| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REN re4n, sbst.2, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = ((†) -an IErici Colerus 1: 135 (c. 1645)); pl. -ar (VDAkt. 1684, nr 91, osv.) ((†) -er Brahe Oec. 96 (1581; uppl. 1920), VadstÄTb. 191 (1594); -or Broman Glys. 1: 348 (1711), NorrlS 1—6: 48 (c. 1770)).
1) (oftast gräsbevuxen o. vanl. jämförelsevis smal) markremsa som tjänar ss. gräns mellan två intill varandra liggande ägor o. som vid plöjning i allm. lämnas oplöjd, i sht förr betraktad ss. värdefull slåtter- o. betesmark; numera företrädesvis om smal markremsa som utgör en åkers l. en ängs yttersta kant mot ett öppet dike l. mot skogs- l. hagmark l. längs en gärdesgård o. dyl. l. (allmännare) om liknande markremsa längs väg l. öppet dike. Brahe Oec. 96 (1581; uppl. 1920). Alt för mycken jord stannar på åker-renarne, så att ofta renen är en aln högre än sjelfva åkren. 2RARP 15: 712 (1747). Emillan hvart Åkerstycke pläga en dehl lämna helt breda renar, hvaraf de slå höö och hafva litet mulbete. SmålHembygdsb. 4: 26 (1749). Se ej uppåt, lilla blomma / Invid stora vägens ren! Gellerstedt 1Dikt. 15 (1871). Å hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd. SFS 1879, nr 29, s. 2. Moberg Rid 9 (1941). — jfr BOLSTADADIKES-, LAND-, LYCK-, VÄG-, ÅKER-, ÄNGS-REN m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i förb. med ordet sten, i uttr. som ange gränser för en gårds o. d. ägor; särsk. i uttr. inom ren och sten. Wiste eij heller någon Reen eller Steen thesse gårdz och Prestagårdz ägor åtskilde. VDBötB 1639, s. 221. Samma ½ gårdh (är) 1/3 af hela prästeg(ården) inom reen och steen. VDAkt. 1697, nr 123.
b) (†) om smal obrukad markremsa (mellan ägor), tjänande ss. mera permanent väg l. stig. (Sv.) Reen. (T.) Fuszsteig vber den Acker. Schroderus Dict. 102 (c. 1635). Reen kallas det som .. bör liggia fritt och obrukat, till Gånge eller Körwäg. Verelius 39 (1681).
c) mer l. mindre bildl. (jfr 2). Han vill ej taga sin siesta på renen af den andliga åkern. Klockhoff ESkr. IX (1860). särsk.
β) (†) med tanke på åkerren ss. (remsa av) produktiv mark. Ja Bergen fingo och i sina hårda Reenar / Een mykket dyyrbar Säd, the skönste Ädelstenar. Spegel GW 33 (1685). Hon hade .. / .. Kärleek i sit Barna-Hiertas Renar. Därs. 208 (i rimställning).
2) [jfr motsv. anv. av nylat. ambulacrum, eg.: promenadplats, allé] (†) zool. i bildl. anv. av 1 b, om var o. en av de slätare ränder som löpa mellan de ojämna o. upphöjda partierna (”tegarna”) på sjöborres skal. Retzius Djurr. 198 (1772). Fischerström 2: 502 (1780).
-BO, m.||ig. (†) person som man har gemensam ägogräns med o. vilkens ägor skiljas från ens egna gm en ren. MeddNordM 1899—1900, s. 46 (1754). —
-BÅRD, m.?; anträffat bl. i pl. -er (VDAkt. 1748, nr 209 (c. 1700)) l. -ar (VDAkt. 1735, F III 7, Därs. 1748, nr 209). (-bål 1735. -bår c. 1700—1748) [efterleden sannol. etymologiskt identisk med sv. dial. (Gotl.) bard, upphöjd kant, vall (kring teg), nära sammanhörande med fnor. barð, stäv på fartyg, i ortnamn: kant av fjäll, fjällavsats, isl. barð, skägg, stäv på fartyg, kant, brätte, t. bart (se bard, sbst.2); jfr EBruhn i SydsvOrtnSÅ 1928—29, s. 45 ff.] (†) upphöjd kant runt (tidigare) odlat jordstycke, hög åkerren. VDAkt. 1748, nr 209 (c. 1700). Därs. 1748, nr 209. —
-FANA, se d. o. —
-GRÄS. (ren- 1838 osv. rene- 1742) (numera bl. mera tillf.) gräs från ren. ÅgerupArk. Brev 4/10 1742. —
-HÖ, n. (numera bl. mera tillf.) hö från renar. Englund Ged. 177 (i handl. fr. 1797). SvKulturb. 5—6: 279 (1930; om ä. förh.). —
-KAVLE. bot. gräset Alopecurus myosuroides Huds., som växer bl. a. på åkerrenar. Liljeblad Fl. 33 (1798). Krok o. Almquist Fl. 1: 305 (1935). —
-LOSTA. bot. o. lant. gräset Bromus arvensis Lin., som växer bl. a. på åkerrenar. Fischerström 3: 148 (1783). De kortvariga kulturgräsen, italienskt rajgräs .. och renlosta .., böra naturligtvis aldrig ifrågakomma till användning i gräsmattor. HantvB I. 3: 1: 275 (1935).
-PLOG. (förr) lant. plogliknande redskap varmed dikes- o. åkerrenar rensades från jordkokor o. d. HushJourn. 1780, apr. s. 29. FrGästrikl. 1951—52, s. 36 (om ä. förh.). —
-RENSARE, r. l. m. (†) = -plog. HushJourn. 1780, apr. s. 25 (1777). CAEhrensvärd Brev 2: 200 (1798). —
-REPE. i sht bot. o. lant. gräset Lolium perenne Lin., som växer bl. a. på åkerrenar, engelskt rajgräs. Linné Fl. nr 104 (1745). Renrepa, .. et skönt Boskaps-foder, hvars frö förskrifves ifrån Engeland. Orrelius 305 (1797). HantvB I. 3. 1: 266 (1935). —
-SLÅTTER. (i sht förr) slåtter på renar; äv. konkret, koll.: renar lämpliga för slåtter. BoupptVäxjö 1775 (konkret). —
-TORVA, r. l. f. (numera bl. tillf.) (lösskuren) torva från dikes- l. åkerren. GBonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 140. —
-VERONIKA. (†) växten Veronica arvensis Lin., fältveronika. Dalin FrSvLex. 2: 572 (1843). Dens. (1855). —
-GRÄS, se A.
Spalt R 1080 band 22, 1957