Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REDUPLIKATION re1duplik1aʃω4n l. red1-, äv. -atʃ-, l. 01004 (– – – -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -ica-)
Etymologi
[jfr t. reduplikation, eng. reduplication, fr. réduplication; av lat. reduplicatio (gen. -ōnis), fördubbling, upprepning, vbalsbst. till reduplicare (se REDUPLICERA)]
språkv. eg.: fördubbling.
1) förhållandet l. företeelsen att ett fonem redupliceras, reduplicering; äv. konkretare, om bildning (fonem l. ord l. ordform) som uppkommit gm reduplikation (i ovan angivna bet.). Stympad reduplikation, varvid fonemet vid fördubblingen uppträder i två sinsemellan ngt avvikande former, varav den ena (vanl. den som står först i ordet) utgör en stympning l. förenkling av den andra. Dahl GrGr. 18 (1809). Verb, som i äldsta tiderna danade impf. genom reduplikation. Rydqvist SSL 1: 5 (1850). Reduplikationer äro t. ex. hopphopp, nånå, såså och, med afljud, mischmasch, ticktack o. dyl. NF 13: 798 (1889). Noreen VS 3: 61 (1905).
2) (numera knappast br.) cirkumflektering. JmtFmT 2: 8 (1897).
Ssgr (till 1; språkv.): REDUPLIKATIONS-KLASS. särsk. om den klass av verb i germanska språk som i preteritum företer (l. urspr. företett) reduplikation. Munch FsvFnoSpr. 40 (1849). —
-STAVELSE. [jfr t. reduplikationssilbe] särsk. om den första (i allm. i mer l. mindre stympad l. förenklad form uppträdande) stavelsen i det av två snarlika delar bestående fonem som utgör l. ingår i vissa reduplicerade verbformer (t. ex. germanska preterita av reduplicerande verb); motsatt: rotstavelse. Rydqvist SSL 1: 495 (1852).

 

Spalt R 653 band 21, 1956

Webbansvarig