Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUVA rɯ3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. ruva; jfr nor. dial. ruva; sannol. samhörigt med RUGGA, sbst.4, RUKA, sbst.1, RÅGE. — Jfr RUVA, v.2]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter) hög, stapel; särsk. om hög l. stapel av tunnbrödskakor. Schück (1854). Nygräddade glödkakor låg i en ljus ruva. Lindström LeendGud. 247 (1951).

 

Spalt R 3184 band 23, 1960

Webbansvarig