| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAPPA kap3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TullbSthm 8/6 1543 (: läder kappor) osv.) ((†) -er VaruhusR 1541, Bolinus Dagb. 41 (1668)); förr äv. KAPPE, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Lælius Jungf. C 4 a (1591), Grundell AnlArtill. 1: 20 (c. 1695)).
1) om klädesplagg.
a) (†) om plagg som betäcker huvudet: huva, hätta; särsk. om sådan betäckning som är fastsittande vid en kappa (i bet. b): kapuschong. (Lat.) Bardocucullus (sv.) kåpa med kappo som brukas for regn och slagg. VarRerV 18 (1538). Helsingius (1587). (Ordenskvinnan skall) öfwerhölja sitt Hufwudh medh een purpurfärga eller swart Kappa. Schroderus Os. 2: 326 (1635). (Sv.) Kappa .. (lat.) Capitis tegumentum. Ihre (1769).
b) överplagg av växlande utseende, för män o. kvinnor; i allm. om vidt, mera löst hängande, vanl. långt plagg med l. utan ärmar o. stundom försett med kapuschong att slå över huvudet; jfr MANTEL. G1R 23: 309 (1552). Köpmannen .. drog honom (dvs. köpsvennen) i Kappan, och hadhe honom medh sigh in i Stufwun. Lindner Tijdhfördr. 17 (1641). Sal: M:r Per Vlmeri Longa prestakappa och hanss hustrwss Tyska kappa som Hasslebek Vedigh hafwer i pant, skolla inlefwererass i Rätten. VRP 1663, s. 170. Kappan bäres icke längre, än att hon slutar jemt med nedra Byx-linningarnes kant, då hon drages fram öfver axlarne. UnderrManskläd. A 4 a (1778). Till regements-uniform får annan kappa icke brukas, än enligt den modell, som för hvarje regemente fastställd är. TjReglArm. 1858, 1: 154. (Hon) gick .. ut och tog på sig sin kappa. Siwertz JoDr. 77 (1928). — jfr ARM-, BAD-, DAM-, DAMM-, DOMINO-, DRÄKT-, FRISER-, FRU-, FRUNTIMMERS-, GUMMI-, KAPUSCHONG-, KLÄDES-, MANS-, MUNDERINGS-, OLJE-, POLIS-, RES-, RID-, RÄGN-, SLÄNG-, SOMMAR-, UNIFORMS-, VINTER-KAPPA m. fl. — särsk.
α) om kappa buren ss. tecken på viss(t) stånd l. värdighet, i äldre tid i sht av munkar, lärda, studenter, djäknar m. fl.; i fråga om nutida förh. nästan bl. om till prästdräkten hörande kappa, prästkappa (intill början av 1700-talet använd ss. prästerlig vardagsdräkt, sedermera bl. ss. ett liturgiskt plagg; se ERodhe i StPfannenstill 399 ff. (1923); jfr KAFTAN 3). OPetri Clost. A 3 b (1528). Näpligen har en nyss utkläckt Student .. fådt kragen kring halsen och kappan på axlarne, förr än han måste hälsas för Herr Magister. Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754). Kappan var för Hofmän i gamla tider en äfven så värdig del af Klädnaden, som hon är än för Präster. 1Saml. 4: 409 (1774). De fula, grå kapporna, som ständigt, vinter och sommar, skulle bäras (av gymnasisterna). Sohlman Afh. 1: 25 (1855; i fråga om förh. på 1830-talet). Jag glömmer väl aldrig i all min dar, / hur vördig han (dvs. ”våran prost”) var / här om sistens i kappan och kragen (dvs. när han stod i predikstolen). Fröding Guit. 29 (1891). — jfr DJÄKNE-, MUNK-, NUNNE-, PRÄST-, REKTORS-, STUDENT-KAPPA m. fl. — särsk. om prästkappa, oeg., närmande sig l. övergående i bet.: prästämbete, prästvärdighet; numera i sht i förb. kappa och krage. The må så gierna taga aff migh kappan för olaga wijgningh. VDAkt. 1675, nr 304. Pastor i Linde .. (som) mistade 5 gångor kappan. Hülphers Dal. 70 (1762). Vår nybakade student skulle nu .. sträfva till kappa och krage. Topelius Fält. 1: 3 (1853). Domkapitlet kunde (icke) .. sätta sig öfver lagliga former, för att döma en kyrkoherde kappan förlustig. Dens. Vint. I. 2: 120 (1867, 1880). Lagergren Minn. 1: 229 (1922).
β) (förr) om lång, svart kappa buren ss. sorgdräkt. Svenonius MGerdt D 4 a (1678). Begäres tienstligen med långh Kappa (begravnings-)Acten bijwijsta. AntecknSaml. 140 (1684). PH 1: 182 (1720). — jfr SORGE-KAPPA.
c) i vissa bildl. uttr. (jfr d). — särsk.
α) i uttr. axla ngns kappa, i fråga om mera krävande uppgifter: övertaga en annans uppgift, ”axla ngns mantel”; jfr b α. Ingen yngre skådespelare har ansett sig värdig att axla Emil Hillbergs kappa i titelrollen. SvD(A) 1930, nr 262, s. 3.
β) i uttr. bära (draga, hänga) kappan på båda (ömse) axlarna, kasta kappan på andra axeln, se AXEL, sbst.2 1 a β β’.
γ) i uttr. vända, förr äv. hänga l. laga l. ställa l. svänga kappan (stundom sin kappa) efter vinden l. vädret, (för vinnande av fördelar) ändra mening l. handlingssätt efter omständigheterna, hålla med än den ene, än den andre, vilja stå väl med alla; förr äv. i uttr. vända sin kappa o. d., ombyta sympatier l. åsikter o. d. Tu haffwer såå tijdt wändt och slittit tin Cappa, att hon ähr Nu så Jemmerligen slittin vppå både sijder theet honn icke will tienne i blandh någen ährigh mans klädebona. G1R 7: 560 (1531). Then som wil wara hoffgesind, / Han laghe kappan effter wind. Fosz 4 (1621). Han hänger sin Kappa effter winden. Grubb 311 (1665). Kappan skal jag .. vända efter vädret. Dalin Arg. 2: 63 (1734, 1754). Han svenger kappan efter vinden. Serenius (1741). Dän som ställer kappan äfter vädret. Schultze Ordb. 2212 (c. 1755). (Bland E. XIV:s vänner var) Ifvar Månsson Stjernkors som dock till slut vände kappan. HSH 3: 32 (c. 1800). Man stämplade mig såsom den där af fruktan för rikets ständer hade vändt kappan efter vinden och förrädiskt öfvergifvit kungen på den väg, jag själf tillstyrkt honom att följa. De Geer Minn. 1: 191 (1892). GHT 1934, nr 105, s. 3.
δ) (†) i uttr. taga ngn i kappan, göra ngn allvarliga föreställningar, ”taga ngn i kragen”. Borde eder taga oss i kappan och admonera nos officii, icke een uthan nu samptligen. RP 8: 487 (1641).
ε) (†) i uttr. skära l. tillmäta ngn en kappa o. d., misshandla ngn l. på annat sätt tillfoga ngn ondt, skära ngn en röd kappa, misshandla ngn så att blod flyter. The Danske haffwe them (dvs. svenskarna) een kappe til mätt, / Och bruke altijd thet samme sätt. / Och wele then drage the Swenske vppå. Svart Gensv. I 7 b (1558). Hämpnas skal iagh then dödh på alle tree, / .. Fölg migh nu strax Sune tijt the ära, / Rödh Kappa wil iagh them skära. Messenius Sign. 25 (1612). Nordberg C12 1: 290 (1740).
ζ) (†) i uttr. räcka ut fötterna längre än kappan räcker, ”sträcka fötterna längre än skinnfällen räcker” (se under FOT 1 b). Wetterbergh SamhKärna 1: 46 (1857).
η) (numera föga br.) med tanken riktad därpå att man kan dölja l. skyla sig i en kappa l. gömma ngt under densamma. Eneman Resa 2: 198 (1712). Så går det ofta til, at de, som andra döma, / Väl kunna sina fel inunder kappan giöma. Kolmodin QvSp. 2: 290 (1750). Det påstods visst, att denna storartade välgörenhet skulle vara den skylande kappan över ett storartat skoj. Högberg Frib. 232 (1910). (†) Förbundh .. är .. een terminus Majestatis, som måste hållas innom kappan (dvs. hemlighållas), så frampt det skall hafwa sin rätte nytta. RARP V. 1: 207 (1654). — särsk.
α’) (†) övergående i bet.: förevändning. Under den pretext och kappa, att (osv.). 3Saml. 7: 70 (1670).
ϑ) (†) i uttr. doktorns kappa, om fritt hängande etikett på medikamentsflaska. Bellman (BellmS) 2: 45 (c. 1778, 1791).
d) bildl. (jfr c) om ngt som i ngt avs. liknar en kappa (i bet. b); jfr 2. (Vingpännorna) med täckfjädrarne och öfra ryggen utgöra Fogelns (dvs. den javanska hackspettens) gula Kappa. VetAH 1797, s. 137. En ståtlig .. bergstopp, till två tredjedelar af sin relativa höjd klädd i en kappa af glänsande snöfält. Hedin GmAs. 2: 330 (1898). Quennerstedt C12 1: 26 (1916; om skog som skydd mot vind o. d.).
2) (i sht i fackspr.) oeg., om föremål som i ngt avseende (t. ex. placering l. utseende l. användning o. d.) erinrar om en kappa (i bet. 1); i sht om föremål som omsluter ngt l. bildar ett skyddande hölje kring ngt l. som bildar ett (skyddande) täcke över ngt.
a) med anslutning närmast till 1 a.
β) (i fackspr.) om valv, välvt tak o. d. En bakugn, vars buk står utom längan och är försedd med en torv täckt kappa av ler. Campbell SkånBygd. 220 (cit. fr. 1721). — särsk.
α’) byggn. om var särskild av de sfäriska trianglar som uppkomma, då ett valv skär ett annat, kupa. Brunius Metr. 73 (1836). Upmark Lübke 187 (1872). Ekhoff StClem. 93 (1912). — jfr VALV-KAPPA.
γ’) om framskjutande huv på spis l. dylik eldstad. Möller (1790). Vi .. sätta grytan .. på elden under brasspisens hvälfda kappa. TurÅ 1911, s. 196. — jfr RÖK-, SPISEL-, UGNS-KAPPA.
δ’) (†) oeg.: frontespis, fronton? Slottet (i Cassel) mycket gammalt, men restaurerat .. med mångfaldige kappor och attiquer samt torn i hörnen inne på gården. Palmstedt Resedagb. 45 (1778).
ε) bärgv. vid bockorter (timrade orter), om den över varje par uppstående stockar lagda, horisontala takstocken. Leijell PVetA 1751, s. 19. JernkA 1870, s. 135. TT 1901, K. s. 72.
ζ) hylsa l. beslag på ändan av ngt föremål. — särsk.
α’) (†) hylsa av läder på pistolhölster. 1. pr gl. Hölster med gröna Kappor. BoupptSthm 19/3 1673. PH 6: 4086 (1756). SvTyHlex. (1851, 1872).
β’) (†) beslag på bakre ändan av en pistolkolv. LMil. 4: 1574 (1717). KrigVAH 1811—15, s. 177. Kappan betäcker handtagets ända. Jochnick Handgev. 54 (1854). Tigerhielm 7 (1867). Schulthess Tigerhielm 6 (1880). — jfr BAK-, PISTOL-KAPPA.
γ’) beslag på övre ändan av kaveln på en sabel. (Sabel-)fästet, hvarpå märkes kafvel af trä, kappa och bygel. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 425 (1879). Alm BlVap. 50 (1932).
η) (†) om lock till kärl? Silfwer .. 1. Kanna af drifwit arbete medh een Kappa Öfwer om 131 3/4 lod. BoupptSthm 11/1 1673.
b) med anslutning närmast till 1 b. — särsk.
α) om vågrätt anbragt gardin l. draperi o. d.; särsk. om sådan gardin som täcker översta delen av ett fönster o. dyl. o. ofta bildar midtstycke mellan två nedhängande sidogardiner; äv. om på liknande sätt anbragt draperi över dörröppning l. över säng med omhängen o. d.; äv. om på liknande sätt anbragt draperi rundt nedre kanten av en möbel, särsk. om nedhängande volang rundt ett bord l. framtill o. på sidorna av ett bord som står uppåt en vägg; förr äv. om dylikt draperi rundt nedre kanten av en säng. Rålamb Resa 34 (1658, 1679). Böttiger Drottnh. 84 (cit. fr. c. 1690). 5. par fönster gvardiner med kappor. ÅgerupArk. Bouppt. 1737. 1 litet fyrkantigt bord med läder öfverdrag och en blå kappa omkring. Därs. 1750. Et blårandigt säng omhäng med Kappor ofvan och nedan. BoupptVäxjö 1785. De i slutet av 1500-talet uppträdande kapporna nedomkring sängen. SvKulturb. 9—10: 302 (1931). — jfr BORD-, GARDIN-, SÄNG-KAPPA.
β) (i fackspr.) veckad l. rynkad garnering å till kvinnodräkten hörande plagg, särsk. klänning l. underkjol; jfr VOLANG. UnderrFruntKläd. 10 (1778). Klädning .. med tre kappor, garnerade med öppna fransar, samt med ärmar af nytt slag. SthmModeJ 1845, s. 72. Förkläde av linneimitation med plisserad kappa. KatalNK 1916—17, s. 181.
γ) (i fackspr.) smalare remsa av plåt l. takpapp som vid taktäckning lägges över fogarna mellan de bredare plåt- l. pappremsorna. Rothstein Byggn. 496 (1859). ArbB 162 (1887). TT 1896, Allm. s. 88. Key HjälpDSjälv 91 (1917).
δ) (†) zool. hudveck som hos blötdjur o. vissa andra djur helt l. delvis omsluter kroppen, mantel. Kappan bildar (hos pärlbåtsnäckan) bakåt en flik, som ligger ut öfver en del af skalets spiral. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 131. Man har .. tagit det för gifvet, att äfven perlorna bildas af ”kappan”. SDS 1899, nr 129, s. 3.
ε) (i fackspr.) på hästsko: nagelformig uppvikning från skons ytterkant, avsedd att giva stöd för skon vid fastspikandet, hindra den att förskjuta sig under hästens rörelser samt skydda tåvägg l. hov i övrigt. Billing Hipp. 265 (1836). Juhlin-Dannfelt 144 (1886). HbArménHovslag. 52 (1930). — jfr SIDO-, SKYDDS-, TRAKT-, TÅ-KAPPA.
ζ) skom. på skodon: styvning av hårdt läder, särsk. under överlädret baktill på foten, bakkappa (se d. o. 2); äv.: bakläder. Weste (1807). 1SkomOrdl. (c. 1847). I tån (på skon) var en styf kappa, hvilken .. uppehöll ofvanlädret. Forssell Handskom. 8 (1920). SvSkoT 1926, nr 16, s. 11. — jfr BAK-KAPPA.
η) (i fackspr.) om viss del av hyveljärn. De enkla (hyvel-)jernen bestå utaf ett enda från baksidan slipadt blad, dubbeljernet .. är sammansatt af detta och af en på dess framsida liggande stålskifva kallad kappa. Eneberg Karmarsch 1: 120 (1858). Zidbäck (1890).
ϑ) (†) på seldon: läderstycke avsett att skydda hästen mot tryck av seldonet m. m. SthmStadsord. 1: 114 (1654). Vid lokan är fästad en kappa af läder såsom underlag för länk, krok, ring etc. Spak HbFältartill. 116 (1873).
ι) (†) mil. hylsa omslutande skrotladdningen i en kartesch. Grundell AnlArtill. 1: 20 (c. 1695). UFlott. 3: 18 (1882). — jfr SKROT-KAPPA.
(2 b) -BABIAN. (mindre br.) zool. den till babianernas släkte bland aporna hörande arten Papio hamadryas Lin., som på hals, överarmar o. rygg har starkt förlängda hår, vilka bilda en ”kappa” som täcker hela kroppen med undantag av benen, mantelbabian, perukapa. 1Brehm 1: 43 (1874). VetAÅrsb. 1918, s. 20. —
-FABRIK. —
-FICKA. —
-FODER. (kapp- 1657 osv. kappe- 1670—1684. kappo- 1539) foder (se FODER, sbst.2 4) till kappa; äv. om självständigt, icke vid kappan fastsytt plagg. VaruhusR 1539, s. 102 a. BoupptSthm 4/12 1678. DN(A) 1928, nr 267, s. 4. —
(2 b) -GAM. zool. den till gamarna hörande fågeln Neophron pileatus Temm., som har ullig fjäderbeklädnad på bakre delen av halsen. Stuxberg (o. Floderus) 2: 421 (1902). 4Brehm 9: 223 (1926). —
(2 b α) -GARDIN. av enbart kappa bestående gardin. BoupptVäxjö 1821. Fitinghoff BarnFrostm. 76 (1907). —
-HAKE. (kapp- 1573—1845. kappe- 1569—1583) (numera bl. tillf.) till hopfästande av kappa använd (större) hake; jfr HAKE, sbst.2 1 c. TullbSthm 9/12 1569. BoupptVäxjö 1845. —
-HÄKTA, r. l. f. för hopfästande av kappa använd (större) häkta; jfr HÄKTA, sbst. III 1 a. PriskurCronquist 1898, s. 30. —
-HÄNGARE, r. l. m. ställning för upphängande av ytterplagg, klädhängare. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 71. Hierta-Retzius ArbStug. 106 (1897). —
-KLÄDE. (kapp- 1656 osv. kappe- 1592—1790) [jfr fsv. kapo klädhe] (sådant) kläde som användes vid förfärdigande av kappor; förr äv.: stycke tyg avsett till kappa. Wilm de wik skal gifue .. Eskill murmestere Eth Kappeklede. SthmTb. 7/11 1592. KrigVAT 1923, s. 175. —
-KNAPP, r. l. m. (kapp- 1668—1880. kappe- 1637—1672) OxBr. 11: 690 (1637). HemslöjdsutstSthm 1880, s. 122. —
-KRAGE. (kapp- c. 1714 osv. kappe- 1617—1684) SUFinlH 5: 192 (1617). Gråverk, tjenligt till Kappkragar, Muffar m. m. LdVBl. 1838, nr 47, s. 4. Oljelund GrRidd. 291 (1926). —
-LÖS. (kapp- 1681—c. 1755. kappe- c. 1720) [jfr fsv. kapo lös] (†) som saknar kappa, som icke är klädd i kappa. Verelius 303 (1681). Schultze Ordb. 2214 (c. 1755). —
(1 a) -MUSKEL. anat. benämning på en stor, platt muskel som ligger direkt under huden på baksidan av halsen o. ryggens övre del, kapuschongmuskel. Schützercrantz Walter 14 (1801). Müller LbAnat. 80 (1905). —
(jfr 1 a) -MÖSSA. (†) huvudbonad som hänger ned över axlarna o. skyler nästan hela ansiktet; jfr KARPUS 2. Dalin Hist. 2: 355 (1750). 1Saml. 4: 411 (1774). —
-REM. (kapp- 1845 osv. kappa- 1561)
1) till 1 b.
b) mil. om rem med vilken soldatens kappa hoprullad fästes vid ränseln. Schulthess Tigerhielm 28 (1880). SoldatinstrInf. 1930, s. 104.
2) (tillf.) på sandal: rem som omgiver hälen; jfr KAPPA, sbst.1 2 b ζ. Retzius EtnolSkr. 69 (1845). —
(2 a ζ β’) -RING. mil. vid kappan på en revolver l. pistol fäst ring. EldhandvSkjutsk. 2: 96 (1877). UFlott. 3: 263 (1906). —
-ROCK, se d. o. —
-RUM. rum för förvaring av ytterplagg; särsk. om i offentlig lokal vid ingången befintlig(t) rum l. avbalkning där ytterplagg mottagas till förvaring, garderob (se d. o. 2 c). På Maskeraden .. d. 27 Febr. bortkom i Kapprummet .. 2:ne Siden-Shawletter. DA 1824, nr 62, Bih. s. 5. 5 rum och kök, stor hall, kappr(um), badr(um) (uthyras). SvD(A) 1931, nr 300, s. 21 (i annons). —
-SPÄNNE. (kapp- 1756—1823. kappe- 1684—1775) spänne varmed kappa hopfästes. HT 1924, s. 233 (1684). LdVBl. 1823, nr 30, s. 4. —
-SÄCK. [jfr y. fsv. kapeseck. Ordet är enl. EHTegnér i ArkNF 5: 163 (1889) bildat ss. övers. av t. mantelsack, sadelpåse, nattsäck, enl. ANoreen i Landsm. VI. 5: 17 (1888) möjl. en ombildning av mnt. knapsack, resväska, ränsel] väska l. koffert (urspr. säck) avsedd att medföras på resor till förvaring av medhavda klädespersedlar o. d., resväska, reskoffert. 1. Blå Kappsäck af Kläde. BoupptSthm 24/7 1677. ArbB 264 (1887). SvD 20/7 1930, Söndagsbil. s. 5. jfr HAND-, LÄDER-KAPPSÄCK. särsk.
a) om till förvaring av klädespersedlar m. m. avsedd påse att medföras på hästryggen; numera bl. mil. om dylik påse som ingår i artilleristens packning. KrigVAH 1805, s. 185. Adlerbeth HorSat. 28 (1814). (Till ryttarens) packning och häste-utredning (hör bl. a.) .. Kappsäck för ryttarens kläder och putstyg, m. m. Hazelius Förel. 103 (1839). SoldatinstrArtill. 1932, s. 178.
c) (i Finl., vard.) bildl., i uttr. leva på kappsäck, = b. ZTopelius (1833) hos Vasenius Top. 2: 14. AEdelfelt (1903) hos Ackté Minn. 184.
d) (vard., mindre br.) bildl., ss. nedsättande benämning på person. Det der ofantliga sekt-fastaget, den der våmb-uppstoppade kappsäcken (Falstaff). Hagberg Shaksp. 3: 177 (1848). Din förhärdade kappsäck. Nordström Borg. 124 (1909).
-nyckel. —
-TYG. (sådant) tyg som användes vid förfärdigande av kappor; äv.: stycke tyg avsett till kappa. DA 1771, nr 165, s. 2. (Till salu finnes) ett tillklippt Kapptyg. Därs. 1824, nr 292, s. 4. DN(A) 1933, nr 269, s. 15. —
-UPPSLAG~02. (kapp- 1926. kappe- 1661—1668) uppslag på kappa. HSH 31: 71 (1661). Fitinghoff Murre 11 (1926). —
(2 a β α’) -VALV. (föga br.) byggn. valv som gm diagonala ribbor uppdelas i valvkupor, ribbvalv. Upmark Lübke 261 (1872). UpplFmT 43: Bil. 50 (1929). —
-ÄRM. Freja 1885, s. 20.
B (†): KAPPA-REM, se A.
C (†): KAPPE-BLOMMA, r. l. f. växten Aconitum napellus Lin., blåmunk, blåhatt, munkhatt, stormhatt. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Serenius Kkkk 1 b (1757). —
-DRAGNING. till 1 c β, i uttr. kappedragning på båda axlarna, om förhållandet att ngn ”bär kappan på båda axlarna”. Linc. Mmm 4 a (1640). —
-DUN. växt tillhörande släktet Typha Lin., kaveldun. Rudbeck HortBot. 116 (1685). Bromelius Chl. 118 (1694). —
-FODER, -HAKE, se A. —
-KLÄDE, -KNAPP, -KRAGE, -LÖS, se A. —
-SPÄNNE, -STOCK, -STOL, se A. —
-UPPSLAG, se A.
D (†): KAPPO-FODER, se A.
1) (†) till 1 b (α): ikläda sig (en viss dräkt). Then (präst som) kappat Orden (dvs. iklädt sig en munkordens dräkt). Fosz 344 (1621).
2) (†) till 2: förse (ngt) med ”kappa”.
b) till 2 b ζ: förse (skodon) med kappa. ÖoL (1852). jfr: Kappa et par skor med öfverläder. Serenius E 4 b (1734). —
Spalt K 474 band 13, 1935