| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RESPONSORIUM res1ponsω4rium l. räs1– l. re1-, äv. —302, n.; best. -iet; pl. -ier. Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. OPetri 1: 436 (1528: responsoria, pl.). LPetri Kyrkiost. 62 b (1566: medh .. responsorijs, pl.). Ratio canendi 3 b (1646: Responsoria, pl.).
liturg. växelsång mellan (en l. flera) försångare (altarsångare) o. enstämmig kör (i fråga om evangelisk-luterska förh. mellan präst (l. präster) o. församling l. kör); äv. om körs l. församlings svar på försångares (prästs) intonation; i ä. fackspr. stundom med innebörden fattad på ngt avvikande sätt; jfr ANTIFONI 1. Någre äre, som vthi Endan på Responsorierne icke säya, Gloria eller Ähra wari etc. Schroderus Os. 2: 264 (1635). I den exaktare liturgiska terminologien (förstår man) med responsorium (i motsats till antifoni) en kortare vexelsång af sådant slag, att hvardera af de båda hvarandra motsvarande lederna eller membra innehåller ett sjelfständigt helt för sig. Ullman Liturg. II. 1: 175 (1876). Antifoni (innefattar) intonationer, uppstämda af presten framför altaret, och ett responsorium af församlingen (eller chören). NF 1: 847 (1876). Konstnärligt utgestaltade antifonier och responsorier (i den gregorianska sången). SDS(A) 1932, nr 147, s. 7. jfr (oeg.): Läsningen (ur Psaltaren under morgonbönen) var ett slags responsorium — fru Hammarstedt läste en vers och vi två. NärSuttoBänk 150 (1941).
Spalt R 1485 band 22, 1957