Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROTGEL rot3gel2 l. rå3t-, äv. rωt3– l. rω3t-, stundom -jel2, äv. 40 (ro`tgel (med) sl(utet) ō Weste; ròtgä´l Dalin; även uttal med -j- samt med -o- och med akut förekomma Östergren), m. l. r.; best. -n (Westberg Longfellow Hiaw. 228 (1856) osv.) ((†) -gelen Fischerström Mäl. 173 (1785: Rotgellen), Westberg Longfellow Hiaw. 163 (1856; i vers)); pl. rotglar.
Ordformer
(-gel 1746 osv. -gell 1748—1830)
Etymologi
[av lt. roodkehl, till rood, röd (se RÖD), o. kehl, strupe, motsv. t. kehle (se KEL, sbst.1, KÄL, sbst.3); jfr d. rødkælk, av lt. diminutivformen roodkehlken; jfr t. rotkehlchen o. fr. rouge-gorge]
tättingen Erithacus rubecula Lin., rödhake, rödhakesångare; jfr RÖD-BRÖST, RÖD-HANE. Linné Fauna nr 226 (1746). Rotgeln .. är ofvantill mörkt olivgrå. .. Pannan, strupen och öfverbröstet äro högt gulröda med askgrå infattning. 1Brehm 2: 107 (1875). En luta lik ur dunklet rotgeln drillar. Dahllöf Göteb. 70 (1924). SDS 1959, nr 15, s. 15.
Ssgr: ROTGEL-BO, n. SAOL (1900). —
-HANE. 1Brehm 2: 108 (1875). —
-UNGE. 1Brehm 2: 108 (1875). —
-ÄGG, n. SAOL (1900).

 

Spalt R 2669 band 22, 1959

Webbansvarig