| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RISP ris4p, sbst.5, n.; best. -et; pl. =.
1) motsv. RISPA, v. 1: rispande, rispning (i ngt); äv. konkret: fin reva l. skåra (i ytan av ngt), rispa; äv. koll. En A, b, c-Bok .. har gemenligen .. många risp och skråmor. Dalin Vitt. 6: 89 (c. 1753). (Dräkten är illa gjord) Hvad? Skuret härs och tvärs liksom en torta, / med risp och rasp och snörp och krumilurer. Hagberg Shaksp. 7: 204 (1849). Ett risp med liudden i byxbenen. Schulze Dräng 206 (1933). — jfr KNIV-RISP.
2) (†) rivande (efter l. i ngt); rafsande, ryckande; ivrigt sökande (under oväsen l. oreda); äv. bildl.; i sht i uttr. riv l. rev och risp; stundom svårt att skilja från 3; jfr RISPA, v. 3. SkrVSocLd 20: 78 (1697). I detta ref och risp och i en sådan willa (när jungfrun Europa var nära att bli utsatt för våldtäkt). Runius (SVS) 1: 187 (1707); jfr 3. När vädrets rif och risp i tyg och takel smäller. Frese VerldslD 4 (1715, 1726). Det (hade) blifvit et fasligt risp efter mig, när de märkt, at jag var borta ur Arresten. Säfström Banquer. M 3 b (1753); jfr 3. Linköpings Domkyrka (miste) äfven i detta rispet (dvs. vid konung Albrekts reduktion) några ägor. Botin Hem. 2: 26 (1755); jfr 5.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt fsv. rispa, träta, tvist; jfr 2] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) handgripligt mellanhavande, strid, slagsmål; bråk; tumult; stundom: gräl; äv.: uppståndelse o. förvirring; jfr RISPA, v. 3. Nu ska tu weta blij risp om Byxorn’ och huusbondekaste. CupVen. C 6 a (1669). Hvad risp thet lärer bli, / Hvad efter Hagar (sedan hon flytt) blir för ränn och löp och skri. Kolmodin QvSp. 1: 57 (1732). Gnabb och risp. Dalin Arg. 2: 356 (1734, 1754). Hemsk, utmattad och blodstänkt i så många risp kom nu Hästen hem. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Jag viste, at jag väl i detta rispet fått stryk, men aldrig gifvit ut en enda släng. Säfström Banquer. Aa 2 a (1753). Dalin (1855). — särsk. övergående i bet.: olyckstillfälle, (svår) pärs. Dom-scholan miste jämväl i detta rispet (vid en eldsvåda) sitt taak. HA 6: 24 (c. 1815); jfr 5.
5) [jfr 1, 3 slutet] (†) om ögonblick l. tillfälle (då ngt sker l. göres); äv. i uttr. i första rispet, i första taget. Uti detta rispet, rodde Wändiska Skieppet bort. Reenhielm OTryggw. 251 (1691). Så at (våra enskilda kontanttillgångar) ej i första rispet .. uttömas. Dalin Arg. 2: 256 (1734, 1754). ÅbSvUndH 68—69: 285 (1741).
Spalt R 2155 band 22, 1959