| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUNGA ruŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) [jfr sv. dial. runga, gunga] (†) om sak: befinna sig i gungning l. skakning, skaka, skälva, darra; vackla; jfr 3 samt RUNKA, v. I 1. Spegel GW 78 (1685). Omhvälfven all ting, at jordklotet rungar, / Riksdag, Systemer, försvar eller frid! Dalin Vitt. 3: 51 (c. 1740). (Man har) funnit ifrågavarande Skorsten .. vårdslöst updragen så att den vid minsta anstöt rungar. VMagEkonPolP 1831, nr 30. Cavallin (1876).
2) (†) om person: vagga l. gunga med kroppen l. ngn kroppsdel. Der .. (den sinnessjuka flickan) kommer till att sittia, der sitter hon och medh otidigtt Rongande sigh moverar. VDAkt. 1663, nr 456.
3) om sak: ge ifrån sig l. alstra (l. vara fylld av) ett starkt o. dovt (i sht i vågor kommande, skälvande l. dallrande, ekande, ihåligt) ljud, ljuda starkt o. dovt (med ett skälvande l. dallrande l. ekande, ihåligt ljud), dåna; stundom: genljuda l. eka; stundom (om mark o. d.) med bibet. av: darra, skaka (jfr 1); ofta opers. Sturzen-Becker SFölj. 2: 88 (1850). Ställen i jorden, der det rungar när man går öfver. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 461 (1864). Lissa! ropade nu Ek med sin stentorsröst, så att det rungade i hela huset. Hedberg Torpa 48 (1888). Ränneslätt, den stora slätten der långa grenadierer stampade, så marken rungade. Hedenstierna FruW 105 (1890). I detsamma rungade ett skarpt skott över heden med rasslande ekon. Högberg Baggb. 2: 25 (1911). Kyrkklockorna börjar runga och dåna. Moberg Sedebetyg 123 (1935). — särsk.
a) om kraftigt ljudande bifalls- l. hurrarop, skrattsalva, applåd o. d.; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: dånande, dundrande, skallande, öronbedövande, kraftig o. d. (jfr b). Folkmassornas rungande bifallsjubel. VL 1894, nr 23, s. 4. En rungande skrattsalva. GHT 1898, nr 48 A, s. 3. Under rungande hurrarop .. stormade de fram. Janson CostaN 2: 237 (1910). På Vasan rungade applåderna och skrattsalvorna. Zetterström VärldHj. 131 (1942).
b) i p. pr. i mer l. mindre klart adjektivisk anv. (jfr a), med tanke bl. delvis på l. utan tanke på ljudföreteelsen, närmande sig bet.: kraftig, väldig, våldsam, ljungande l. dyl. Ett långt rungande företal. Strindberg Brev 4: 324 (1884). En .. tändsticksfabrik, i hvilken maskinerna gingo med rungande fart. Cassel Östas. 289 (1906). En rungande straffpredikan. SvD(A) 1911, nr 255, s. 7. Ett rungande (boll-)skott. IdrBl. 1924, nr 15, s. 3. En rungande tidningsartikel. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 29 (1943). En rungande örfil. Olsson Kated. 70 (1952).
Spalt R 3036 band 23, 1960