| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
1) som icke vet ngn råd l. utväg, som icke vet vad han skall ta sig till, hjälplös, handfallen, ”ställd”; stundom dels: villrådig, obeslutsam, dels med bibet. av: förvirrad; äv. i utvidgad anv., om ansiktsuttryck o. d.: som är kännetecknad av l. vittnar om rådlöshet. Han är aldrig rådlös. Stå rådlös inför ngt. 3SthmTb. 1: 121 (1593). Migh kommer och icke lijtet underligt före, att I så rådhlöss ähre i Lijfflandh, att I .. icke finna rådh till att underholla dedh lille folcket, I där haffve. AOxenstierna 5: 48 (1630); jfr d. Han (dvs. hermelinen, som i fabeln framställes ss. djurens konung) fattar beslut, medan de rådlösa djuren rådslå. Tessin Bref 1: 15 (1751). Viios enka satt stum, med ett bestört och rådlöst uttryck i ansiktet. Pakkala Elsa 167 (1895). Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa. 2Kor. 4: 8 (Bib. 1917). Inför naturens väldiga krafter stodo fäderna ofta rådlösa. KyrkohÅ 1936, s. 301. Han var aldrig rådlös, när det gällde att klara av svårigheter på redaktionen. Henning HbgMinn. 1: 234 (1950). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Sorgh gör månger man rådhlös. SvOrds. C 2 a (1604). Armodh är offta rådhlöös. Grubb 35 (1665); jfr d. Olycka giör wijst folck rådhlöst. Dens. 612. Michel Wingler, eller bättre vara Brödlös än Rådlös. Kexél (1788; komedititel). Jag har en plan, pappa. ”Bättre brödlös än rådlös”, heter det. Idun 1888, s. 201.
b) (†) i sådana uttr. som ngn är rådlös (om) vad han skall göra l. huru han skall göra ngt, ngn vet icke vad han skall göra resp. huru han skall göra ngt; ngn är rådlös till kunna göra ngt, ngn vet icke huru han skall kunna l. kan icke göra ngt; ngn är rådlös om ngt, ngn vet icke hur han skall klara l. skaffa ngt l. dyl. Jag blifuer aldeles rådlöös huad jag seya skall. Kempe Proberugn 51 (1664). Iagh .. är helt rådlös till kunna finna uhrsäkt mera. Carl XII Bref 66 (1704). (Om människorna ägnade sig åt goda tidsfördriv, skulle man finna), at .. de voro icke så ofta rådlöse om hvad de skulle taga sig före. Dalin Arg. 1: 42 (1733, 1754). I Engeland, när Parlamentet 1694 var rådlöst om penningar, träffades .. det rådet, at (osv.). Därs. 155. Jag har nu så mycke arbete bestälda at jag är nästan rådlös huru jag skall kunna hinna med allt. AnderssonBrevväxl. 1: 183 (1854).
c) (mera tillf.) med (mer l. mindre klart ordlekande) anslutning till RÅD, sbst.3 19; jfr 2. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 59 (1539). I begiären råd af mig, Hr. Leopold, som sielf är rådlös. Modée FruR 28 (1738). Rådlöst råd och dådlös drott. Snoilsky 1: 298 (1878).
d) (†) allmännare, övergående i bet.: som befinner sig i en svår l. hopplös situation, som saknar behövliga resurser l. medel l. tillgångar, medellös o. d. (De flydde undan) och lote så thet fattige Folcket efter sigh aldeles rådhlöse och j alsomstörste fara. Chesnecopherus Skäl Fff 1 a (1607). Kongl. M:t .. (begär) att Ständerne .. betrachta huru Krigzfolcket bäst och starkast må kunna förmeras ..; på det man, när så omtränger, icke må finnas oberedd ock rådelöös. RARP V. 1: 103 (1652). Armod (säger). Jag är af Råd-lös Art. Warnmark Epigr. B 4 a (1688).
2) (numera bl. tillf.) som icke anlitat ngns råd; ss. adv.: utan att rådfråga ngn, utan hjälp av rådgivare. Hwad en tencker rådhalöst, thet skal fehla, men thet monge rådgiffuare om welia, thet skal bliffua. LPetri SalOrdspr. 15: 22 (1561; Bib. 1917: där rådplägning fattas). Råd vedertog han ej; ty rådlös hade han segrat. Tessin Bref 2: 87 (1754).
3) (†) som gör ngt l. (om handling o. d.) som ngn gör utan att tänka sig för l. utan moget övervägande, obetänksam; obetänkt, tanklös; vårdslös, slarvig; besinningslös, huvudlös l. dyl. (Jag) haff[ue]r schriffuidt Arffuidt Trolle thill adt han acht och vpseende skall haff[u]a medt the Gul(s)meder .. effter adt Jagh fornimmer adt the fast rålosz gåå vm medt saaken, och owijsligen, szå adt Drötningen haffuer här fornum[m]idt adt the slijcht Sölff hosz sigh haffua. NGyllenstierna (1561) i HH XXXIII. 1: 169. (E. XIV) hade väl begått .. (Sturemorden) i en rådlös ifver. HSH 3: 45 (c. 1800).
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara rådlös, hjälplöshet; stundom: villrådighet, obeslutsamhet. AOxenstierna 5: 484 (1630). Bakom Regensburgs murar betraktade Churfurst Maximilian af Baiern med häpen rådlöshet, huru Konungen af Sverige i hans land intog den ena staden efter den andra. Ekelund 1FädH II. 1: 164 (1830). Willebrand-Hollmerus ObjGäst 188 (1935). särsk. (mera tillf.) i överförd anv., om egenskap l. tillstånd hos sak: förhållandet att ngt gör samma intryck, som om det vore åstadkommet av en rådlös l. villrådig person l. dyl. MeddSlöjdF 1884, s. 152. Det vilar en egendomlig rådlöshet över denna dikt. Böök Tegnér 492 (1917).
Spalt R 3578 band 23, 1961