| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RE- ssgr (forts.):
1) abstr.: förhållandet att själen (efter kroppens död) återfödes l. på nytt uppenbaras i en ny kropp; återfödelse (till jordelivet); jfr inkarnation 1. Brahmas lärjungar trodde på en fortgående utveckling i nya lifsformer .. tills slutligen, efter upprepade reinkarnationer, sedlig fullkomlighet vunnits. Adelsköld Dagsv. 4: 223 (1901). (Läran) om reinkarnationen är för buddhismen rent af väsentlig och oumbärlig. PT 1905, nr 247 A, s. 3. Jag börjar tro på reinkarnationen. Johnson Slutsp. 169 (1937).
2) konkret, om ngn (l. ngt) vari ngn l. ngns själ efter döden (tros ha) återfötts; äv. bildl.; jfr inkarnation 2. Jesus Kristus påstår att Johannes Döparen var en reinkarnation af Elias. Strindberg Inf. 166 (1897). Ett vittert sällskap — på sätt och vis en reinkarnation av Bergklints Vitterlek. Schück i 3SAH LII. 2: 601 (1941).
Ssgr (till 1; i sht rel.-hist.): reinkarnations-lära(n), r. l. f. jfr lära, sbst. 3. 2NF 26: 750 (1917).
-INKARNERA10040 l. 01040, i Sveal. äv. —32, -ing. i sht rel.-hist. återföda l. pånyttföda (ngn l. ngt) i annan gestalt l. i en annan människa; äv. refl. l. i pass. med intr. bet.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -inkarnation 1. En ”tre gånger reinkarnerad”, en brahmin. Ramberg Svarta 92 (1911). Varje sanning är en gudoms stråle, och var och en som lever sant, reinkarnerar en gudoms mening på jorden. Ancker Haslund Zaj. 356 (1934). Frisk Čapek Trädg. 128 (1934; refl.).
Spalt R 884 band 21, 1957