| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUMORMÄSTARE rɯmå3r~mäs2tare l. ru-, äv. -ω3r~, förr äv. RUMORAMÄSTARE, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) person som stojar l. bullrar, bullerbas. Weste (1807). Dalin (1855). Östergren (1936).
2) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) bråkstake, bråkmakare, orostiftare o. d.; äv. bildl. PErici Musæus 1: 46 a (1582). Sudvest är .. (fartygens) grymmaste fiende i de fredliga lägen. Denne Rumor-mästaren drifver ofta Fartygen på landet, som hunden förser svin. GbgMag. 1759, s. 257. Såsom litet barn lärer jag ha varit ovanligt ostyrig, så att husets läkare, medicinalrådet Tingstadius, kallade mig ”romormästaren”. BvBeskow Lefn. 5 (1857). Magistrar och studenter, ”fennomaniens ambulatoriska rumormästare” kallar Aug. Schauman († 1896) dem. Estlander 11Årt. 2: 41 (1921). IllSvOrdb. (1958; ”ålderdoml.”).
3) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) upptågsmakare; lustigkurre, rolighetsminister o. d. SvTyHlex. (1872). Rumormästare (inom förlaget) var Hans Blomberg. .. Han var stor i den groteska humorn. Laurin Minn. 2: 337 (1930). IllSvOrdb. (1958; ”ålderdoml.”).
4) (förr) titel för militär befattningshavare med viss polisiär uppgift vid ett militärt förband. HH VIII. 2: 15 (1566). Rumormästaren har utom Qwarter och Läger til förekommande och afskaffande af all oordning och miszhandel, samma magt och tilstånd som General-Gewaldigern uti Qwarter och Läger. LMil. 1: 281 (1683). (Den som flyr fanan) i nästa trä af rumor-mästarn hänges. Risell Vitt. 476 (1722). HT 1922, s. 143. — jfr GENERAL-RUMORMÄSTARE.
5) (numera bl. i b o. c) allmännare, ss. benämning på person som har uppsikt över ordningen på en plats l. har hand om vissa arrangemang l. organiserandet av tillställningar o. d. Under Dans-Exercicerne blifva följande sysslor för ordning skuld utdelte til Scholairerne. .. Marskalkar. — Secreterare. — Fiscal och Rumor-Mästare. Walcke MbDansk. 45 (1782). Den gamle, trogne soldaten har alltsedan bröllopet lefvat i deras hus, först i egenskap af ”rumormästare”. Braun Calle 221 (1843); möjl. till 3. — särsk.
a) om viss befattningshavare vid hovet (möjl. med uppgift att ha uppsikt över det lägre hovfolket). KlädkamRSthm 1565 A, s. 37 b (bet. oviss). HovförtärSthm 1587—88, s. 155.
b) (om ä. förh.) viss befattningshavare vid hälsobrunn, med uppgift bl. a. att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, att organisera o. leda deras gemensamma tågande till brunnsdrickningen o. vara behjälplig vid utdelandet av brunnsvattnet; jfr BRUNNS-MÄSTARE 2. PT 1791, nr 39, s. 4. Herrarne (bland brunnsgästerna) bjödo armen åt hvar sin dam, och så öppnades tåget med brunnsintendenten eller den s. k. rumormästaren i spetsen. Blanche Bild. 2: 69 (1864). 2SvUppslB (1952).
c) (i sht om ä. förh.) om klubbmästare i ett sällskap o. d. MLalin (1839) hos Dahlgren 2Ransäter 41. Till rumormästare (i ett skånskt gille i Gävle utsågs) bryggare C. Wadman. SDS 1907, nr 310 B, s. 2. Dahlgren var från 1820 medlem och rumormästare i Gröna rutan. Karlfeldt i 3SAH 33: 156 (1921). Sjöberg Kvart. 435 (1924).
Spalt R 2935 band 23, 1960