Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIVA ri3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (IErici Colerus 1: 319 (c. 1645) osv.) ((†) -er VgFmT I. 8—9: 90 (1554)).
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) räfsa; kratta. VarRerV 43 (1538). Rifvorna, med hvilka Slåtterfolket räfsade sitt hö. Linné Gothl. 274 (1745). Frön blandas med sand och utsås så tunnt som ske kan, sedan hackas de ned med en rifva och sängen klappas med en skåfvel. Wåhlin LbLandth. 90 (1804). 2SvKulturb. 11—12: 300 (1938; från Öl.). jfr: Sedan en eller flera korgar fulla (av musslor) skrapats upp (från bottnen vid stranden) med ”riva” .., gäller det (osv.). SkrGbgJub. 19: 137 (1923; om krattliknande skrapa för insamling av musslor; från Gbgs skärgård). — jfr HÄST-, JÄRN-RIVA. — särsk. i oeg. l. utvidgad anv., om ngt som påminner om (huvudet på) en räfsa; särsk.
a) (†) om gaffelformig anordning varmed ullen matas fram i en ulltvättningsmaskin. TT 1871, s. 322. Därs. 1874, s. 26.
b) (†) i pl., om växten Erodium cicutarium (Lin.) L’Hérit., som har smala, parallella fruktspröt, ngt erinrande om pinnarna i en räfsa, kamnäva; jfr KAM, sbst.2 1 c ζ α’. Fries BotUtfl. 3: 219 (1864).
B: RIVE-SKAFT, se A.
Spalt R 2221 band 22, 1958