| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅVLIG på3vlig2, adj. -are (i bet. 2, Östergren (1935) osv.). adv. -EN (†, Lind (1749)), -T (Berndtson (1880) osv.).
1) som tillhör l. utgår från l. tillkommer l. gäller l. har avseende på en påve l. påven l. påvar(na), påve-; äv.: som föreställer en påve l. påvar l. som består av påvar; äv. dels (om person): som är påve, dels (om person l. institution o. d.): som står i påvens l. påvedömets tjänst. (Den) påvliga kurian, se KURIA 3. Serenius Tt 1 b (1734). En påfvelig Bulla. AJourn. 1815, nr 264, s. 4. Öfver allt, der den Påfliga stolen oinskränkt herrskar, äro Bibel-Sällskapen förbjudna. Agardh ThSkr. 3: 99 (1836); jfr PÅVE-STOL. Påfliga porträtter, hvilka .. skola omgjorda kyrkan innantill såsom med en stor påflig ring. Bremer GVerld. 2: 153 (1860). Johannes (synes) af sin påflige herre (dvs. påven Paul III) hafva varit ansedd som synnerligen användbar. 3SAH 12: 130 (1897). Den påvliga nuntien. Johnsson Essad Härligh. 241 (1930). Påvliga bibelinstitutet, grundat 1909 av Pius X i Rom. 2SvUppslB 23: 622 (1952). särsk. (†) i uttr. hans l. eders påvliga helighet, använt ss. titel om resp. till påven. Eders Påfwelige Heligheet. SwRijmKrön. 2: 473 (1676; möjl. efter ä. handl.; lt. orig.: Juwe pauestlike hillugheit). Möller (1790, 1807).
2) som är anhängare av påven l. påvedömet; påvevänlig; äv. bildl. (motsv. PÅVE, sbst.1 2 b); i sht förr äv. allmännare: romersk-katolsk; äv. nedsättande: papistisk (jfr PÅVISK 1); med personligt l. sakligt huvudord. Schroderus Os. 2: 291 (1635). Den påfliga religionen. Berzelius Res. 341 (1819). Påfligt sinnad. Berndtson (1880). (De finska trollsångerna ha) blifvit uppblandade med påflig vantro. Schybergson Porthan 1: 81 (1908). Det strängt påvliga partiet (i Florens). Sylwan (o. Bing) 1: 97 (1910). (De finska socialdemokratiska) Motionärerna (i frågan om ansvarigheten för kriget) kunna betecknas som påvligare än påven själv, då inte ens folkdemokraterna brytt sig om att .. dra fram vinterkriget i diskussionen. SvD(B) 1945, nr 235, s. 14. särsk. (numera bl. arkaiserande) i uttr. de påvliga l. de påvlige, påvedömets anhängare, de romerska katolikerna, papisterna; jfr PÅVISK 1 a. Schulthess (1885). Östergren (1935).
3) (numera bl. tillf.) som passar l. anstår en påve; förr äv. i uttr. förhålla sig påvligen, uppföra sig ss. (det anstår) en påve. Påfveligen förhålla sig. Lind (1749). Lindfors (1824).
1) till 1.
a) (†) konkretare, om handling som utförts av en påve. (En viss avgift) var .. eftergifven af Benedictus XII, en otrolig Påfvelighet, som näppeligen skulle förmodas af XIV. år-hundrade. Lagerbring 1Hist. 3: 604 (1776).
b) (tillf.) konkret, koll., om påvarna o. de påvliga myndigheterna (under ett visst tidsskede); jfr kunglighet 2. En (venusstaty), som .. undgått olycksödet att få den för den senare påfligheten sårande nakenheten dold af en bleckkostym. Schück Rom 2: 142 (1914).
Spalt P 3002 band 21, 1955