| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RONDÖR roŋdö4r, äv. ron-, l. -œ4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n.
(i sht i vitter stil) rundhet, rundning.
a) om rundhet hos en kropp l. ett föremål; äv. ss. beteckning för de egenskaper hos en människa, som man brukar förknippa med kroppslig rundhet, särsk. jovialitet, frisk frodighet o. generositet. (A. Lindman o. P. A. Hansson) ha samma gemytliga rondeur i kropp och själ. SvD(A) 1930, nr 147, s. 8. Flotow var liten och rund från begynnelsen. Livligheten, röstens ljusa tenorklang och den jovialiska rondeuren hörde till hans natur. Siwertz Förtr. 142 (1945). Den svällande rondören i stoppmöblerna. Form 1952, s. 101. (Hennes ansikte) var mycket mjukt och hade en helt annan rondeur än figuren. Siwertz Tråd. 192 (1957). Kommunisten spelas (i teaterpjäsen) med rondeur och humor av Åke Fridell. SDS 1958, nr 57, s. 24.
b) om rundhet l. avrundning i bildframställning l. i utformningen av litterärt alster o. d. OoB 1936, s. 365. (Hästbilderna) har en dekorativ rondör och en spänstig rytm. Näsström FornDSv. 2: 302 (1948).
Spalt R 2436 band 22, 1959