Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RACKELHANE ~ha2ne, förr äv. RACKLEHANE, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rackel- c. 1735 osv. rackle- c. 1735—1787. -hane c. 1735 osv. -hanne 1787 (: Racklehannar, pl.), 1833)
Etymologi
[jfr sv. dial. rackelhane; till RACKLA, v.3, o. HANE, sbst.1 2; namnet syftar på djurets karakteristiska grymtande l. rosslande läte (jfr ROSSLARE samt sydtyska dial. rackelwild, rackelhane, o. t. rackeln, låta kraxande l. dyl.); jfr t. rackelhuhn, rackelhenne, rackelhahn, sannol. efter det sv. ordet]
bastard mellan orrtupp o. tjäderhöna. Linné MethAv. 42 (c. 1735; från Smål.). VetAH 1744, s. 181. Västerb. 1939, s. 99. särsk.
a) (mera tillf.) om tupp av sådan korsning (motsatt: rackelhöna). FoFl. 1940, s. 57.
b) [jfr sv. dial. rackelhane, ostadig människa, mager o. långväxt människa l. häst; delvis med anslutning till RACKLA, v.1—2] bildl., mer l. mindre nedsättande, om person; särsk.: vindböjtel. De politiska mötena (ha) sina rackelhanar, som springa omkring från det ena till det andra. SDS 1889, nr 428, s. 1. De i kompromisskammaren så vanliga ”frisinnade” rackelhanarne. KarlstT 1895, nr 1696, s. 2. Fogelqvist ResRot 28 (1926). Hellquist 2EtymOrdb. (1937).
Ssgr (zool.): RACKELHAN- l. RACKELHANE-TJÄDER. korsning mellan rackelhane o. tjäder. Bergman Djur 158 (1944). —
-TUPP. FoFl. 1907, s. 75. Därs. 1924, s. 180. —

 

Spalt R 30 band 21, 1956

Webbansvarig