Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAFFA raf3a2, v. -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. raffa, i uttr. raffa åt sig; sannol. av t. raffen (mht. raffen), etymologiskt identiskt med mlt. rapen, rycka, riva, nor. dial. rapa, riva ihop, d. dial. rabe, skrapa ihop, till en germ. rot hrap-, som sannol. föreligger äv. i isl. hreppa, få l. gripa tag i, få, feng. hreppan, hrepian, vidröra. — Jfr RAFFEL, sbst.2, RAFFLA, v.2, RAFSA, RAPPA, v.4, RASP, sbst.1]
rycka l. roffa o. d.; numera bl. i den särsk. förb. RAFFA ÅT SIG (se nedan). Ihre 2: 375 (1769).
Särsk. förb.: RAFFA ÅT SIG10 4 0. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) roffa l. hugga åt sig (ngt). Topelius Läsn. 5: 132 (1880). —
RAFFA Å VÄG. [jfr t. wegraffen] (†) rycka bort (ngt). Döden raffar å wägh, alt hwad här achtas, och älskas. Stiernhielm Herc. 72 (1658, 1668).

 

Spalt R 87 band 21, 1956

Webbansvarig