Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RO rω4, sbst.2, r. l. f. (l. m.) (Hambræus Erasmus B 10 b (1620) osv.), ngn gg äv. n. (LoW (1911)); best. -n (Hambræus Erasmus B 10 b (1620) osv.) ((†) -en Brahe Tb. 58 (c. 1660), VetAH 1814, s. 247), ss. n. -t; pl. -r (Levander FattFolk 177 (i handl. fr. 1645) osv.) l. -n (Almqvist Amor. 202 (1839) osv.) ((†) -er Sahlstedt (1773), Möller (1807)); pl. best. -rna (Sundén (1888) osv.) l. -na (Verelius 200 (1681) osv.) ((†) -erna Sahlstedt (1773), Möller (1807); -nen Martin Bensj. 60 (1782)).
Ordformer
(ro 1620 osv. rod c. 1660—1749)
Etymologi
[möjl. samma ord som nor. dial. ro, ngt ringformigt omslutande, holk (äv. i ssgr, t. ex. skruvro, mutter), av ett germ. wranhō med en urspr. bet. ”böjning, krökning”; i så fall sannol. sammanhörande med VRÅ; för formen rod jfr blåd (se BLÅ); pl.-formen ron är sannol. en nybildning som utgår från pl. best. rona (efter mönster av neutrala ord, t. ex. bon : bona); för pl. best. rona jfr t. ex. kona (ä. pl. best. av KO, sbst.1). — Jfr RONAGEL]
(ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) hos människa: höft; länd; äv. om vart särskilt av de två köttiga partierna kring ändtarmens mynning, klinka, ”skinka”; äv. om länd resp. klinka hos vissa djurarter (särsk. häst). Hambræus Erasmus B 10 b (1620). Baak på roon af koon. BtFinlH 2: 365 (1678). (Ulla) Tog fram skona, / Och på rona / Knäppte underkjoln. Bellman (BellmS) 1: 106 (c. 1775, 1790). Opp med bröstet, in med rona, / Som en Brud med krona! Därs. 236 (c. 1775, 1790). Skeppundsvigtiga Matrona / Skona oss jag ber! / Sänk då dessa breda rona / Vid et spelbord ner. Lenngren (SVS) 2: 180 (1796). Hennes gång var fast på spänstiga vador och vaggande ron. Strindberg Giftas 1: 285 (1884). Hennes gång var loj och mjuk, den eldfärgade kamkoftan böljade över hennes yppiga ron. Nilsson HistFärs 116 (1940). — särsk. i utvidgad anv., om de bakre delarna av hästs ryggrad; i ssgrna KORS-, RYGG-RO.
Ssgr: A: RO-BEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2297). (†) höftben; äv. i inskränktare anv., dels om tarmben, dels om sittben (hos häst). VetAH 1749, s. 230. Schützercrantz 2Förlossn. 5 (1786; om tarmben). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 19 (1836; om sittben hos häst). Tholander Ordl. (c. 1875).
Ssg: roben- l. robens-knöl. (-ben- 1893. -bens- 1836—1893) (†) på häst: sittbensknöl, höftknöl (se d. o. 2). ARetzius hos Billing Hipp. 39 (1836). UTräng. 1893, s. 128. —
-BLAD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2294). (†) höftbensblad. Robladet .. är i proportion tunnare hos fullväxt än ungt Folck. Rosenstein Comp. 37 (1736). Hülphers Norrl. V. 1: 121 (1789). —
-DRYG. (†) bred över höfterna. Serenius Cc 2 b (1734). —
-HALTGRÄS, se d. o. —
-KNÖL. (†) på häst: sittbensknöl, höftknöl (se d. o. 2). ARetzius hos Billing Hipp. 110 (1836). —
-KULA, r. l. f.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) höftknöl (se d. o. 2); förr äv.: höft(ben). Lind (1749). Weste (1807; vard.). Tholander Ordl. (c. 1875).
2) lår(ben) l. lårstycke (av djur). (T.) Keule .. (sv.) ro-kula, lårben, skinka. Lind 1: 175 (1738). (Sv.) Ro-kula, (fr.) gigot; cuissot. Möller (1745, 1755). —
-KULLE. (†) på häst: klinka. ARetzius hos Billing Hipp. 110 (1836). —
-LED, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2295), r. l. m. (ro- c. 1660—c. 1875. ror- c. 1660) (†) höftled. Ictewärck eller torrvärck, vthi then vänstre roorleeden vidh länderna. Gyllenius Diar. 116 (c. 1660). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-NACKE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) höft(benskam). Möller (1790). —
-SKINN. (förr) benämning på vart o. ett av de smala skinnstycken som voro fastsydda längs sidorna på det större skinnstycke (”bakfläcken”) varmed en sotares byxbak var skodd. Fatab. 1948, s. 160. —
-VÄRK, r. l. m. (†) höftvärk. Schroderus Dict. 86 (c. 1635). Liljeblad Fl. 754 (1816).
B (†): ROR-LED, se A.

 

Spalt R 2286 band 22, 1959

Webbansvarig