| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RITSCH rit4ʃ, interj.
1) målande ett fräsande l. krasande ljud som uppstår t. ex. då ngt hastigt rives sönder l. repas; ofta i uttr. ritsch ratsch (äv. sammanskrivet); äv. övergående i substantivisk anv.; jfr RATSCH, interj. o. sbst. I 1. LoW (1889). Det (lät) som ett ritschratsch, då .. (kulorna) träffade ett svagt sluttande plåttak. Hedin KrRyssl. 834 (1915). Ritsch! där rev han upp ena skjortärmen. Siwertz Sel. 1: 60 (1920). Bara ett tag med järnklon — ritsch, så är hjärtat borta. Lindgren Mio 132 (1954).
2) målande en hastig rörelse, stundom förbunden med föreställningen om ett susande l. fräsande ljud; jfr RATSCH, interj. o. sbst. I 2. Ritsch for det mig genom hufvudet, att min fråga var dubbel. Topelius Dagb. 3: 344 (1838). Ritsch, så blinkade der en lång, hvass, förfärlig blixt öfver hela himmelens hvalf. Dens. Läsn. 2: 47 (1866). Så ritsch — bort med föregående dag, undan med den! Thulin Boo ÄvTid. 24 (1932).
3) i uttr. ritsch (och) ratsch (och) filibom o. d., ramsa uttryckande livlig rörelse l. glad o. livlig stämning o. d.; särsk. i nedan anförda danslek (jullek). Och ”ritsch och ratsch och filibom”, / med hjertat fullt — och kassan tom. / Vi lefva så vårt lif. Sätherberg Dikt. 1: 293 (1839, 1862; i dikten Studentvisa). Ritsch, ratsch filibom bom bom .. / Fru Erlandsson, Fru Erlandsson och lilla Mamsell Roos. Nu är det jul igen 1: 5 (1865). Anm. Ngn gg användes ordet ss. rent sbst. (med best. -et, pl. =) i bet.: fräsande l. krasande ljud o. d. Östergren (1936). —
Spalt R 2214 band 22, 1958