Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESORPTION re1sorpʃω4n l. res1-, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -sorb-)
Etymologi
[jfr t. o. eng. resorption, fr. résorption; vbalsbst. till RESORBERA]
(i fackspr.) uppsugning, resorbering; särsk. (fysiol.) om uppsugning l. (upplösning o.) upptagande av ngt i (blodet i) organismen, särsk. av vätska l. däri löst ämne från tarmkanalen l. från annan kroppshålighet l. från utgjutning i vävnad o. d. VeckoskrLäk. 5: 15 (1784). Medel, som bota vattsot genom en direct eller indirect verkan på resorptionen. TLäk. 1833, s. 190. Resorption .. (dvs.) insugning, indrickning af något, t. ex. af en vätska medelst krita. Ekbohrn (1868). (Brottstyckena av vissa bärgarter) hafva .. genom resorption rundade former. Fennia VIII. 3: 99 (1893). I en del fall beror fettdiarrén på nedsatt resorption av fett från tarmen. Svartz MatsmältnSj. 143 (1932). — jfr BEN-RESORPTION.
Ssgr (i fackspr., i sht fysiol.): RESORPTIONS-FEBER. [jfr t. resorptionsfieber] med. feber som uppkommer vid resorption av exsudat l. (blod)utgjutning i kroppshålighet l. vävnad. 2NF 7: 1479 (1907). —
-FENOMEN. jfr fenomen I 1. Fennia VIII. 3: 102 (1893). —
-FÖRMÅGA. [jfr t. resorptionsfähigkeit, resorptionsvermögen] jfr förmåga, sbst. 3 c. SAOL (1900). —
-FÖRSÖK. försök (se d. o. 1) som utföres för undersökning av (möjligheten av visst slag av) resorption. Hygiea 1872, s. 376. —
-GIFT, n. gift som värkar efter resorption. SvLäkT 1935, s. 468. —
-HASTIGHET~002 l. ~200. hastighet varmed resorption äger rum. SvTandläkT 1950, s. 211. —
-HÅLA, r. l. f. håla l. hålighet (i kroppsdel l. organ) uppkommen gm resorption av vävnad. SvLäkT 1935, s. 1173. —
-HÄMNING. LbKir. 1: 450 (1920). —
-IKTERUS ~ik2terus, r.; best. -en. [jfr t. resorptionsikterus; till gr. ἲκτερος, gulsot] med. gulsot uppkommen gm resorption av galla på grund av hinder i gallvägarna för gallans avflöde. Wernstedt (1935). —
-KOEFFICIENT. koefficient som anger graden av ett ämnes egenskap att kunna resorberas i matsmältningskanalen. LAHT 1923, s. 642. —
-KÄRL. [jfr nylat. vasa resorbentia, pl.] (†) kärl (se d. o. 2 a) vari vätska o. däri lösta ämnen efter resorption samlas (o. transporteras). Ekbohrn 2: 252 (1868). Dalin 699 (1871). —
-ORGAN. (mera tillf.) organ (se d. o. 2) som ombesörjer resorption. Hygiea 1839, s. 392. —
-RUM, n. hålrum som uppkommit gm resorption av ngt; särsk. (tillf., geol.) i fråga om resorption av mineral. Fennia VIII. 3: 14 (1893). —
-RÄNNA, r. l. f. bot. på vissa mossors blad: ränna vari fuktighet kan samla sig o. varifrån den sedan resorberas i bladet. BotN 1913, s. 149. —
-YTA. yta (t. ex. hos ben) varifrån resorption äger rum. TVeterLandth. 1875, s. 72.

 

Spalt R 1464 band 22, 1957

Webbansvarig