| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RUBBA rub3a2, v. -ade ((†) pr. sg. pass. -es Swedberg Lefv. 273 (1729)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
1) (†) gnida, gnugga; anträffat bl. i uttr. rubba sömnen ur sina ögon, gnugga sömnen ur ögonen. Mången morgon, då jag ännu knappt hunnit rubba sömnen ur mina ögon. Wallin Bref 62 (1846).
2) [efter motsv. anv. i eng.] sjöt. inom segelmakeri: jämna (garn l. söm o. d.). (Sv.) Rubba (ett garn o. d.), (eng.) Rub down. Ramsten 25 (1866). Ramsten o. Stenfelt (1917).
3) bringa (ngt) ur dess läge l. bana (se b) l. flytta (ngt från dess plats o. d.); ofta i fråga om obetydlig dylik förflyttning som sker antingen under övervinnande av (avsevärd) tyngd l. (stort) motstånd l. gm lätt l. oavsiktligt snuddande l. vidrörande l. knuffande o. d.; äv. i utvidgad anv., med avs. på ngts läge i rummet l. ngts avstånd till ngt l. fysikaliska jämvikt o. dyl. l. med avs. på min l. anletsdrag o. d.: ändra (jfr 4); stundom äv. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på. Skåpet var för tungt för att rubbas. Han förmådde icke rubba (på) stenen det minsta. Han hörde domslutet utan att rubba en min. Så att ingen här effter .. måtte hafwa tillstånd dem (dvs. runstenarna) ifrån sijne forna ställen rubba och borttaga. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1665). Enär Skepp genom storm och Siöstörtning intagit mycket vattn, och man derföre måste rubba en del af Laddningen. PH 5: 2986 (1750); jfr d. Utan att rubba en topp af de svigtande axen. Adlerbeth Æn. 194 (1811). Om afståndet (mellan de på led uppställda gymnasterna) rubbas (osv.). Ling Regl. 15 (1836). Stor oro .. såsom i en bikupa, när den blifver rubbad. Afzelius Sag. VIII. 1: 63 (1865). (Han) försökte lyfta svärdet. Men det var som att försöka lyfta storfjället — han förmådde inte ens rubba det. Lindholm SagLappl. 86 (1918). SFS 1942, s. 736. — jfr O-RUBBAD. — särsk.
a) geol. med avs. på bärgart(slager) o. d.: förskjuta (ur dess ursprungliga, vanl. horisontella läge); vanl. med sakligt subj. l. i pass. utan agent, ofta i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.). Ett rubbadt fält (i en stenkolsgruva), bestående af Sand och Klapursten. VetAH 1773, s. 239. Det (är) .. mycket vanligt, att .. (de lagrade bärgarterna) blifvit rubbade, så att de äro uppresta, böjda, sönderbrutna, o. s. v. Nathorst JordH 78 (1888). Selander LevLandsk. 24 (1955).
b) (i sht i fackspr.) med avs. på kropp i rörelse (särsk. himlakropp l. projektil) l. sådan kropps rörelse: störa l. åstadkomma avvikelse(r) hos (ngt) i dess rörelse l. bringa (ngt ur dess bana) resp. störa l. åstadkomma avvikelse(r) i (ngts rörelse); vanl. med sakligt subj. (betecknande kraft o. d.) l. i pass. utan agent; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om kraft o. d.: som åstadkommer sådan störning osv. Den stadgande kraften, projektilens lefvande kraft uti rotationsväg, och den rubbande kraften, luftens motstånd. Palmstierna Artill. 19 (1872). Vid stöten (mot en jättestor projektil som avfyrats från jorden) skulle månen rubbas något ur sin bana. Bolin KemVerkst. 183 (1942).
c) (numera bl. tillf.) i uttr. rubba (sitt) bo (jfr 4 b α), förflytta sin lösegendom l. sina tillhörigheter o. byta (sin stadigvarande) vistelseort, flytta (se FLYTTA, v.1 III 2 a). (Sv.) Rubba sit bo, (t.) seine Sachen flüchten, anderswohin ziehen. Lind (1749). Möller (1807).
d) flytta (ngt) från dess rätta l. bestämda l. lagstadgade plats l. bringa (ngt) ur dess rätta osv. läge; äv. övergående i bet.: bringa (ngt) i oordning; i sht förr äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: göra åvärkan på l. skada l. förstöra (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Om skiönt en wisare, rör eller hiertesten (på rålinjen) skulle afknostras, rubbas eller wridas ur thes rätta wäderstrek, så (osv.). Schmedeman Just. 1449 (1698). Hafva Skepparen eller Folket upsåteligen rubbat Sigillen .., förfarer SiöTullsRätten därmed efter .. Segl. Ordningen. PH 1: 582 (1724). Så snart någon Notice .. til .. (”postbetjänterna”) ankommer, at et eller annat Bref .. sig intet riktigt infunnit, eller ock på något sätt funnits rubbat och svikeligen medfarit. Därs. 5: 3541 (1753). Den vackra hunden gick ut i bäcken med största varsamhet, att så litet som möjligt rubba dess klarhet. CJLAlmqvist i Skandia 3: 131 (1834); jfr 4. Han .. ställde till rätta sin rubbade klädsel. Bremer GVerld. 4: 73 (1861). Snörlivet .. rubbade organens läge i bukhålan. Fatab. 1949, s. 133.
e) (†) med avs. på trupp o. d.: förflytta l. transportera. (På) hösten .. (blevo) vi åter igen .. rubbade och förlagde uti Lampis sockn. Dahlberg Lefn. 94 (c. 1755).
4) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 5): ändra l. på ett märkbart (oftast ogynnsamt l. negativt) sätt invärka på (ngt, t. ex. förhållande, tillstånd, värksamhet, åsikt, inställning, lag, föreskrift, plan, formulerad sats, fastställd l. framräknad siffra); rucka på (ngt); stundom övergående i bet.: inkräkta på l. skada l. undergräva (ngt, t. ex. ngns ställning l. välstånd l. goda rykte); äv. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på (ofta för att ange en mindre l. obetydlig ändring o. d.); äv. med personobj. (se b β, c). Förtroendet var rubbat och kunde icke lätt återställas. Detta rubbade själva grundvalarna för samarbetet. Broderns konkurs rubbade allvarligt hans egen ekonomi. (Gm att även lördagen skulle anses för helgdag) skedde .., at det Tredje Budordet i Lagen rubbades, folket begynte vacillera, intet wetandes, hwilken den sannskyllige Sabbathen wore. Wallquist EcclSaml. 1—4: 339 (1668). Så snart nu desse band (mellan själen o. kroppen) varda brutne och rubbade. Lundberg Paulson Erasmus 217 (1728); jfr e. Hvarest säger Guds Ord, at .. (de kristnas) barnaskap för then orsaken (att de stundom frestas till synd) rubbas och uphäfves? Bælter Christen 49 (1743, 1748). Den (bör) .. såsom .. Fäderneslandets argaste Förrädare .. anses och afstraffas, hvilken .. söker .. Riksens Fundamental-Lagar at rubba. PH 5: 3101 (1751); jfr d. Att taga ett ordentligt lån nu igen gick inte an, det kunde rubba hans affärsställning. Idun 1890, s. 437. Fortsatta undersökningar torde väl komma att ytterligare rubba siffran. EkonS 1: 242 (1893). Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska rubba på hans ordning. Lagerlöf Holg. 1: 226 (1906). Ingrepp .. som rubbade en urgammal svensk rättsprincip. Estlander 11Årt. 3: 99 (1923). — jfr O-RUBBAD. — särsk.
b) i sht jur. i fråga om ändring av l. inkräktande på ägande- l. besittningsrätt; särsk. i sådana uttr. som rubba ngns besittning (av, äv. till ngt). Nordforss (1805). Yrkande om återställande af rubbadt besittningsförhållande. Kallenberg CivPr. 1: 463 (1918). Fall där någon genom att rubba besittning eller annat förhållande själv tagit sig rätt utan att skilja annan från det han innehar. SvJuristT 1937, s. 746. Enär .. (N. N.) genom återtagandet av nämnda 37 radiatorer rubbat handelsbolagets besittning till desamma. 1NJA 1948, s. 231. särsk.
α) med avs. på bo (jfr 3 c): skifta l. dela; jfr BO, sbst.1 5 e, f. Nordforss (1805). Dalin (1855). Cannelin (1921).
β) med personobj., ss. beteckning för att ngn inkräktar på ngns ägande- l. besittningsrätt l. gör ngn äganderätten osv. till ngt stridig o. d.; numera bl. (mera tillf.) i sådana uttr. som rubba ngn i besittningen av ngt (förr äv. (ut)i ngts besittning) l. i sin besittning(srätt), förr äv. (ut)i sin egendom l. ifrån ngn egendom. BoupptSthm 1684, s. 211 a, Bil. (1683). Ingen (skall) hafva magt at rubba och röra honom (dvs. rusthållaren), utan han och hans Barn .. skole .. få roligen bruka och besitta sit Rustnings-Hemman. LMil. 1: 333 (1684). Understår sig någon .. en annor i sin besitningzrätt rubba eller oroa (osv.). FörarbSvLag 3: 184 (1714). Rubba en i sin egendom. Serenius (1741). PH 1: 223 (1742: uti Rustnings-Hemmanets roliga Besittning). Rubbas ifrån någon egendom. Lind (1749). Sahlstedt (1773: i besittningen af).
c) med personobj. (jfr b β): komma (ngn) att ändra sig l. att ändra mening l. beslut l. att frångå princip l. uppfattning l. övertygelse o. d.; bringa (ngn) på andra tankar; påvärka (ngn); övertala (ngn); äv. i uttr. rubba ngn (i)från ngt, bringa l. komma ngn att frångå ngt, i sht förr äv.: draga ngn (bort) från ngt; oftast i satser med nekande l. frågande l. villkorlig l. därmed jämförlig innebörd. När du har det rätta ordet, och en rätt insigt, så .. söker djäfvulen at rubba och slita dig derifrån. Borg Luther 2: 313 (1753). (Fariséerna) funno, at .. (Jesus) icke lät sig rubbas ifrån sin ståndaktighet. Bælter JesuH 5: 170 (1759). Lät ödet rasa, storma, plåga; / Det rubbar ej en Stadig Man. Kellgren (SVS) 1: 199 (1777); jfr 5. Jag (kan) ej .. påräknas såsom en fortfarande granskare af ordboken, hvilket skulle rubba mig från mina .. forskningar. Rydqvist (1846) i 3SAH LIX. 3: 328. Han (lät) ingalunda häraf rubba sig i sin uppfattning. EHTegnér Därs. 6: 213 (1891). När baronen hade sina principer, var det omöjligt att rubba honom en tum. Geijerstam LycklMänn. 93 (1899). Kol. 1: 23 (Bib. 1917).
d) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: bryta mot l. bryta (se d. o. 34 a) l. riva upp (ngt) l. sätta (ngt) ur kraft; särsk. med avs. på testamente l. kontrakt; förr äv. med avs. på förlovning: bryta (se d. o. 30 a). Verelius 211 (1681). Skulle en eller annan af efterkommande .. giöra emot Testatoris föreskrefne wilkohr, bör then samma .. obligeras til Testamentets fullgiörande, så at Testatoris goda upsåt och Wilja therigenom icke bör komma at lida, eller Testamentet therföre rubbas, och mista sin kraft. Schmedeman Just. 993 (1686). Om förlofning också voro .. så kan den lika lätt rubbas, som den blifvit afslutad. VDAkt. 1784, nr 498. Rubba ett kontrakt. Nordforss (1805). Östergren (1936).
e) i fråga om hälsotillstånd l. fysiologiska processer o. d.: invärka menligt på (ngt, t. ex. hälsa l. förmåga); bringa (ngt, t. ex. ett organs värksamhet) ur normal funktion o. d.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr 6. Hygiea 1839, s. 16. Följderna af dessa tvenne .. sjukdomar .. rubbade en gång för alla en helsa, som från början icke hade varit stark. Snoilsky i 2SAH 52: 24 (1876). Rubbad synförmåga. Kruhs UndrV 262 (1884). Då .. (sköldkörtelns) verksamhet blivit rubbad genom sjukdom. Bolin VFöda 371 (1934). Sjukdomar och skador av olika slag, som rubbar (kruk-)växternas utveckling. Ekbrant VVRumsv. 39 (1955). jfr NÄRINGS-RUBBAD.
f) jur. i uttr. rubba kvarstad, (olagligen) taga befattning med ngt som är belagt med kvarstad; jfr 3 d. SvFinLagt. (1883).
g) i uttr. rubba ngns cirklar, se CIRKEL I 1 d. jfr: Oro tändes, cirklar rubbades, band brusto. Bergman LBrenn. 73 (1928). jfr äv.: Rubba på sina cirklar. Östergren (1936).
5) med obj. betecknande ngns lugn (numera nästan bl. sinneslugn) l. själsliga jämvikt o. d.: störa; äv. med obj. betecknande person l. djur, dels liktydigt med: oroa l. distrahera (o. i denna anv. numera nästan bl. i sådana uttr. som rubba ngn i hans lugn), dels [jfr 4 c] (mera tillf.) i sådana uttr. som rubba ngn ur hans lugn, komma ngn att mista sitt lugn, störa ngns lugn. Utan at blifva rubbad och oroad af svåre och trälsamme Syslor. Ehrenadler Tel. 914 (1723). Lika litet, som händelser och olyckor rubbade .. (hans) stillhet, lika litet stördes den af menniskors förhållande emot honom. Rosenstein 1: 133 (1789). Hvad ersättning kunde du väl lofva .. (de döda som återkallats till liv), för deras rubbade frid. Wallin Rel. 4: 10 (1836). (Hon) bad (brodern som ville skjuta fåglar): låt vara dem, rubba dem icke, / Skona de arma fåglarna, broder! Runeberg (SVS) 3: 134 (1836). Rubba n(å)g(o)n i hans arbete. Sundén (1888). Han rubbades ej ens i sin jämnvikt, när han .. möttes med otack. Nyblom i 3SAH 5: 208 (1890). Jaså, han, svarar Clary, rubbad ur sitt lugn. Bäckström ClarySkilj. 131 (1932). — jfr O-RUBBAD.
6) [jfr 4 e, 5] i uttr. som ange att ngns själsförmögenheter bli l. äro mer l. mindre störda l. försatta ur normal funktion (i sht med tanke på förståndet); dels med obj. betecknande förnuft o. d.: åstadkomma sådan förändring hos (förnuft osv.), stundom äv. i pass. med mer l. mindre intr. bet., dels (o. vanl.) i p. pf. (ofta med mer l. mindre adjektivisk bet.), om själsförmögenhet l. förstånd l. hjärna o. dyl. l. om person (äv. i sådana uttr. som rubbad till förståndet l. sina sinnen, äv. sinnet), särsk. ss. beteckning för att ngn är från förståndet l. tokig l. (ofta i lindrigare grad) förryckt l. vansinnig; äv. (i sht skämts.) hyperboliskt; i p. pf. äv. ss. adv.: vansinnigt, förryckt; jfr IRRA, v.2 1 a slutet. Han är rubbad til sina sinnen. Lind (1749). Hvem säger oss til hvad grad en hjerna måste vara rubbad, för at .. föda en sådan orimlighet? Kellgren (SVS) 5: 586 (1792). Minne och förstånd voro .. rubbade. VetAH 1813, s. 84. Märk, hvad rubbade hennes förnuft? Jo Gudarnes fruktan. Adlerbeth HorSat. 66 (1814). Vid tidningen om denna ödets förändrade vändning, rubbades hennes sinnen och hon afled någon tid derefter i vansinnighet. Palmblad Nov. 2: 109 (1819, 1841). Under julen hade jag .. supit så att jag sluteligen blef rubbad till förståndet. Alm- (Sthm) 1851, s. 41. Henrika .. blir efter Wilhelms död rubbad till sinnet. Sylwan SvLit. 12 (1903). Schück Rom 1: 260 (1912: rubbadt, adv.). Urinnevånarna trodde att vi voro ännu mera rubbade än sommargäster i allmänhet. Strömberg MannNeg. 75 (1915). (Han var) Lite rubbad men alls inte farlig. Lundkvist Vindingev. 121 (1956). — jfr SINNES-RUBBAD.
Avledn.: rubblöshet, r. l. f. (†) egenskapen att icke vara utsatt för rubbning. Den Rättvisning, den Rubblöshet, som Råmärken Grannar imellan böra äga. Alm(Sthm) 1799, s. 42.
Avledn.: rubblighet. (tillf.) egenskapen att kunna rubbas. De orubbliga naturlagarnas rubblighet. Strindberg TrOtr. 4: 238 (1897).
Spalt R 2716 band 22, 1959