Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REMONSTRANT -an4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr holl., t. o. eng. remonstrant, fr. remontrant (ä. fr. remonstrant), nylat. remonstrans (gen. -antis); substantiverat p. pr. av REMONSTRERA]
person som utvecklar l. ådagalägger ngt l. som kommer med föreställningar o. d.; numera bl. (tillf., hist.; jfr dock slutet) om anhängare av l. förespråkare för en remonstrans. Schroderus Urs. M 1 a (1626). Stavenow EngRev. 96 (1895; om engelska förh. 1641). särsk. [jfr språkprov från 1923 under REMONSTRANS] (om utländska, i sht holländska förh., fullt br.) arminian. Brask Pufendorf Hist. 271 (1680). SvTeolKv. 1928, s. 265. jfr (†): Att gemeene man uthi de städher, som de contre-remonstranter vistes, myckit illa talar om Barnefeld. OxBr. 10: 216 (1617). —
Avledn.: REMONSTRANTISK, adj. [jfr holl. remonstrants(ch), t. remonstrantisch] (om utländska, i sht holländska förh.) som utgöres av remonstranter. De remonstrantiska församlingarne. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 258 (1837).
Ssg: remonstrantisk-reformert. [jfr holl. remonstrants(ch)-gereformerd, t. remonstrantisch-reformiert] (om utländska, i sht holländska förh.) = remonstrantisk. SvUppslB 2: 355 (1929).

 

Spalt R 1051 band 22, 1957

Webbansvarig