Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2, III 2 b) -ÖSA, förr äv. -HÖSA, -ning; jfr -öst. ösa (ngt) på l. över ngt, ösa på; äv. (särsk. i uttr. påösa ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt öses: gm ösning begjuta l. övergjuta (ngt med ngt); äv. i uttr. påösa ngt på ngt l. påösa ngt ngt. Broman Glys. 3: 222 (c. 1730: påhösas). Gåsen .. begiutes först med smör och sedan stadigt påöses med det som afrinner. Warg 211 (1755). Vatten .. påöses mångfalldiga blandade foderväxter, som sedan gifvas åt Boskapen. Stiernstolpe Arndt 2: 124 (1807). Lätt .. stybbe påöses ymnigare än ett tungt och sandigt. Svedelius Koln. 51 (1872). 4GbgVSH V—VI. 4: 66 (1903). —
-ÖST l. -HÖST, r. l. m. [vbalsbst. till -ösa o. ösa på] (†) eg.: påösning; anträffat bl. i konkret anv., om (mängd av) vätska som öses l. östs på ngt. Broman Glys. 3: 122 (c. 1730: påhösten). Thenna hete på-östen uti karet, måste väl med maltet omröras. Därs. —
(I 24 i η) -ÖVA. (†) i uttr. påöva sin överdådighet oppå ngn, utsätta ngn för övergrepp. ConsAcAboP 1: 228 (1646).
Spalt P 3011 band 21, 1955