Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUGGA, sbst.1, f. l. r.; anträffat bl. i pl. -or.
Etymologi
[möjl. eg. om (ruggande) fågel; i så fall identiskt med sv. dial. rugga, årsgammal andunge (som fällt fjädrarna); jfr sv. dial. rugge, ruggande fågel; till RUGGA, v.3]
(†) i uttr. skjuta ruggor, ss. namn på en jullek. Ihre Superstit. 33 (1750). — Anm. Möjl. är ruggor hos Ihre felaktigt för ryggar; jfr Bergius Småsak. 5: 65 (1756: Skjuta ryggar) o. RYGG.

 

Spalt R 2764 band 22, 1959

Webbansvarig