1892). Hon såg uppfordrande på Agda, som väntade hon att denna skulle berätta brevets innehåll. Krusenstjerna Pahlen 7: 151 (1935). När en uppfordrande bankning ekade från den stängda dörren måste han ju upp att öppna. Parling FrVildm. 53 (1995). jfr o-uppfordrad.
5) (†) till 9, med avs. på ngt sakligt: göra anspråk på l. kräva l. begära in; äv. oeg. l. bildl.; äv.: samla in l. anskaffa; äv. i sådana uttr. som uppfordra staden, fordra att staden kapitulerar (o. överlämnar sig); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, särsk.: krav l. fordran. Skall alldelis wara menighie mandz samethyckie om denne wpffordrinngienn. TbLödöse 127 (1589). När de upfordrade staden, blefwo de icke allenast med spotske ord afwiste. Tegel E14 202 (1612). När byggning företages wid Kyrkio .. skal en .. Byggningzman förordnas, som eger mana Sexmän och Rootmästare, at the upfordra och sammanskaffa byggningz emne. KOF II. 2: 320 (c. 1655). Att räntorne i tijd och inom afradz dag uptagas, och icke då först upfordras, när bonden har förtärdt och consumerat sitt. UUKonsP 10: 109 (1673). Långvarig skörbjugg .. hade redan förtärt .. (patientens) mästa kropps styrka, och länge upfordrat lifvet. Acrel Chir. 321 (1759). TurÅ 1936, s. 293.
Ssgr (i allm. till -fordra 1, i sht förr): uppfordrings-anordning. anordning för uppfordring. Bergström Kol. 115 (1922).
-bur. (†) för uppfordring i gruva avsedd hiss; jfr bur, sbst.1 5 b. JernkA 1879, s. 566. SvGeolU Ca 6: 399 (1915).
-höjd. jfr höjd 1. VetAH 1785, s. 208. Den nivåskillnad, som finns mellan vattenytan och den högsta punkt, dit vattnet skall transporteras, benämnes uppfordringshöjd. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 4.
-konst. jfr konst 9 a o. -fordrings-maskin, -fordrings-verk. König Mec. 48 (1752). Här var en uppfordringskonst, som förde upp och ned 2 malmtunnor samt drog 2:ne pumpar. Dædalus 1949, s. 67.
-kostnad. (numera bl. tillf.) kostnad för uppfordring av malm o. d. vid gruva o. d. PH 6: 4678 (1757). SvGeogrÅb. 1947, s. 13.
-maskin. maskin för uppfordring (särsk. i gruva); jfr -fordrings-spel, -fordrings-verk. Brandt Math. Fört. 3 (1718). TurÅ 1989, s. 12.
-rulla. (†) till -fordra 3: rulla (se rulla, sbst.1 1 b) över manskap som krigsmakten har inkallat l. skall inkalla. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 14. RiksdRevStatsv. 1904, s. 101.
-spel. spel (se spel, sbst.3 1) för uppfordring (i gruva), gruvspel; jfr -fordrings-verk. HC11H 12: 80 (1697). Uppfordringsspel af flere storlekar .. ända till 120 hästkrafters styrka. JernkA 1892, s. 247.
-verk. (maskinell) anordning för uppfordring (av gods l. malm l. vatten o. d. (särsk. i gruva)) (jfr -fordrings-konst, -fordrings-maskin, -fordrings-spel); äv. om verk l. anläggning (se d. o. III 1 a) för maskinell uppfordring. HC11H 12: 90 (1697). Ockesjöns uppfordringsverk med tillhörande mark. SkogsvT 1904, s. 49. —
-FORDRAN. [avledn. av -fordra] motsv. -fordra 3–5: uppmaning l. anmodan; förr särsk. dels motsv. -fordra 3: inkallelse (till krigstjänstgöring o. d.), dels motsv. -fordra 5, om uppmaning till stad l. fästning o. d. att kapitulera (o. överlämna sig); jfr fordran, sbst.2 II 1. När .. vpfordran med Krigzfolket till Munstring eller Togh, skeer. RARP 3: 176 (1641). Här mötte ett nytt hinder i citadellet, som icke på uppfordran ville gifva sig. Rappe Nordarm. 61 (1874). Mötet öppnades af ordföranden med en uppfordran till närvarande kriminalpoliser att genast lämna lokalen. Lidforss Fragm. 107 (1894, 1904). —
(1, 10) -FORMA, -ning. (numera bl. tillf.) särsk. till 10: forma (ngt så att visst resultat uppnås), forma till. Almroth Karmarsch 94 (1838). De murade ställena byggas alltid af särskildt för detta ändamål uppformadt tegel. JernkA 1904, s. 98. Andersson Sorgm. 87 (1913). —
(1, 2) -FORSLA, -ing. forsla upp (ngt); jfr -befordra, -bringa 1, -bära 1, -flytta 1, -fordra 1, -frakta 1, -föra 1. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 64. Stolparna äro uppforslade ifrån granskogen. Landsm. VII. 5: 5 (1888).
Spalt U 458 band 36, 2011