Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFF ruf4, sbst.5, n. (SvD(L) 1924, nr 157, s. 11, osv.) l. r. (SDS 1924, nr 156, s. 9, osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Tegnér Paris 36 (1924) osv.).
Ordformer
(rough- i ssg 1916 (: roughspel). ruff 1916 (: ruffgubben), 1919 osv.)
Etymologi
[av eng. rough, adj., skrovlig, hårdhänt, rå, våldsam m. m. (t. ex. i uttr. rough play(ing) l. rough game, rått spel), av feng. rūh, skrovlig (se RUG, adj.); ordets substantiviska anv. i sv. är antingen uppkommen gm förkortning av de i samma bet. som ruff använda eng. uttr. rough play o. rough game l. utlöst ur någon ssg med ruff ss. förled, t. ex. RUFF-SPEL. — Jfr RUFFA, v.4, RUFFARE, RUFFIG, adj.2]
sport. rått (o. regelvidrigt) uppträdande av deltagare i idrottstävling; särsk. i fråga om lagspel: rått l. alltför hårt (o. regelvidrigt) spelsätt (varvid brutala knuffar l. sparkar l. påhoppningar o. d. användas för att hindra motspelarna), ojust spel; äv. konkretare, om enskild rå (o. regelvidrig) handling. IdrBl. 1919, s. 156. Ett frislag för ruff. Därs. 1924, nr 17, s. 8. Vid pass drygt 200 grova ruff. Tegnér Paris 36 (1924). När yankarna spelade (fotboll) i Göteborg tog de nog hem sin seger där tack vare åtskilligt ruff. UrDNHist. 1: 354 (1952). jfr: Spelet .. blef så ifrigt att det mången gång stod på gränsen af ”rough game”. NordIdrL 1901, s. 313. jfr äv.: Skyldiga till ”rough play”. Därs. s. 362.
Ssgr (sport. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till ruffa, v.4; vissa av dem torde urspr. ha innehållit en adjektivisk förled utgörande en direkt återgivning av eng. rough, adj.): RUFF-FÖRSÖK. försök till ruff. IdrBl. 1924, nr 15, s. 3. —
-GUBBE. (vard.) om ruffig spelare. IdrBl. 1916, s. 110. —
-MATCH. match präglad av ruff. IdrBl. 1924, nr 24, s. 8. —
-REKORD. (vard.) rekord (se d. o. 3) i ruff. IdrBl. 1924, nr 13, s. 1. —
-SPEL. [jfr eng. rough play(ing), rough game] ruffigt spel. IdrBl. 1916, s. 99. —
-TAG. knep l. trick som användes vid ruff; i sht i pl.; jfr ruffar-tag. IdrBl. 1935, nr 121, s. 12. —
-TAKTIK. taktik som går ut på att ruffa. Swing 1921, nr 20, s. 6 (i brottning).
Avledn. (sport.): RUFFA, v.4, se d. o. —
RUFFIG, adj.1 [jfr eng. rough, rå, våldsam] om (lag)-spel l. match o. d.: präglad av ruff; äv. om person: som använder l. brukar använda ruff (vid lagspel); rå, alltför hård. Westerlund spelar alltjämt lika oförskämt ruffigt. IdrBl. 1924, nr 74, s. 5. Ruffig polomatch. SvD(A) 1927, nr 236, s. 16.
Avledn.: ruffighet, sbst.1, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara ruffig; äv. konkretare, om enskild ruffig handling o. d.; råhet. SvD(A) 1928, nr 117, s. 17 (konkretare). DN(B) 1933, nr 222, s. 11.

 

Spalt R 2754 band 22, 1959

Webbansvarig