| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYMNING rym3niŋ2, sbst.2, äv. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) RÖMNING röm3niŋ2, sbst.2, förr äv. RYMING l. RÖMING, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (G1R 2: 62 (1525) osv.) ((†) -er G1R 15: 187 (1543), HH XIII. 1: 290 (1567)).
a) (i fackspr.) undanröjning (av jord l. grus o. d.); äv. konkret, om den undanröjda jorden o. d. TT 1893, Byggn. s. 29 (konkret). (För sänkning av en kanals botten) erfordras en rymning af minst 3.420.000 kbm. Därs. 1896, Byggn. s. 16. jfr JORD-RYMNING m. fl. särsk. [jfr motsv. anv. i y. fsv.] (numera i sht i skildring av ä. förh.) bärgv. motsv. RYMMA I 1 b: undanröjning av jord l. grus l. löst gråbärg o. d. för att komma åt malm; äv. om plats där sådan undanröjning äger l. ägt rum; förr äv. allmännare: (plats där malm brytes l. brutits i en) gruva, gruvrum; jfr ORT, sbst.1 I 5, RUM, sbst.3 5, RYMD I 8. G1R 2: 62 (1525). Han haffuer tilmakett på 5 rymninger i Nye gruffuen. HH VIII. 2: 85 (1566). Åtskillige nye Rymningar .. blefwo uptagne och i full gång bragte, såsom Carls- och Hedewigs Grufwan, Hoppet, Olof Anderssons Grufwa (osv.). HC11H 12: 45 (1697). Den urbrutne rymningen, i den så kallade stora Lerbergs Grufvan, stödjer på 8 pelare i 2ne rader. Tuneld Geogr. 1: 199 (1773). Skall rymning företagas å jemn mark, börjas arbetet med upptagande af en grop af t. ex. 6—12 fots djup. Wetterdal Grufbr. 168 (1878). Därs. 169 (om plats där undanröjning av jord äger rum). Schück i 3SAH 26: 61 (1914; om förh. under medeltiden). jfr HÄSTE-, SILVER-RYMNING m. fl.
b) (†) motsv. RYMMA I 1 d: handlingen att tappa ut smält metall ur smältugn, utslag; äv. i utvidgad anv., om den tid som förflyter mellan två utslag; äv. om handlingen att avlägsna slagg o. d. ur masugnsställe. HH XIII. 1: 290 (1567). Rymning kallas tiden emellan hvart utslag. NoraskogArk. 4: 215 (1719). Garney Masmäst. 411 (1791).
c) (†) motsv. RYMMA I 1 f, konkret: röjning (avsedd för nyodling). Svidia, bränna och afrydia skogen, och således giöra sig slätter och rymningar, therpå the byggia och boo måtte. LPetri Kr. 5 (1559).
d) motsv. RYMMA I 1 g: handlingen att sticka in en rymnål i ett fänghål för att rensa upp detta o. d.; i ssgn RYMNINGS-NÅL.
e) om befriande av en kroppsdel från ämnen som alstrats av sjukdom (jfr RYMMA I 1 c); i ssgn RYMNINGS-BOLD.
2) skogsv. motsv. RYMMA I 2: handlingen att göra dragöppning(ar) i mila; äv. konkret: dragöppning. BlBergshV 18: 97 (1687). Rymningarna böra anbringas så lågt vid milfoten, att å resmilan endast vedspetsarna skönjas. HbSkogstekn. 646 (1922). — jfr FOT-, SPETT-RYMNING.
4) (†) motsv. RYMMA I 5: handlingen att låta tomma fartyg lämna en hamn (för att bereda plats för andra fartyg). Jungberg (1873).
5) motsv. RYMMA I 6 a: handlingen att rymma; äv. (motsv. RYMMA I 6 a ζ) bildl. Hans hustru är rymd och medh rymnjngen tagit saken på sigh. VDBötB 1635, s. 121. Fångarnes forsling förtjenar en särskilt uppmärksamhet i hänseende till .. förekommande af rymning. Oscar I Straff 138 (1840). En rymning från de borgerliga plikterna ut i ett planlöst bohem-liv. Heerberger Dag 56 (1939). — särsk. (†) i uttr. giva (till) rymning utur l. av (en plats o. d.), fly l. ta till flykten från (en plats osv.), (und)komma l. slippa till rymnings l. komma till rymning, få tillfälle att fly, lyckas fly, taga rymning, ta till flykten. Then skalkahop som ther vppe var finge tilfelle til ath giffua rymning .. vthur dalarna. G1R 4: 433 (1527). Haffwer Henrich giffitt till rÿmning aff gården. 2SthmTb. 7: 450 (1588). 3SthmTb. 1: 76 (1592: kommet til rÿmningh). Vndhkomma till rymninghs. UrkFinlÖ I. 1: 34 (c. 1600). Sedan slapp han till rymnings. SUFinlH 5: 305 (1618). The droge vndan för een Windh, toghe rymningh och satte sin koos in åth Köpenhampn. Tegel G1 2: 62 (1622). Oxetiufuen kom til rymnings. BtÅboH I. 6: 152 (1634).
6) (†) motsv. RYMMA II: förhållandet att vinden drar sig akterligare (o. blir mera gynnsam för segling på viss kurs). En tillfällig rymning af vinden .. gjorde, att vi nu stäfvade fri Cap Europa. Trolle Sjöoff. 1: 183 (1869).
-SILVER, se B.
(1 a) -ARBETE~020. (i fackspr.) arbete som består i att röja undan jord l. grus o. d. Wetterdal Grufbr. 104 (1878). —
(1 e) -BOLD?; anträffat bl. i pl. -er. [försvenskning av lat. abscessus, i anv. motsv. gr. ἀπόστασις, varbildning som avlägsnar skadliga vätskor, övergång från ett sjukdomstillstånd till ett annat] (†) böld efter l. i slutet av sjukdom, som befriar kroppen från ämnen som alstrats av sjukdomen?; jfr brytnings-böld. De ofulkomliga crises lösa sig på många sätt: såsom, at febrar gå öfwer uti andra .. eller ock ryningsbolder (sannol. felaktigt för rymningsbolder), som Hippocrates kallar alla omkastningar, antingen Naturen har någon uttömning eller ej. NGissler (1759) i SvMerc. IV. 4: 188 (lat. orig.: abscessus). —
-BROTT. (numera bl. tillf.) brott som består i rymning (ur fängelse l. från tjänst o. d.), rymning. Rymningsbrott .. måge .. af Regements Rätt beläggas med straff af femton par spö. PH 8: 385 (1766). BtRiksdP 1924, IX. 1: nr 31, s. 2. —
(1 a slutet) -BRUNN. (†) gm rymning åstadkommen brunnsliknande arbetsplats i gruva; jfr rymd I 8, rymning 1 a slutet. Drifves väster ut på en Spielk (dvs. smal pelare) som står emellan rymnings brunnarne och stöten. Holmkvist BergslGruvspr. 72 (i handl. fr. 1760). —
-JÄRN.
1) (†) till 1 b, = -stång. Ett rymnings järn hwarmed det wäxande Naaset bortrymmes. Holmkvist BergslHyttspr. 77 (i handl. fr. 1716).
(1 d) -NÅL. (om ä. förh., numera föga br.) rymnål (se d. o. 1). Hahr HbJäg. 117 (1865). FinEtnogrAtl. 15 (1905). —
-PLAN, r. l. m. plan som går ut på att rymma (ur fångenskap l. från tjänst o. d.). OrdnCentralfängLångh. 1886, Instr. s. 55. —
-PÅFÖLJD~02, äv. ~20. (mera tillf.) påföljd (se d. o. 3) för person som rymt. SvD(A) 1958, nr 287, s. 10. —
(1 a slutet) -SILVER. (rymninge- 1540. rymnings- 1904) (†) silver erhållet av ”rymningsmalm”? (Silverköparen skall lämna kvitto på hur mycket silvret väger) huar partzell synnerligen för sig, Koffring sölff, Soffringz sölff, hytte wask sölff, Rotekarle sölff, Rymninge sölff och slaggsölff. G1R 13: 107 (1540); jfr JernkA 1904, s. 540. —
-SPETT, n.
1) (†) till 1 b: utslagsspett i hytta; äv. om spett varmed man rensar bort slagg o. d. ur masugnsställe (jfr -spik, -stång). Garney Masmäst. 411 (1791).
(1 b) -SPIK. (förr) (mindre) spett använt för att rensa bort slagg o. d. ur masugnsställe l. forma; jfr -stång. Med rymningz Spijken låsser och afstöter (smältaren) slaggen. Holmkvist BergslHyttspr. 78 (i handl. fr. 1676). Lindroth Gruvbrytn. 2: 34 (1955; om förh. c. 1700). —
-STRÅT. i uttr. på rymningsstråt, på rymmarstråt. KKD 6: XXXIX (1912). —
(1 b) -STÅNG. (†) långt o. tungt rakt spett som användes för att rensa bort slagg o. d. (l. för att bryta loss järnskollor) ur masugnsställe; jfr rym-stång, stor-spett. NoraskogArk. 4: 304 (1760). Garney Masmäst. 356 (1791). —
-TENDENS. tendens (hos person l. hos visst klientel) att vilja rymma. De sinnessjuka, som äro särskilt farliga eller förete en besvärande rymningstendens. Sjövall o. Höjer 181 (1929). PedT 1951, s. 9. —
Spalt R 3369 band 23, 1960