| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
1) (vard.) springa omkring (hit o. dit, planlöst, utan mening), löpa (se LÖPA, v.1 I 8), ränna. SvTyHlex. (1851). (Baronen) som jag .. önskar ville ranta här i trapporna litet mindre. Alving FrkVästerv. 214 (1908). Detta eviga rantande om nätterna. DN(A) 1931, nr 125, s. 6.
2) (i Finl., numera knappast br.) gå omkring o. slå dank l. driva omkring sysslolös l. föra ett utsvävande l. liderligt liv l. ruckla o. d. Ack ren för länge jag rantat och skrutit, / Nu far jag hem och blir alvarsam. Runeberg (SVS) 2: 71 (c. 1827; om Fritiof, i parodi på Tegnérs Frithiofs saga). Bergroth FinlSv. 233 (1917).
Spalt R 279 band 21, 1956