| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄLM ʃäl4m, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (Tegel E14 160 (1612) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. skälmer, RA I. 2: 323 (1569), Chronander Surge A 5 b (1647)); förr äv. SKÄLMARE, m.||ig.; anträffat bl. i pl. = o. ss. förled i ssg; förr äv. SKÄLMER, m.; pl. = (se ovan).
1) (†) om kropp av dött djur. Haltar een Häst aff sådana Wäxt (dvs. en svulst på ett ben), ta tagh ett Been aff een Skälm, märk grant Rummet ther tu thet tager, rijff Hästen warm ther medh på then wäxten .. och lägg åther thet Benet i sitt Rum igen. IErici Colerus 2: 344 (c. 1645).
2) opålitlig l. skrupelfri l. svekfull l. skurkaktig person, bedragare, förrädare; numera ofta med förbleknad bet.: skojare l. rackare l. spjuver o. d. (stundom äv. övergående till ett vänligt l. om ömhet vittnande smekord); äv. oeg., om djur. En inpiskad l. utstuderad skälm. OPetri Tb. 79 (1525). Romulus .. (lät meddela), at ho som komme til Rom, och derstädes bo wille, han skulle fri legd och säkerhet hafwa … Altså kommo alle tiufwar och skiälmare, och annat sludder .. hopetahls til Rom. Bliberg Acerra 222 (1737). (Person som matar en fågel:) Aj, din skälm, kan du också bitas? Eurén Kotzebue Cora 57 (1794). (Vi sågo) bilderna utom Holsteinerthor (i Lübeck), der Merkurius stod främst, såsom alla köpmäns skyddshelgon. Skada att de malitiöse romarne äfven gjort honom till alla skälmars patron. Hultin Minn. 61 (1872). Så glad han (dvs. den lille sonen) är — nu vill han leka! / Du lilla skälm! Goethe Vis. 62 (1901; t. orig.: Du Schelm!). Till stundens lockelser för de talträngda (vid de nordiska festerna) kommo väl ej sällan påstötningar och uppmuntringar från skälmar bland studenterna .. (som ville) ha roligt. LundagKron. 2: 52 (1921). (Pojken) var en lat liten skälm, så att så fort han lärt sig en bokstav, glömde han den andra. Sahlgren RosSilv. 137 (1927). Det var på Nya Morgonbladet det gamla gardet, som angav den politiska tonen. .. Hos varje samlande positiv personlighet vädrade de .. en skälm. Siwertz JoDr. 156 (1928). jfr (†): Det lögst din skelm och geck. Asteropherus 65 (1609); jfr DIN, poss. pron. II b. — jfr BOND-, ERTS-, HUVUD-, KLUBBE-, SPEL-SKÄLM. — särsk.
a) i ordspr. Twå Siälmar giör ett paar. Celsius Ordspr. 11: 589 (c. 1710). En annan gång är en skälm. Rhodin Ordspr. 47 (1807); jfr f. Skälm ska med skälm fångas. Östergren (1940).
b) (numera bl. tillf., om ä. förh.) i uttr. som beteckna att ngn förskyller l. ådömes offentlig vanära (särsk. efter brott som gäller landets säkerhet); förr särsk. dels i uttr. bliva en skälm, begå brott som förskyller att man gm dom förklaras förlustig sin ära, döma ngn till (en) skälm l. döma och utropa ngn för en skälm, döma ngn förlustig sin ära (o. offentligen tillkännage domen), dela ngn till en skälm, se DELA, v.1 6 b slutet, dels (övergående i f) i uttr. löpa med skälmen igenom stadsporten, förvisas från staden efter att gm dom ha förklarats förlustig sin ära. Krijgsart. 1621, § 69. ForumNav. 9: 110 (1628: till ehn skielm dömd). Krigzart. 1683, art. 67 (: dömmes och vthropes offenteligen för een skiälm). Därs. art. 142 (: til Skälm dömbder). Man (kan) eij förwerka frelset — utan den, som blifwer en grof sielm — i anseende til rusthåld. FörarbSvLag 1: 99 (1689). Somlige .. (äro oförbätterliga) och stiäla, liuga, hora, och bofwa så länge, til thesz the råka vti Böfwelens Händer, eller löpa med sielmen igenom Stadz-porten. Weise 416 (1697; t. orig.: mit dem Schelme). Förklara ngn för skälm. Meurman (1847); möjl. till huvudmom.
c) (†) i uttr. göra sig till skälm l. göra en skälm av sig, visa sig vara opålitlig l. skrupelfri l. svekfull l. skurkaktig (jfr f). Vidh pass 1000 (kosacker m. fl. blevo vid en träffning med svenskarna i Novgorodområdet) fångne, hvilke sedan gjorde sigh till schelmar och förlöpare, ändogh de hade svoritt, att de Sverigis crone och thet Nougordsche herschapett troligen tiene ville. OxBr. 5: 4 (1612). Iagh haffuer nu 2 eller 3 gånger warit så påikelösz (dvs. utan medhjälpare vid jakten) att thett ingen haffuer resterat migh mehr än bara (hunden) Caualier som håller altid wth, sedan min karl giorde en skelm aff sig. Ekeblad BrClEkeblad 65 (1652).
d) (numera bl. tillf., i vitter stil) med mer l. mindre förbleknad bet., i uttr. i vilka den talande bedyrar att han icke skall göra ngt o. dyl. l. (i förb. med negation) att han skall göra ngt o. d.; äv. i uttr. som beteckna att man icke bör göra ngt o. dyl. l. (i förb. med negation) att man bör göra ngt o. d.; särsk. i uttr. (en) skälm (den) som gör ngt o. d., skam den l. må tusan ta den som gör ngt osv., man bör icke göra ngt osv., (en) skälm (den) som icke o. d. gör ngt o. d., skam den l. må tusan ta den som icke gör ngt osv., man bör göra ngt osv. Chronander Bel. E 1 b (1649). En skiälm iagh, när iagh stopet för munnen fick / Om iagh dher i lembnade den minsta slick. Beronius Reb. F 3 a (1674). Slå näfwen friskt i borde, / Skul jag bli rädder då, nei, skielm om jag det giorde. SvNitet 1738, nr 1, s. 8. Sänd mig .. 300 d(ale)r k(oppar)m(yn)t. .. En ewig skiälm som icke Honnettement skall med största tacksamhet betala alltsammans. ÅgerupArk. Brev 30/9 1743. (Jona:) Farväl, herr hvalfisk, tack för godt qvartér / Men skälm är jag, om dit jag kommer mer. Braun Carol. 32 (1844). Vatten ej duger. / .. Källarens håfvor / Ock ä’ Guds gåfvor. / Skälm den, som lefver på vatten och bröd! Wennerberg 2: 63 (1848, 1882). Skälm den som sviker och ej gör hvad han kan! Melin Patria 6 (1915). särsk. (†) i uttr. en skälm som vet, det bör ingen veta, ”det vete fan”, det vet jag icke. Hwem är den (dvs. flickan)? En skälm som wet / Men jag hoppas hon är ärlig (dvs. trogen). Runius (SVS) 2: 115 (1712).
e) (†) med starkt förbleknad bet., i nekande sats, = DJÄVUL 13 slutet. Wij läte osz wäl nöija med en skuta (för överresan), om wij finge, dät will ingen skelm ått pillo (dvs. Pillau). Ekeblad Bref 2: 11 (1656; rättat efter hskr.).
f) i bildl. anv., i sht ss. personifikation av egenskapen att vara en skälm (jfr b); numera nästan bl. med förbleknad bet., i sådana uttr. som ha en skälm l. skälmen i ögat l. bakom örat, vara en skojare l. rackare l. spjuver o. d., vara skälmsk, med skälmen i ögat l. ögonvrån, på ett skälmskt sätt; förr äv. i sådana uttr. som hava en skälm l. skälmen i hjärtat l. nacken l. i bakhåll, (visa sig) vara opålitlig l. skrupelfri l. svekfull l. skurkaktig (jfr c), skälmen sticker ngn i nacken, ngn är l. visar sig vara opålitlig osv. (De polska fångarna) lärer hafva skielmen i hiärtat och intet hålla strek (dvs. visa prov på sin föregivna villighet att lyda svenskarna), om dhe än sluppo uht. Carl XII Bref 253 (1704). Folket .. (i Czernowitz) brachte oss till kiöps wad man behöfde för mycket billigt priss, men stack dem doch schiälmen i nacken, i dett (de ordnade ett bakhåll). NGyllenstierna (c. 1710) i KKD 8: 70. Capitain Friese är icke till troendes, utan har en skälm i nacken. Roland Minn. 96 (c. 1748). Kärlek är en gammal skälm. Lidner (SVS) 2: 14 (c. 1785). Hafwa skälmen i bakhåll. Lindfors (1824). Han har en skälm .. bakom örat. EHTegnér i 3SAH 6: 335 (1891). Med skälmen i ögat, i ögonvrån. SvHandordb. (1966).
-PARTI. (†) om väpnad skara av upprorsmän; jfr parti 4 d. Svedenfors Gränsb. 1: 91 (i handl. fr. 1676). —
-ROMAN. [jfr t. schelmenroman] jfr roman, sbst.2 1, o. -historia samt pikaresk-roman. Bagge Wendt 210 (1835). särsk. bildl., motsv. roman, sbst.2 2 b. SvLittH 1: 215 (1919). —
-SLUG, adj. (numera föga br.) bedrägligt l. förrädiskt slug. J små. Det är .. litenheten som gör er til misssnillen och missdådare, narrqvicke och skälmsluge. Thorild (SVS) 1: 56 (c. 1783). —
-STYCKE (skä`lmstycke Weste; 3~20 l. 400 LoW (1911); jfr Kock Akc. 2: 97). (skälm- 1587 osv. skälma- 1640. skälmare- 1534 (: Schelmerestycke). skälme- 1552—1738. skälmer- 1567—1624. skälms- 1662—1766) [jfr mlt. schelm(en)stücke, t. schelm(en)stück] brottslig (i sht bedräglig l. förrädisk) handling, skurkstreck; numera nästan bl. med förbleknad bet.: spratt l. puts. G1R 9: 202 (1534). Pojkar borde liksom getterna om morgnarne agas för de skälmstycken de tänkte att göra. Svanberg RedLefn. 59 (1882). särsk. (†)
a) i uttr. på l. utan skälmstycke, på skoj resp. utan bedrägligt syfte. Ferrner ResEur. 514 (1761: utan). Schulthess (1885: på).
b) övergående i konkret anv., om ngt som är tillkommet i bedrägligt syfte o. d. Verelius 287 (1681; om mindervärdiga varor). Jag viste at det (dvs. ett brev vari en person begärde nåd för några svenska fångar som utlämnades till ryssarna) var idel skjälmstycke. Dahlberg Lefn. 65 (c. 1755).
Ssgr: skälmstycks-, äv. skälmstyck-natur. natur (se d. o. 2) som kännetecknar ett skälmstycke. Knorring Ståndsp. 1: 89 (1838).
-UNGE.
1) liten skojare l. rackare l. spjuver o. d.; företrädesvis ss. skämtsam l. smeksam benämning på flicka. Löwstädt BrLustig 6 (1826).
2) (förr) i sg. best., ss. benämning på ett straff för damer vid pantlek. Skälmungen. Ett straff för Damer. Damen väljer sig en annan Dame till följeslagare, går sedan till hvarje Cavailler i sällskapet, omfamnar honom, men kysser hvarje gång sin följeslagerska. Stiernstolpe SällskL 102 (1817). —
-VIS, se F. —
-ÖGA. [jfr t. schelm(en)auge] skälmskt öga; i sht i pl. En liten ostyrig pojke med mörka skälmögon. Östergren (1940). särsk. i utvidgad anv., i fråga om docka: öga som både kan blunda o. titta åt sidan; i sht i pl. Östergren (cit. fr. 1938). —
-ÖGD, p. adj. som har skälmska ögon. Filmen (dvs. ”Robin Hoods äventyr”) är fylld av de otroligaste bravader; sagan ler, skälmögd och vittandad. UNT 1938, nr 210, s. 8.
B (†): SKÄLMA-BRÖDERSKAP. broderskap (se d. o. 3) av bedragare l. skurkar. Ach synd och skam, at wi, som kallas Christne, .. låte inskrifwa osz uti de försmädeliga munkars och de Påfwiska partiers skjälma-bröderskap. Borg Luther 1: 453 (1753). —
-STYCKE, se A.
C (†): SKÄLMARE-STYCKE, se A.
D (†): SKÄLME-STYCKE, se A.
-STYCKE, se A.
F (†): SKÄLMS-BOK. om bok med förteckning över opålitliga l. bedrägliga personer inom ett hantverk; jfr skymf-brev. ConsAcAboP 4: 54 (1672). —
-HJÄRTA. oeg., om opålitligt l. bedrägligt sinne- (lag). Tit skiälms hierta känner iagh rätt. Chronander Surge F 7 b (1647). —
-HUD. [jfr t. schelmenhaut] skurks hud l. hud inom vilken det bor en skurk; jfr skalke-hud. (T.) Buben-Haut .. (sv.) skjälms-hud. Lind 1: 473 (1749). —
-LAND. om land befolkat av opålitliga l. bedrägliga l. skurkaktiga personer. Mappa Geographica Scelestinæ, Eller Stora Skälms-Landets Geographiska beskrifning. Nyrén (1786; boktitel). —
-MUN. [jfr t. schelmenmund] i uttr. hava en skälmsmun, tala opålitligt l. svekfullt l. skurkaktigt. Morten Matzson .. haf:r skiält honom hafua een schiälmps mun. BtÅboH I. 7: 53 (1635); möjl. icke ssg. —
-PACK. [jfr t. schelmenpack] bedrägligt l. skurkaktigt pack (se pack, sbst.1 3). HH XVIII. 4: 32 (1709). —
-PUTS. om skurkstreck o. d.; jfr puts, sbst.2 3. Brask Pufendorf Hist. 387 (1680: skiälmspuszer, pl.; t. orig.: Schandpossen). —
-SKOTT. om skott avskjutet av svekfull l. skurkaktig fiende. (Fvn.) Geigarskot, (sv.) Skälms-skott som träffar dem som snarare borde hielpas. Verelius 89 (1681). —
-STYCKE, se A. —
-VIS, n. i uttr. på skälmsvis, förrädiskt l. skurkaktigt. Widekindi GIIA 234 (c. 1676). HH 24: 38 (1702). —
-VIS, adv. (skälm- 1681. skälms- 1671—c. 1700) (†) på svekfullt l. skurkaktigt sätt. Widekindi KrijgH 498 (1671). Isogæus Segersk. 1246 (c. 1700). —
SKÄLMA, v., o. SKÄLMAS, v. dep. (-a 1968 osv. -as 1948 osv.) (mera tillf.) skämta l. skoja l. retas (med ngn). (En kåsör) skälmades med ovana tågresenärer i sin dagliga spalt. VeckoJ 1948, nr 38, s. 29. —
SKÄLMAKTELIG, adj. (†) bedräglig l. förrädisk l. skurkaktig. (Lat.) sceleratus .. (sv.) skelmackteliga (felaktigt för skelmackteligh l. skelmacktigh). Linc. Xxx 4 a (1640). —
SKÄLMAKTELIGA, adv. [jfr skälmaktelig] (†) bedrägligt l. förrädiskt l. skurkaktigt. Linc. (1640). Hamb. (1700). —
SKÄLMAKTIG, förr äv. SKÄLMSAKTIG, adj. (skälm- 1604 osv. skälms- 1598 (: skielmsachtighet)) om person: opålitlig l. svekfull l. illistig l. slyngelaktig l. skurkaktig; om sak: som kännetecknar l. anstår ngn som är opålitlig osv.; numera nästan bl. förbleknat: som är l. beter sig som en skojare l. rackare l. spjuver o. d. resp. som kännetecknar l. anstår en skojare osv., rackaraktig l. spjuveraktig. Hafwer the Påweskes skälmachtighe och illfundighe öfwertalande och persuasion, förmykit vthrättat, hoos månge. Bureus Warn. C 4 b (1604). O du skälmachtigh Pilt, du äst ung och qwicker, och sitter på Åsznan, din Fader dheremoth .. måste krypa och gåå den beswärlige Wägen. RelCur. 382 (1682). Fjellapparna mycket lustigare och beskedeligare än skogslapparna, som äro mehr .. skälmachtige, lärde af borgare etc. bruka swek. Linné Skr. 5: 154 (1732). Skälmaktig ungdomsfriskhet och gäcksamhet. Olsson Fröding 367 (1950).
Avledn.: skälmaktighet, r. l. f. opålitlighet, svekfullhet, skurkaktighet; slyngelaktighet; numera nästan bl. med förbleknad bet.: skämtsamhet l. skojfriskhet l. spjuveraktighet o. d. (i sht förr äv. i uttr. på skälmaktighet, skälmaktigt). (Vi skola) afskaffe then söndringh och skielmsachtighet, som uthi någre landzender .. opkommen war. RA I. 4: 522 (1598). (Eng.) Rudeness .. (sv.) grofhet, ohöflighet, oförfarenhet, obehändighet, skiälmaktighet. Serenius Bbb 2 a (1734). Lundgren Res. 140 (1849: på skälmaktighet). Flickebarnet Anna-Lena är en av berättelsens huvudpersoner (i Siwertz’ roman Pagoden), tecknad med en morfaderlig förälskelse, en skälmaktighet och ett självlöje som (osv.). BonnierLM 1954, s. 648. särsk. konkretare, om handling som vittnar om opålitlighet o. dyl. l. (numera nästan bl.) spjuveraktighet o. d. Nordfors (1805; med hänv. till Skälmstycke). Cannelin (1939). —
SKÄLMAS, se skälma, v. —
SKÄLMELIGEN l. SKÄLMSLIGEN, adv. (skelmmeligen 1596. skelms(s)ligen 1629—1636) (†) bedrägligt l. förrädiskt l. skurkaktigt. ÄARäfst 43 (1596). Nihlss Bengttsson, som han skelmssligen och försåttligen ihiäll stack. BtÅboH I. 8: 91 (1636). —
Spalt S 5801 band 27, 1975