Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅVÄRKNING på3~vær2kniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(vanl. skrivet -verk-)
Etymologi
[vbalsbst. till PÅVÄRKA; jfr d. påvirkning]
= PÅVÄRKAN; företrädesvis i pl. (o. i sg. best.) samt ss. förled i ssgr; jfr PÅVÄRKAN anm. Mången god påvärkning blifver förhindrad (då unga o. gamla aldrig äro tillsammans). Löwegren Knigge 2: 12 (1799). Melin JesuL 4: 146 (1851; i pl.). Att ”Brand” påverkats av ”Adam Homo” vet man ju, men ännu tydligare är påverkningen av ”Ahasverus”. Bergman Skyar 258 (1936). — jfr KULTUR-, MILJÖ-PÅVÄRKNING.
Ssgr: PÅVÄRKNINGS-FORSKARE. (i sht i fackspr.) forskare som (ensidigt) ägnar sig åt utforskning av litterära påvärkningar. SDS 1935, nr 222, s. 8. —
-FÖRSÖK. försök att påvärka ngn l. ngt (i viss riktning). 2NF 12: 1186 (1910). —
-METOD(EN). (i sht i fackspr.) om den metod inom litteraturforskningen som utmärkes av (intresse för) studier av litterära påvärkningar. HågkLivsintr. 19: 385 (1938). —
-YTA. (i fackspr., mera tillf.) yta som utsättes för ngts påvärkan, angreppsyta. TT 1889, s. 165.
Avledn.: PÅVÄRKNINGSBAR, adj. (mera tillf.) påvärkbar. Östergren (cit. fr. 1914).

 

Spalt P 3005 band 21, 1955

Webbansvarig