| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYNKA ryŋ3ka2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(jämförelsevis) långt o. smalt veck l. lång o. smal fördjupning.
a) i fråga om människas l. djurs kropp l. växts yta; i sht om veck o. d. i människas ansikte (särsk. ss. tecken på ålderdom l. ogillande l. vrede l. eftertänksamhet l. grubbel l. bekymmer o. d.); stundom övergående i bildl. anv., om (skönhets)fel. (Kristus) skulle bestella .. sigh .. ena herlegha försambling then ingen fleck haffuer, eller rynckio, eller någhot sådant. Ef. 5: 27 (NT 1526; Bib. 1541: skrynckio; Bib. 1917: skrynka; Luther: runtzel). Ålderdomen hafwer .. rynckior .. medh sigh. Schroderus Comenius 233 (1639). Huden (hos en viss insekt) är utspänd, så at man intet ser några rynkor. VetAH 1743, s. 298. Midt emellan .. (ögonbrynen) uppkom en liten grund rynka. Lagerlöf Jerus. 1: 183 (1901). Hos (svampsläktet) Morchella är mössan genom ribbor och rynkor nätlikt gropig. 2NF 18: 1398 (1913). Hon hade kommit tillbaka med en förtretad rynka mellan de ljusa ögonbrynen. Krusenstjerna Fatt. 1: 177 (1935). Spong Sjövinkel 79 (1949). — jfr ANSIKTS-, FÖRSTÅNDS-, SKRATT-, TVÄR-, ÅLDERS-RYNKA m. fl. — särsk.
α) i uttr. lägga pannan i rynkor, förr äv. draga l. göra l. sätta rynkor i pannan, lägga pannan i veck l. rynka pannan (ss. tecken på ogillande, vrede, eftertänksamhet, grubbel, bekymmer o. d.). Spegel 384 (1712: draga). Några satte en eller två rynkor i pannan. Dalin Arg. 1: 79 (1733, 1754). Oelreich 242 (1755: giöra). Lägga pannan i rynkor. Östergren (1937).
β) (†) i uttr. slå rynkor på näsan, rynka på näsan (ss. tecken på ogillande). Han börjar alt at slå rynkor på näsan, då jag kallar honom slätt och rätt Henrik. Holberg Mascarad. 16 (1779; d. orig.: slaae Krøller paa Næsen).
γ) (†) i uttr. slå rynkor (jfr b slutet, c β), om näsa: rynkas. Stadens myndigaste näsor voro de som slogo de flästa rynkor. Kellgren (SVS) 5: 609 (1792).
δ) (†) om veck på människas hud, som uppkommit till följd av fetma; anträffat bl. i uttr. göra rynkor över länderna, få fettvalkar på länderna. Han haffuer öffuerholdt sitt ansichte medh sinom fetma, och giordt rynkior öffuer lenderna. LPetri Job 15: 27 (1563; Bib. 1917: samlade hull på sin länd).
ε) (numera bl. tillf.) om veck l. utbuktning i mage l. tarmar. Vpkastande .. drifwer uth elack Slem och öfwerflödiga Wätskor som sigh hafwa uppehållit i Magens Rynckor och Rumm. Lindh Huuszapot. 283 (1675). Lindestolpe Matk. 20 (1714).
ζ) [möjl. eg. om mat, med tanke på magens ”rynkor”; jfr ε] (vard.) i det bildl. uttr. göra gott i ngn rynka, göra gott någonstans, vara bra till något. Rhodin Ordspr. 39 (1807). Det (dvs. att en viss undersökning slutföres) torde framdeles kunna komma at göra godt i någon rynka. Berzelius Brev 9: 120 (1815).
b) i fråga om (föremål av) lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg; särsk. dels: gm hopdragning av tyg åstadkommet (jämförelsevis löst fallande) veck som anbringas avsiktligt (ss. dekoration l. dyl.), dels: skrynkla l. veck som uppkommit gm missöde l. ovarsamhet o. d. VarRerV 18 (1538). Framtill ordnas våderna (på en klänning) i längsgående veck, baktill i rynkor. Idun 1890, ModeT nr 3, s. 3. Ulltröjan satt i rynkor på honom. Geijerstam KBrandt 190 (1904). (Papperet) måste .. vara klippt så, att det exakt följer formen (ej i veck eller rynkor). StKokb. 31 (1940). — jfr SID-RYNKA m. fl. — särsk. (†) i uttr. taga en rynka på sig, få en rynka, slå rynkor (jfr a γ, c β), om klädesplagg: rynka sig, sitta i veck. Itt klädhe när thet är nytt och reent giordt, tagher thet snart en fleck och rynckia på sigh. Rudberus MHansdr C 4 b (1624). Rocken slår rynkor. ÖoL (1852).
c) bildl. (jfr a ζ).
α) om krusning på vattens yta. Den oändliga vattenspegeln, som icke hade en rynka eller refva, är spräckt. Strindberg SvÖ 2: 245 (1883). Hallström GrAntw. 92 (1899).
β) (†) i bildl. anv. av a γ o. b slutet, i uttr. slå rynkor, om lynne: bli retlig, irriteras. Hedda .. förstår (mycket väl) att jemna ut, då mitt lynne börjar vilja slå rynkor någongång. AnderssonBrevväxl. 1: 360 (1857).
(a) -BAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3380), n. (†) om ett av rynkor i huden kännetecknat band på djurs kropp. VetAH 1785, s. 118, 119. —
(a) -BLAD. [växtens blad äro ss. unga starkt veckade] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Alchemilla vulgaris Lin., daggkåpa. AfhNaturv. 1: 167 (1830; från Dalarna). Lindgren Läkem. 65 (1918). —
(a) -BLADIG. (föga br.) bot. i uttr. rynkbladig ros, rosen Rosa rugosa Thunb., vresros, vrestörne. Svensson Kulturv. 332 (1893). —
(jfr anm. ovan) -BRODERI. sömn. broderi som utföres så att vissa partier av tyget dras ihop till rynkor, smock(söm); abstr. o. konkret. Kurs i rynkbroderi. SvD(A) 1928, nr 106, s. 9. —
(a, b) -FRI, adj.1 (adj.2 se sp. 3380). fri från rynkor. Ett rynkfritt ansikte. Hallström Sparfv. 79 (1903). 2NF 26: 1301 (1917). —
-HATT. damhatt försedd med rynkor; särsk. (o. numera bl., etnogr.) om sådan hatt tillhörande den kvinnliga folkdräkten i vissa trakter. Rynkhatt af siden. SthmModeJ 1847, s. 8. Rynkhatten var (på Sollerön) ett festplagg. Gruddbo 431 (1938). —
(jfr anm. ovan) -HUVUD. sömn. dekoration i form av ett uppstående parti ovanför det ställe på ett med rynkor försett sömnadsarbete (klädesplagg, gardin o. d.) där tyget är sammandraget. AB 1915, nr 300, s. 7 (på kjol). —
(a, b) -HÄTTA, r. l. f. [svampens hatt är ofta rynkad] bot. svampen Mycena galericulata Scop. Krok o. Almquist Fl. 2: 208 (1907). —
-KAPPA, r. l. f. rynkad kappa (se kappa, sbst.1 2 b α, β). Östergren (1937). Spong Näv. 115 (1942). —
-KJOL. rynkad kjol. Landsm. XI. 4: 15 (1896). Det lilla snibblivet kan provas in efter figuren, vilket gör sig bra mot den vida rynkkjolen. UNT 1944, nr 144, s. 6. —
-LACK. [jfr t. runzellack, eng. wrinkle finish] tekn. lack (se lack, sbst.2 1) som vid torkningen bildar rynkor som skapa ett visst (dekorativt) mönster. TNCPubl. 14: 83 (1951). —
(a) -LAV. [lavens bål är rynkig] (numera knappast br.) bot. laven Collema furvum (Ach.) DC. Acharius Lich. 132 (1798). Dens. i VetAH 1801, s. 168. —
-MÖGLAD, p. adj. (†) om filbunke: som har rynkig yta o. är möglig; jfr rynka ihop 2 slutet. Posten 1768, s. 285. —
-MÖSSA. (rynk- 1668—1921. rynke- 1667—1668) (numera knappast br.) rynkad mössa. BoupptSthm 1667, s. 678. Qvinfolkens stora Rynk-mössor äro mäst aflagde (i Överkalix). Hülphers Norrl. V. 1: 208 (1789). Cannelin (1921). —
(a) -NÄBB, m. l. r. [fågeln har fyra l. fem vågformiga tvärfåror på näbben] (numera föga br.) zool. den sydamerikanska fågeln Crotophaga rugirostris Lin. 1Brehm 2: 270 (1875). —
(a) -ORM. [jfr ä. d. rynkeslange; djurens hud är rynkig] (†) benämning på (numera till olika släkten hänförda) arter av det till maskgroddjuren hörande släktet Coecilia Lin. Hartman Naturk. 217 (1836). Björkman (1889). —
-PUFF. (numera föga br.) med rynkor dekorerad puff på klädesplagg; jfr puff, sbst. IV 1. NJournD 1860, s. 93 (på damhatt). —
-RAD. rad av rynkor; särsk. (sömn.) om ss. dekoration anbringad rad av rynkor. Chemisette med flera rynkrader. SthmModeJ 1848, s. 56. —
-ROCK. (numera knappast br.) rock med rynkor kring livet. SvTyHlex. (1851). Hallsten o. Lilius (1896). —
(a) -SJUKA. lant. hos vissa potatissorter: virussjukdom som medför att bladen bli rynkiga o. att tillväxten blir nedsatt. PotatSjukd. 31 (1940). —
-SKJORTA. (†) sannol. om ett slags (under 1500- o. 1600-talen använd) skjorta som var mycket vid kring halsen o. hoprynkad vid halslinningen. Lucidor (SVS) 126 (1669). —
-STAD. (rynk- 1863. rynke- 1863) (†) på vissa kjolar: starkt rynkad del närmast under linningen. Rietz 322 (1863). —
(a) -STARR. [växtens fruktgömme är rynkigt] (föga br.) bot. växten Carex appropinquata Schum. (Carex paradoxa W.), oxstarr. Lilja SkånFl. 668 (1870). —
-SÄRK. (rynk- 1888 osv. rynke- 1753—1925) [sv. dial. rynkesärk] etnogr. till den kvinnliga folkdräkten hörande särk försedd med rynkor vid den linning där den vida underdelen förenades med överdelen; stundom äv. om ett till vissa folkdräkter hörande blusliknande linneplagg med rynkade ärmar. Svensson SkånFolkdr. 328 (i handl. fr. 1753). Till det redan beskrivna linnet brukades om dagarna tvenne slags korta överdelar, den ena, som hade vida, rynkade ärmar var helgdagsplagg, och kallades rynkesärk. Hillgren Delsbo 1: 85 (1925). —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RYNKE-KÅPA. (†) rynkad kåpa. 1. g(amma)l Rynkekåpa af Kläde. BoupptSthm 1673, s. 372 a. —
-LUVA, f. (†) rynkad luva; anträffat bl. i jämförelse. Munn’ står i Kyrckielag rätt som een rynckielufwa. CupVen. A 1 b (1669). —
-MÖSSA, se A. —
-PUNG. [sv. dial. (Smål.) rynkepung] pung som dras ihop med ett rynkband (se rynk-band, sbst.2 1); särsk. bildl., ss. benämning på ett slags förr odlat päron med rynkor i övre ändan kring foderbladen. HylténCavalliusFÅb. 1925, s. 53 (från Smål.). —
-STAD, -SÄRK, se A.
Spalt R 3373 band 23, 1960