| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUSK rus4k, sbst.5, n.; best. -et.
1) fult l. dåligt väder med (ihållande) rägn, slask o. dimma (l. snö), i sht i förening med blåst o. kyla; rägnrusk; ruskväder, ”dusk(väder)”, hundväder, busväder; ofta i förb. rägn och rusk; äv. (i vissa trakter): duggrägn, smårägn; jfr RASKE-VÄDER. Nordforss (1805; angivet ss. fam.). Regn, blåst och rusk i 5 dygn. Retzius BrFlorman 37 (1825). Resan (fortsattes) i regn och rusk. Castrén Res. 2: 326 (1847). Det blev ett förskräckligt rusk, regnet stöpte, hela dagen var himlen som en rök och nätterna var kolsvarta. Wester Lĕskov FörseglÄng. 84 (1928). KvällsP 1958, nr 304, s. 6. — jfr GRÅ-, HÖG-, HÖST-, MORGON-, OKTOBER-, RÄGN-, SNÖ-RUSK m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) bildl.; jfr OVÄDER d. Man blir till skam på torg och gata. .. (Svar:) Bah! det der rusket går förbi; / Lät Folket ha sin tid att prata. Lenngren (SVS) 2: 258 (1814).
2) [jfr RUSKIG, adj.2 2] (†) (känsla av) frusenhet l. opasslighet (på grund av dåligt väder l. förkylning l. brist på sömn o. d.); särsk. i uttr. känna rusk i kroppen, känna sig ruskig (se RUSKIG, adj.2 2). Ulfsparrn ligger för ankare på sophan, sofvande af sig rusket efter den nattliga balen. Törneros (SVS) 1: 124 (1824). Hösten är kommen, sätt thevatten på, / Rusk uti kroppen jag känner. Sehlstedt 3: 61 (1864, 1867). Tholander Ordl. (c. 1875).
3) [jfr RUSKIG, adj.2 3, 5; jfr äv. RUSK, sbst.3] ruskighet (se d. o. 3, 4); snusk; särsk. i förb. rusk och snusk. Rydberg RomD 163 (1877; i fråga om smutsig trattoria). Det finns knappt något rusk och snusk .. (Shakespeare) ej gått igenom. Strindberg BlåBok 77 (1907). Folk .. tycker om att gröta i rusk. Alving DamKlubb. 290 (1931; om erotik).
(3) -PRICK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3087). (tillf., vard.) om person med snuskig fantasi; jfr prick, sbst.1 I 6. Aha, tänker ni nu (ruskprickar). Alving HemBäst 27 (1948). —
-VÄDER. rusk. Meyerus Alm. 1676, s. 36. Rägn och ruskväder. Reenstierna Årstadagb. 1: 415 (1809). Det är ruskväder i dag, grått och lite småregnigt. Unnerstad Snäckh. 140 (1949).
RUSKEN, adj. [jfr d. dial. rusken, fuktig, nor. dial. rusken, rå (om väder)] (†) om luft: rägnig o. dimmig, rå. (Kölden) är icke altjämnt torr och ren, utan omskiftar som oftast med fuktig och rusken luft. PJBergius PVetA 1780, s. 16. —
RUSKIG, adj.2, se d. o.
Spalt R 3084 band 23, 1960