| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
1) med ngt spetsigt l. vasst åstadkomma en l. flera fina repor l. smala o. grunda skåror l. skråmor o. d. (i l. på ngt); ofta tr., med obj. betecknande vad som repas (i sht blank l. slät yta l. ngns hud, äv. person) l. med obj. betecknande den åstadkomna repan osv.; äv. med sakligt subj.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. HH 20: 341 (c. 1640). Han var litet respad at bloden syntes. VRP 22/10 1733. (De som göra sina högt uppsatta vänner ”björntjänster”) rispa .. fula märken i sin gynnares frägd. Dalin Arg. 2: 385 (1734, 1754). De ord, hvilka intalas i en fonograf, rispa ljudvågornas kurvor i den mjuka vaxrullen. SDS 1901, nr 88, s. 1. (Han) började .. rispa med tumnageln på bordsskivan. Sjödin StHjärt. 55 (1911). Naglar rispade hennes hud. Johnson DrömRosEld 80 (1949). jfr: Intet retar hästen så mycket som ett otidigt eller vanmäktigt rispande bruk av sporren. Platen HlednRytt. 42 (1856). — jfr SÖNDER-, UPP-RISPA. — särsk.
a) refl., om person. Rispa sig i skinnet. Rispa sig på en nål. Lind (1749). Aj, nu rispade jag mig på .. krusbärsbuskarna! Knorring Illus. 80 (1836). Wägner i 3SAH LIX. 2: 33 (1948; i bild).
b) i fråga om (i sht grund) plöjning l. harvning o. d.; äv. (om ä. förh.) i fråga om uppkörande av glesa fåror före den egentliga plöjningen. Nu rispas, plöjes, sås, nu höstes Korn ock Kärna, / Hvar Troia fordom var. Œdman Bahusl. Föret. 4 (1746). Och åkrarna rispas af harf och plog. Lago-Lengquist Vindf. 42 (1910). Ymer 1929, s. 176.
α) i fråga om åstadkommande av en l. flera repor i tyg osv. (så att trådar avslitas l. dras upp ur tyget osv.); äv.: göra en reva i (tyg osv.) gm att ngt spetsigt l. vasst glider över l. fastnar i o. sliter sönder tyget osv. Dahlman (har) med sin wärja .. rispat något hans hatt. ConsAcAboP 10: 122 (1710). En bit av (såg-)blat rispade hans vita mössa. Johnson Här 116 (1935). Rispa en stor reva i tyget. Östergren (1936).
β) i utvidgad anv.: dra l. plocka sönder (tyg osv.), så att trådarna lösgöras, dra ut trådar ur, repa upp; äv. med obj. betecknande de lösplockade trådarna. Rispa lappar. Topelius Dagb. 1: 203 (1834). Katrina .. stoppade i hast rispad linneskaf uti (såret). Almqvist Grimst. 30 (1839).
2) refl. l. i pass. med intr. bet. med saksubj. samt i närstående anv.
a) refl. l. (i sht i förb. RISPA UPP) i pass. med intr. bet., om tyg: gå sönder (särsk. i kanten) på sådant sätt att (de med kanten parallella yttre) trådarna lossna o. (delvis) falla ur; äv. ss. vbalsbst. -ande, om sådant lossnande av trådar osv. i tyg. Ihre 2: 433 (1769). (Påläggarbordets duk) tågnar .. i sömmen; och för öfrigt är man osäker för dess rispande. Carlström Spinnm. 11 (1832). Emedan de lätta tygerna lätt rispa sig, kantas de med en smal sidenborde. SthmModeJ 1845, s. 64. Sömnadsb. 29 (1915).
b) (mera tillf.) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. dels refl. l. i pass. med intr. bet., om moln: slitas sönder l. upplösas (i kanten) av vind o. sol o. d., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om växtdel, övergående i bet.: som har en kant bestående av fina (liksom upprispade) trådar. Flera bladlösa .. slidor, som upplösas rispade i ett mycket fint spindelnät. BotN 1845, s. 116. Då rispades skyarne flik efter flik. Wirsén Vint. 49 (1890).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trängas o. knuffas (för att få tag i ngt o. d.), i sht under skrik o. buller; ”bråka”, ”väsnas”. Et skräckeligt rispande och trängande. Dalin Arg. 2: 89 (1734, 1754). (Man bör ej) rispa och lamentera öfver at et stenkäril spricker sönder. Hoffmann Förnöjs. 163 (1752). Möller (1807).
RISPA FRAM10 4. till 1: gm rispande skaffa fram (ngt). Rispa fram en bloddroppe. Herrlin Minnet 212 (1909). —
RISPA SÖNDER 10 40. till 1 (o. 2); särsk. till 1 c α, β. Sahlstedt (1773). Ett par kulor hade .. rispat sönder tältduken. Janson Abr. 105 (1901). jfr sönderrispa. —
RISPA TILL10 4. till 1: plötsligt o. kraftigt rispa; äv. med resultativt obj.; äv. bildl. Ideer, som .. rispa till en periferibåge utan återvändo i sig sjelf. Törneros (SVS) 1: 99 (1823). Att rostaggarna rispat till i hennes händer. Sjöman Lekt. 437 (1948). —
1) till 1: gm rispande öppna l. riva upp (ngt); äv. med resultativt obj. (Sv.) Rispa up et sår (t.) eine Wunde aufritzen. Lind (1749). Magen (på gäddan) rispas up med knifven. Warg 267 (1755). Rispande upp hennes skinn med sina .. naglar. Krusenstjerna Fatt. 4: 530 (1938). särsk.
a) till 1 b. Lagerlöf Holg. 2: 406 (1907). En plogtyp, som inte endast kunde rispa upp jorden. Andersson SkånH 1: 124 (1947).
b) till 1 c α, β. (Sv.) Rispa up (lat.) (retexere) (eng.) To unweave. Serenius (1741). Madam Olæus slängde med kvasten, rispade upp riktiga tottar i trasmattorna. Sjödin StHjärt. 215 (1911).
c) (tillf.) bildl., med avs. på person: slita, göra uttröttad l. nervös o. d. Examensläsningen var det säkerligen inte, som rispat upp honom. Asplund Stud. 8 (1912)
2) refl. o. i pass. med intr. bet., om tyg, motsv. rispa, v. 2 a. (Sv.) Rispa opp sig .. (fr.) S’effiler. Nordforss (1805). Vi måste fålla (de klippta sidorna av ett tygstycke). .. Eljes rispas de upp. Schallenfeld Met. 57 (1886). Gruddbo 564 (1938).
Spalt R 2156 band 22, 1959