Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RIDDERSMAN rid3ers~man2, förr äv. RIDDARMAN l. RIDDERMAN, m.; best. -mannen; pl. -män (G1R 1: 158 (1523) osv.), äv. (i vitter l. högre stil) -männer (SwRijmkrön. 2: 471 (1676) osv.).
Ordformer
(redder- 1527. riddar- 1521 (: riddarmandz mæn)—1832 (: riddarmanna-sed). riddare- 1662—1664. riddars- 1523—1671. ridder- 1523 (: riddermandz men)—1789, 1928 (om förh. 1527). ridders- (-ss-) 1534 osv. riders- 1622)
Etymologi
[fsv. riddarman, riddara man, riddersman; jfr d. riddersmand, ä. d. äv. riddermand, mlt. riddersman; av RIDDARE o. MAN, sbst.2]
1) (†) (beriden) krigsman; jfr RIDDARE 1. Nu kan hända at han som Marsk eller Fältherre är, någon Riddersman aff Adel eller Oadel .. förtörnar. Schmedeman Just. 198 (1621).
2) (numera bl. med vitter l. arkaiserande prägel) = RIDDARE 2; äv.: adelsman. G1R 1: 158 (1523). Ädla skuggor, vördade fäder, / Sverges Hjeltar och Riddersmän! Kellgren (SVS) 3: 155 (1786). (G. III) begaf sig sjelf till Riddarhuset .. icke såsom Konung, utan såsom rikets första riddersman. Ekelund 1FädH II. 2: 129 (1831). Hellberg Samtida 7: 23 (1872; om medlemmar av riksdagsadeln 1853). Det är inte riddersmans färd, att draga svärd mot värnlös man. Granlund Ordspr. (c. 1880). Saxén PoetSynd. 37 (1894).
3) (numera föga br.) = RIDDARE 3. Nordenflycht QT 1748—50, s. 53. Wallin Rel. 3: 188 (1825, 1831; om serafimerriddare).
4) i bildl. anv. av 2. (i vitter stil)
a) om ädel kämpe l. förkämpe för ngt; jfr RIDDARE 7. Ljusets riddersman. Kullberg Dikt. 230 (1847, 1850). Hallström Händ. 309 (1927).
b) ridderlig man (se RIDDERLIG 3, särsk. 3 slutet); man av ära, hedersman, gentleman; jfr RIDDARE 8. Till sitt sinnes art ett barn han var, / men en riddersman till tro och heder. Anderson Dikt. 79 (1847). Denne bördens och sinnelagets noble riddersman. Grimberg SvH 600 (1909); jfr 2. Till sitt väsen var Hans Delbrück en riddersman utan fruktan och tadel. HT 1929, s. 425.
Ssgr: A (numera i sht med vitter l. ålderdomlig prägel. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr skrivas i sht i ä. tid stundom ss. två ord, varvid riddersmanna (eg. gen. pl.) snarast är att uppfatta ss. självständigt ord (gen.-attribut)): (2, 4) RIDDERSMANNA-ANDA, r. l. f. Victorin Örnung. 8 (1932). —
(2) -ORD.
1) en riddares l. adelsmans ord l. uttalande; jfr ord, sbst.2 1, 3, 4. Hedin Rev. 26 (1879).
2) en riddares l. adelsmans löfte l. hedersord; jfr ord, sbst.2 6. Crusenstolpe Mor. 4: 98 (1841). Paul KarinMånsd. 40 (1899). —
(2, 4) -SED. Nyberg 2: 233 (1832). Östergren (1936). —
(2) -SKÖLD. adlig vapensköld; äv. symboliskt för: adelskap. Redan före sitt trettionde år belöntes (P. A. Örnsköld) med riddersmannasköld. Franzén Minnest. 3: 200 (1834). —
(2, 4) -TRO, r. l. f. trohet som visas av l. utmärker riddersman. Adlerbeth Poët. 2: 261 (1803). Försäkra på riddersmanna tro. Meurman (1847). —
(2, 4) -VIS, n. i uttr. på riddersmannavis. Iduna 6: 120 (1816). —
(2, 4) -ÄRA. Försäkra på sin riddersmannaära. AdP 1789, 2: 772.
B (†): RIDDERSMANS-MAN, m. (-mans- 1521—1534. -mäns- 1527—1561) [fsv. riddar(a)manz man; jfr fd. o. ä. d. riddermandsmand] (†) riddares vederlike (l. möjl. väpnare); äv.: riddare. G1R 1: 29 (1521). Synes them (dvs. adeln), at hans Nåde her effter fulla magt hafver öfver alla clöster .. at antingen förläna them en god reddermandz man, then hans Nåde gör tyänist eller (osv.). RA I. 1: 76 (1527). Såsom .. (Kristian II) begynnat hade på riddere och riddersmensmen så hade han och actat at fulföliat in på bönderna och then meneman. G1R 8: 26 (1532). Svart G1 71 (1561).
C (†): RIDDERSMÄNS-MAN, se B.

 

Spalt R 1770 band 22, 1958

Webbansvarig