Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUVA rɯ3va2, sbst.1, förr äv. RUGA, sbst.2, l. RUGGA, sbst.6, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (av blod l. var o. d. bildad) skorpa som täcker ett sår, hudutslag l. hudlöst ställe o. d., sårskorpa. Det bildades en ruva på såret. Riva, peta av en ruva. Ruvan föll av. Bölderne haffua rugu på sigh. BOlavi 115 a (1578). Heela hans Kropp (blev) medh en Rugha aff Skabb öfwerdragen. Schroderus Os. 1: 449 (1635). Svullnaden förvandlades i blåsor öfver hela kinden, ögat och näsan, svartnade och hårdnade til en ruga, som täckte et stinkande sår. VetAH 1775, s. 152. Små blåsor som uplöstes til et tunt vahr, hvilket satte rufva, men kliade och sved obeskrifveligen. Därs. 1802, s. 161. Holmgren ÖronSj. 52 (1925). — jfr KOPP-, SMITTKOPPS-, SÅR-, TORSK-RUVA m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl. Gustaf II Adolf 69 (c. 1620). Rugan .. skall ryckas af min lidna förödmjukelse. Runeberg ESkr. 1: 122 (1837). Renlaven växer i grå ruvor här och var mellan (tallarna). Sörlin UFolk 124 (1929). Det har gått ruva över många sår sedan baggböleriets olustiga tider. SvD(B) 1944, nr 279, s. 11.
2) (†) skrynka, rynka, veck l. dyl. (”Metmaskar”) finnas också i Menniskjans kropp, och som de der finna mycken näringssaft .., bli de stora, mista sina rugor och ringar, samt bli hvita. Linné FörelDjurr. 292 (1752). Weste (1807).
-LAV, r. l. m. (†) laven Pertusaria discoidea (Pers.) Malme, vars soredier (vegetativa fortplantningsorgan) se ut som ruvor på ett sår. Acharius Lich. 28 (1798). —
Spalt R 3183 band 23, 1960