| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYGGMÄRG ryg3~mær2j, r. l. m.; best. -en; pl. (i sht i fackspr., mera tillf.) -ar (Strindberg Hafsb. 107 (1890) osv.), äv. -er (Florman Anat. 2: 309 (1830)).
den strängformiga, av nervcentra o. nervbanor bestående del av det centrala nervsystemet som är innesluten i ryggradskanalen (o. som utgör dels en del av förbindelsen mellan hjärnan o. kroppens yttre delar, dels centrum för reflexer); äv. ss. ämnesnamn; jfr MÄRG, sbst. 2 a, b. Forsius Phys. 226 (1611). Ibland har .. (hjärnan vid hjärnvattusot) varet upmjukt til en mölja, eller förtärd intil öfversta rygg-märgen. Alm(Ld) 1768, s. 43. Hippocrates .. har känt de åkommor, som uppstå af vällustens för ymniga njutning, och gifver dem namn af .. ryggmergens borttärande. Urban Onani 5 (1835). Ryggmärgen är en fortsättning nedåt af den förlängda märgen. Wretlind Läk. 9—10: 20 (1901). Torkning av ryggmärgar av kaniner, som fått rabies. Wirgin Häls. 3: 60 (1933). — särsk.
a) om ryggmärg av djur, använd ss. (ingrediens i) maträtt. Ragout af Ryggmärg. Warg 86 (1755). Schulthess (1885). jfr OX-RYGGMÄRG.
b) om ryggmärgen ss. fungerande centrum vid reflexmässigt l. instinktivt handlande. Cykla med ryggmärgen. De individer, som icke kunde reglera sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. Strindberg Hafsb. 51 (1890). GHT 1936, nr 92, s. 3.
c) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om person, med syftning på primitivt stadium av andlig värksamhet. Dessa hjärnors och ryggmergars första svaga försök att räsonnera. Strindberg Hafsb. 107 (1890).
d) (numera bl. tillf.) bildl., om styrka l. intensitet o. d.; jfr MÄRG, sbst. 5 d β. En ”Hamlet”, beröfvad ryggmärgen af sin reflexion, nedsjönke till en feg stackare eller en illslug skälm. Cygnæus 3: 288 (1861).
-ANESTESI. [jfr t. rückenmark(s)anästhesie] med. anestesi åstadkommen gm lumbalinjektion av anestetiska medel, lumbalanestesi, spinalanestesi; jfr -bedövning. Hygiea 1902, 2: 348. —
-BROCK, n. med. (svulst bildad gm) ryggmärgshinnornas utträngande genom hål i ofullständigt sluten ryggradskanal. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 164 (1839). —
-FÖRLAMNING. [jfr t. rückenmark(s)lähmung] med. förlamning vållad av sjukliga förändringar i ryggmärgen. Wretlind Läk. 9—10: 137 (1901; om ryggmärgstvinsot). Hofsten Ärftl. 2: 238 (1931). —
-FÖRTJOCKNING. (mera tillf.) anat. konkret: förtjockat parti av ryggmärgen, ansvällning av ryggmärgen; jfr -svall. Broman Människokr. 2: 96 (1934). —
-HINNA, r. l. f. anat. om vardera av de hinnor vilka skyddande omsluta ryggmärgen. Ryggmärgen .. är omgifven (av) .. den hårda och mjuka ryggmärgshinnan och den emellan dem liggande spindelväfshinnan. Lundberg HusdjSj. 166 (1868).
-HÅL. (numera bl. tillf.) i sht anat. hål i ryggkota som omslutes av kotkroppen o. kotbågen o. genom vilket ryggmärgen löper, kothål; äv. om motsvarande hål i korsbenet; stundom äv. om nackhål (se d. o. 1). Hernquist HästAnat. 13 (1778; i korsbenet). Florman Anat. 1: 282 (1823). Jakten 338 (1951; om nackhål hos rådjur). —
-INFLAMMATION. [jfr t. rückenmark(s)entzündung] med. o. veter. inflammation i (del av) ryggmärgen. Dannström Hering 328 (1848). LD 1905, nr 202, s. 4 (om poliomyelit). —
-KANAL. i sht anat.
1) [jfr t. rückenmark(s)-kanal] kanal (med väggar av bindväv l. ben) som innesluter ryggmärg(en); särsk.: ryggradskanal. Florman Anat. 1: 334 (1823). Ryggmärgskanalen fortsättes .. (hos vissa benfiskar) längre (bakåt) än verteberbildningen, på den nakna chorda, och omslutes af samma broskhylsa som den. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 330. 2NF 34: Suppl. 428 (1922).
2) om den fina kanal som löper längs genom ryggmärgens centrala parti, ryggmärgens centralkanal. Florman Anat. 2: 319 (1830). Wretlind Läk. 9—10: 20 (1901). —
-KOMMOTION ~kom1oʃω2n, äv. -otʃ-, r.; best. -en; pl. -er. [jfr nylat. commotio (medullae) spinalis; senare leden av lat. commotio (gen. -ōnis), rörelse, skakning, vbalsbst. till commovere, röra, rubba, av com (se kon-) o. movere (se movera)] med. om (kortvarigare) rubbning av ryggmärgens funktioner, förorsakad av stöt l. slag; jfr -skakning. NF 8: 1091 (1884). —
-KOMPRESSION. [jfr t. rückenmark(s)kompression] med. (fortskridande) sammanpressning av ryggmärgen förorsakad av ryggmärgstumör(er) l. sjukdomsprocess(er) i kotpelaren o. d. NF 14: 120 (1890). —
-LÖS. (tillf.)
1) som saknar ryggmärg; särsk. mer l. mindre hyperboliskt. (Onanisterna skulle) ju ändå .. bli helt impotenta, vansinniga, ryggmärgslösa. Lo-Johansson Gen. 437 (1947) [jfr språkprov från 1835 under ryggmärg].
2) bildl.: som saknar kraft l. halt l. sundhet; jfr ryggmärg d. Gråtmild, ryggmärgslös religiositet. Lidforss Fragm. 220 (1904). —
-NERV. [jfr t. rückenmark(s)nerv] anat. om var o. en av de nerver som parvis utgå från ryggmärgen o. lämna ryggraden mellan kotbågarna. Sönnerberg Loder 672 (1799). —
-PROV. (i icke fackmässigt spr.) (prov av ryggmärgsvätskans beskaffenhet, erhållet gm) lumbalpunktion. Bergmark Nervsj. 51 (1931). —
-ROT. [jfr t. rückenmark(s)wurzel] anat. om var o. en av en ryggmärgsnervs båda rötter. VerdS 116: 39 (1903). —
-SEGMENT. [jfr t. rückenmark(s)segment] anat. om vart o. ett av de segment av ryggmärgen från vilka par av ryggmärgsnerver (innerverande olika segment av kroppen) utgå. Hygiea 1901, 1: 584. —
-SJÄL. [jfr t. rückenmark(s)seele] (numera i sht i lärdomshistorisk framställning använd) benämning på sammanfattningen av de psykiska funktioner som i sht av den tyske fysiologen E. Pflüger (1829—1910) uppfattats ss. (icke reflektoriska utan) representerande förnimmelse o. vilja. Rein Psyk. 1: 436 (1876). —
-SKAKNING. [jfr t. rückenmark(s)erschütterung] (numera föga br.) med. = -kommotion. Svalin Ordl. (1847). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-STRÄNG. [jfr t. rückenmark(s)strang] anat. sträng av ryggmärg; särsk. om var o. en av de parallellt löpande strängar av vilka ryggmärgen är sammansatt. Florman Anat. 2: 308 (1830). —
-SYFILIS. med. form l. stadium av syfilis vid vilken (vilket) ryggmärgen är angripen; jfr -tvinsot. Hygiea 1901, 1: 234. —
-TUMÖR. [jfr t. rückenmark(s)tumor] med. tumör utgående från ryggmärgen l. dess hinnor. UpsLäkF 1900—01, s. 453. —
-TVINSOT~02, äv. ~20. [jfr t. rückenmark(s)-schwindsucht] med. (av syfilis orsakad) ryggmärgssjukdom kännetecknad av fortskridande degeneration av ryggmärgens bakre strängar; förr äv. allmännare, med inbegrepp av andra ryggmärgssjukdomar med liknande sjukdomsbild. Hartelius Sjukgymn. 165 (1870). NF 14: 121 (1890; allmännare). —
-TYFUS. (†) korsförlamning (förr uppfattad ss. en ryggmärgssjukdom). Dannström Hering 247 (1848). Bohm Husdj. 90 (1902). —
-UPPMJUKNING~020. [jfr t. rückenmark(s)erweichung] med. på sjukliga förändringar beroende uppmjukning o. sönderfall av vävnaden i ryggmärgen. Hygiea 1866, s. 323. —
-VATTUSOT. (†) hos djur: ryggmärgsinflammation med abnorm ökning av ryggmärgsvätska. SFS 1863, nr 32, s. 4. Lundberg HusdjSj. 194 (1868). —
-VÄTSKA, r. l. f. anat. cerebrospinalvätska (som omger ryggmärgen) i ryggradskanalen. 2NF 30: 243 (1920).
Spalt R 3289 band 23, 1960