Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFFLA ruf3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr RUFFEL.
Etymologi
[sv. månsing ruffla, bedraga, skoja (Landsm. 1910, s. 84); jfr sv. slang roffla, fuska, nor. månsing rufle, röfle, bedraga; sannol. av lt. ruffeln, bedriva koppleri, syssla med ljusskygga affärer, till mlt. ruffen, roffen, bedriva otukt (se ROFFA, v.2)]
(starkt vard.) syssla med bedrägliga affärer o. d., ”skoja”; bete sig ohederligt l. ojust; äv. med obj., i sådana uttr. som ruffla ngn på ngt, bedraga l. lura l. ”skoja” ngn på ngt. Jag skulle inte ha hjärta att ruffla en hederlig arbetsflicka på ett öre. Raggen Svartsjöfångar 108 (1930). Många av svenskarna vilja gärna ruffla litet smått, när dom kommer åt (vid motortävlingar). IdrBl. 1935, julnr s. 32. Påståendet att det ”rufflas grymt med arbetskostnaderna i byggbranschen”. Industria 1952, nr 7, s. 7.
Ssgr (starkt vard. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till ruffel): RUFFEL-GÄNG. särsk. sport. om ruffarlag. DN(A) 1959, nr 73, s. 17. —
-KÄRING. om kvinna som uppträder ohederligt l. bedrägligt; jfr roffar-käring. Ja kunde knappt köpa ett mål mat iblann, för alla ruffelkäringar som springer här på nästena. Koch GudVV 2: 229 (1916).
Avledn.: RUFFLARE, m.||ig. [sv. månsing rufflare (Landsm. 1910, s. 84)] (starkt vard.) bedragare, ”skojare”. Swing 1923, nr 29, s. 9. VeckoJ 1951, nr 34, s. 22. jfr stor-rufflare.

 

Spalt R 2758 band 22, 1959

Webbansvarig