| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRMÅGA förmå4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmå´ga Weste; förmå`ga Dalin), r. l. f. (Anm. I bet. 4 får efterföljande, på ordet syftande pron. individens genus); best. -an; pl. -or.
1) förhållande(t) att ngn förmår l. kan göra l. uträtta ngt (äv.: stå ut med l. uthärda ngt), kunnande; ofta närmande sig bet.: vad ngn förmår l. kan l. är i stånd till; utan bestämd gräns övergående i 3. Det står icke (förr äv. det är icke) i min förmåga (förr äv. det är icke min förmåga) att ändra saken. Ha i sin förmåga att göra ngt. Vi skola göra det efter bästa (äv., numera mindre br., vår bästa) förmåga. Det överstiger l. övergår l. ligger (förr äv. är) utom (gränsen av) min förmåga. Wij .. agte göra huad j vor magt och formoge står. GR 9: 340 (1534). At fahran, som landet hotas med, effter min ringa förmågo afwerja. Swedberg SabbRo 98 (1705, 1710). Lagerström Bunyan 1: 15 (1727). Hvad vi kunnat förmå (till Danmarks fördel) hos Franckriket, är redan uträttat, och vidare at gå, är utom vår förmågo. Höpken 2: 257 (1753). Wallquist Minn. 4 (1790). Med alla medel, som stå i min förmåga. Auerbach (1908). — särsk.
a) i uttr. över förmågan l. över ngns förmåga (jfr c α) (med prep. betonad), mer än vad ngn förmår prestera l. uthärda. Gudh är trofast som icke lather idher frestas öffuer idhra förmågho. 1Kor. 10: 13 (NT 1526). Tvinga, arbeta öfver förmågan. Schulthess (1885).
b) i uttr. av all förmåga, äv. (föga br.) oeg.: allt vad (ngt) kan l. hinner, kraftigt. Nabo-hatet gror af all förmåga. CVAStrandberg 2: 66 (1860).
c) i fråga om medel l. tillgångar l. råd till ngt.
α) [språkkänslan skiljer numera icke denna anv. från huvudbetydelsen ovan] i uttr. efter (ngns) förmåga, efter vad (ngn) har råd till; i sht förr äv. över förmågan o. d. (jfr a), mer än vad (ngn) har råd till. (Utrustade) på thet härligste, hwar effter sitt ämne och förmågo .. kommo (de förnämste i riket) tilstädes (till kröningen). GR 1: 22 (1521). Gack icke j borghan offuer tina förmågho. Syr. 8: 13 (Bib. 1541). Medh Matt öll, och Annat gott .. Effter hanss förmögho. ÅngermDomb. 28/8 1630, fol. 33. KKD 5: 219 (1711). ”Svensken lefver öfver förmågan” har blifvit ett ordspråk. Almqvist Fattigd. 29 (1838). Mindre städer .. (fingo enl. Stadslagen) ha ett mindre antal (borgmästare o. rådmän) alltefter deras förmåga. Hildebrand Statsförf. 158 (1896).
β) (†) i uttr. ha i (sin) förmåga, ha i sin ägo, äga. Iagh bortmiste .. alt det iagh hade vthj min förmågo. VDAkt. 1660, nr 18. Spegel GV 53 (1685).
2) [jfr FÖRMÅ 1 e] (†) välstånd, välmåga; konkretare: förmögenhet, rikedom; medel, tillgångar, egendom. Peningar och förmågha göra en man frijmodigh. LPetri Sir. 40: 26 (1561; Bib. 1541: godz). Huus ok Gård medh all desz förmögo ok indöme. Stiernhielm VgL 102 (1663). Cosmus (av Medici), som genom sin vidsträckta Handel .. bragt sig til en mer än Furstelig Förmåga. Lanærus Försök 52 (1788).
3) hos ngn l. ngt befintlig (i hans l. dess natur l. beskaffenhet grundad l. gm övning o. d. förvärvad) viss möjlighet l. kraft att bliva l. göra l. uträtta ngt l. åstadkomma en viss värkan; stundom: färdighet.
a) i allm. Det är snarare förmågan än viljan som fattas honom. Genom lättja och bristande förmåga förstörde han sin utsikt till befordran. Han uppbjöd, ansträngde hela sin (all sin) förmåga. Tå tu brukar iordena skal hon icke strax giffua tigh effter sijn förmågho. 1Mos. 4: 12 (Bib. 1541). Ett ringa prof af god vilja, hvarutinnan förmågon märkel. fattats. CTreutiger (1736) hos Fürst Stobæus 136. Talets enformighet, som .. har en så kraftigt sömngifvande förmåga. Ödmann AnvPred. 77 (1807). Tron ej hvad håglösheten hviskar till er / att striden är för hög för er förmåga. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Af brist på förmåga till en högre ton, predikar jag för de enfaldiga. FMFranzén (1824) i TegnérPpr 198. Förmåga att umbära. Geijer II. 1: 36 (1825). Att förbättra fången och bibringa honom både håg och förmåga att ärligt försörja sig. Oscar I Straff 133 (1840). Igenom sin ordrikedom och förmåga till sammansättningar har det (grekiska språket) dessutom termer för alla vettenskaper. Palmblad Fornk. 1: 92 (1843). Det är tydligt att förmågan att spänna stämbanden .. har en viss begränsning. Nyström Talorg. 8 (1888). Förmåga att tydligt och säkert läsa innantill. SFS 1905, nr 6, s. 9. — jfr ABSORPTIONS-, ANPASSNINGS-, ATTRAKTIONS-, BAKNINGS-, BETALNINGS-, BILDNINGS-, BINDNINGS-, DIKTAR(E)-, FATTNINGS-, FLOTTNINGS-, FLYG-, HÄRMNINGS-, HÄRSKAR(E)-, KONSTNÄRS-, LAST-, LEDNINGS-, LÄRAR(E)-, MARSCH-, NEDÄRVNINGS-, PRODUKTIONS-, SIAR(E)-, SIM-, SKATTE-, SPÅDOMS-, STATSMANNA-, TRANSPORT-, VARIATIONS-, ÖVERTALNINGS-, ÖVERVINTRINGS-FÖRMÅGA m. fl.
b) (†) övergående i bet.: beskaffenhet, tillstånd; jfr FÖRMÖGENHET 1 a. Tu seer her mijn formågho (dvs. mitt eländiga tillstånd). Ps. 1536, s. 19 (yttrat av den ”rike mannen” i ”pinan”); jfr Ps. 1695, 204: 5. Effter naturens förmågho, såghe the (dvs. lärjungarna, som voro ute på sjön) sigh intit annat före än dödhen. LPetri 1Post. P 2 a (1555). Wij kunna ey alla wara höghe, / Men en part j ringa förmöghe, / Tu (göken) äst ingen Nächtergal. Wijsa FoglArt 11 (1623).
c) egenskap(en) hos ngn l. ngt (en person, ett djur, en växt, en själ, ett sinne, ett organ l. dyl.) att kunna utföra en viss l. vissa livsförrättningar (akter, funktioner); äv., i sht filos., om det som ligger bakom de psykiska akterna o. varav dessa äro funktioner: förmögenhet. Förmågan att (förr äv. till att) se, höra, tänka, gå osv. Människans teoretiska, praktiska, estetiska förmåga (filos.). Fr(åga:) Hvad är .. Förståndet? Sv(ar:) En förnuftig Siäls naturliga förmågo; til at begripa the förefallande tingen och döma om them. Lallerstedt Slutk. 22 (1739). Sinnlighet är förmågan af åskådningar i allmänhet. Tuderus Kiesewetter 8 (1806). (Rackelhanen) saknar .. förmågan att fortplanta sitt slägte. Sundevall Zool. 62 (1835). Menniskoanden är, såsom (subjectiv) practisk förmåga eller vilja, activ, fri. Boström 2: 92 (1838). Magen har den förmågan att smälta födoämnena. LoW (1862). Genom .. (sitt) nervsystem äga djuren en mängd förmågor, .. nämligen medvetande, minne och tankeförmåga. Rydberg FysUtv. 15 (1903). — jfr BEGREPPS-, BEGÄR-, FÖRNIMMELSE-, HÖRSEL-, OMDÖMES-, SLUTLEDNINGS-, SYN-, TAL-FÖRMÅGA m. fl.
d) pregnant: skicklighet, begåvning, duglighet, kapacitet. Underbefälhafvarne (hade) utvecklat en öfverlägsen förmåga. Cronholm Lig. 91 (1839). Att skilja mellan förmågan och medelmåttan (hos en lärare). Claëson 2: 186 (c. 1859). Gamla karolinska fältöfverstar .. utvecklade ofta på ämbetsrummet framstående duglighet och organisatorisk förmåga. Snoilsky i 3SAH 14: 24 (1899). — (i vitter stil) med gen. Han besatt en ordets förmåga, som var fenomenal. Ahrenberg Män. 5: 291 (1910).
4) [bet. utvecklad ur 3 d; sannol. efter fr. capacité (se KAPACITET)] konkret, om person som (i ngt visst avseende l. på ngt visst område) utmärker sig för framstående duglighet l. skicklighet: kapacitet. Förmågorna äro tunnsådda bland vår tids statsmän. Dalin (1852). Palmblad var till trots för sitt fredliga namn en afgjord polemisk förmåga. Sturzen-Becker 1: 21 (1861). (Tidens) bästa och yppersta förmågor deltaga .. i hans .. företag. Bolin Statsl. 1: 314 (1870). Ända ned till andra och tredje rangens förmågor trängde den kungliga nåden. Stavenow G3 81 (1901). Gustaf (III) är icke en stor dramatisk skald, men han är en betydande förmåga. Därs. 88.
5) (†) motsv. FÖRMÅ 3: kraft, styrka; makt; kroppslig l. andlig vigör, hälsa; äv. konkretare. (Herrens) förmågha och starka krafft är så stoor, at honom icke itt fela kan. Jes. 40: 26 (Bib. 1541). (Att konungen) så mycket möijeligit är, och med Rikzens förmågo skee kan, setter Kriget fortt. RARP 1: 108 (1629). Han blef svag til all förmåga, / Lades ned i smärtors plåga. Nordenflycht QT 1745, s. 122. Modet, icke massan, utgör den rätta förmågan. Wallin Rel. 3: 185 (1825). Makt kufvar makt, förmågorna förmåga. Hagberg Shaksp. 1: 238 (1847; eng. strength). — jfr ALL-, GUDA-, TROLL-FÖRMÅGA. — särsk.
a) [jfr liknande bet. hos MAKT redan i fsv.; jfr gr. δύναμις] konkret: krigsmakt, härstyrka o. d. GR 14: 80 (1542). At försvara denna angelägne orten (dvs. Västerås), hade (Henrik) von Melen sammandragit all sin lilla förmåga. Celsius G1 1: 101 (1746).
b) om mekanisk kraft l. effekt. (Den ändlösa skruven) är det aldrastarkaste .. Häftyget, emedan man igenom en helt liten apparatus kan en otrolig Förmågo tilväga bringa. Triewald Förel. 1: 260 (1728, 1735).
6) (†) motsv. FÖRMÅ 4: makt; inflytande, myndighet, herravälde. Offuer the godha, är ey hans (dvs. djävulens) förmågha. TobCom. D 3 a (1550). Ett af de större prof på en stark själs förmåga öfver naturen. Man har läst hans häftiga känslor i hans ansigte; men hans ord hafva behållit sin köld. Silverstolpe i 1SAH 5: 338 (1795, 1813). — jfr STRAFF-FÖRMÅGA.
7) motsv. FÖRMÅ 7 b: föreskrift, lydelse, bemyndigande; oftast o. numera uteslutande (nästan bl. i juridisk stil) [efter mnt. na vermoge o. t. vermöge (ä. t. nach vermög) med gen.] i uttr. i förmågo (ngn gg i förmåga) av (ngt) (förr stundom utan av) ss. ett slags prep.: i kraft av, på grund av, i följd av l. dyl. Effther förbundzens förmåge, atth sådane förrädere skole tilbörligen straffede bliffve. GR 22: 180 (1551). Att .. giöra sin tillbörlige tiänst, som han i föllie och förmågo af sitt ämbete .. är skyldigh. VDAkt. 1678, nr 255. Iagh påminner migh Privilegiernas förmågo, att (osv.). Därs. 1684, nr 72. I förmåga af det inneboende skaplynnet. Rydqvist SSL 1: 348 (1852). K. M:t har .. i förmågo af 143 § strafflagen för krigsmakten, jemförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen, dömt R. (osv.). SD(L) 1896, nr 603, s. 4.
Spalt F 2964 band 9, 1927