| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÅN rå4n, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
1) handlingen att under brukande av fysiskt våld l. omedelbart hot därom fråntaga ngn löst gods (i avsikt att tillägna sig det); äv. (jur.) i utvidgad anv., om vissa andra slag av förmögenhetsbrott som äro förknippade med våld l. hot om våld; äv. (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr) allmännare: stöld (som sker öppet, dvs. icke i hemlighet) l. rövande l. plundring o. d.; äv. oeg. l. bildl.; förr äv. med objektiv gen. Begå, föröva rån mot ngn, förr äv. bruka rån på ngn l. tillfoga ngn rån. Schmedeman Just. 41 (1560). En part aff Wåre tienere brwke Råån på Wåre vndersåter ther the framdraghe. Stiernman Com. 1: 294 (1580). Schroderus Os. III. 1: 338 (1635; om indragning av kyrkogods o. d.). Wivallius .. som migh wåldh, råhn och tyfwerij på min gårdh tilfogat hafwer. Schück Wivallius 1: 261 (i handl. fr. 1660). (Motion har väckts) att .. Missgernings-Balken måtte så ändras, att dödsstraff ej vidare må komma i fråga för rån. BtRStP 1844—45, VII. 1: nr 47, s. 5. Spott och hån ärans rån. Granlund Ordspr. (c. 1880). SFS 1942, s. 796. — jfr HELGE-, HUS-, KLOSTER-, KVINNO-, KYRKO-, LIK-, POST-RÅN m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. rån av, förr äv. (up)på l. för ngt. (Han) vart .. ssaker til rån fför en båth. ArbogaTb. 3: 393 (1531). (De) thil witha huar annan rånn wpå nokotth sallth, som the skulle haffua takith huar annan jffronn. TbLödöse 252 (1591). Jören Hartmans ermklädh, som i dett rånedt af hatten bårtkom. BtHforsH 1: 128 (1623).
2) allmännare, om handling varigm ngn grovt bryter mot lag l. begår stor orätt l. grovt kränker vad som bör vara fridlyst l. heligt, brott, överträdelse o. d.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr; förr äv. med objektiv gen. Thet swåra rån, / Som Adam och hans fru begingo, tå the åte / Af fruchten. Spegel ÖPar. 21 (1705). Tu (dvs. Gud) ser tin helgdoms rån, / The argas spott och håhn. Lybecker 213 (c. 1715). Skam, helt sammanhang af andras ta och trycka, / .. Mot poësiens lag är ögonskenligt råhn. Broms Vitt. 371 (1715); jfr 1. Jag sanning tala vill, / Och anse för ett rån, / Så väl att lägga till, / Som taga derifrån. Ps. 1819, 297: 3; jfr Ps. 1937, 412: 3. — jfr DOM-, HELGE-, HELGEDOMS-RÅN.
3) (†) krigiskt dåd l. dyl. Så ser man Thetis raska Son, / Friskt rasa fram vid Trojæ murar. / Han vet at på hans tappra rån, / I flera åldrar verlden sturar. Strand Tidsfördr. 1: 13 (1763).
4) (†) föremål som ngn gm rån (i bet. 1) tillägnat sig resp. förlorat, ngt rånat; byte, rov; äv. oeg. l. bildl. Såsom rånet .. hoos ingen fans, .. dy opskiutes (med domens fällande). ConsAcAboP 4: 446 (1678). Du (dvs. kronprins Karl Johan), gudatrygg och stark, den djerfva örnen (dvs. Napoleon) tvingar, / Som strafflöst mättat sig af mensklighetens rån. Wallin Vitt. 2: 321 (1813). — jfr HELGEDOMS-RÅN.
-FÖRSÄKRA. försäkra (ngn, i sht bankbud o. d.) mot förlust av anförtrodda värden, uppkommen gm rån; jfr försäkra 2. SvD(A) 1910, nr 5, s. 1. —
-MAN, se B. —
(1, 2) -TAGA. [y. fsv. rantaka] (numera bl. ngn gg i fråga om fornnordiska förh.) i p. pf., om kvinna: med våld bortförd av sin fästman, sedan giftomannen med lagens stöd vägrat att utlämna henne; jfr lag-taga. Lagerbring 1Hist. 2: 413 (1773; om förh. på 1200-talet). —
-TVÅNG. jur. tvång som ngn utsättes för (vid rån) gm våld l. hot som innebär trängande fara. SvUppslB 28: 645 (1936). —
-ÖVERFALL~002, äv. ~200. överfall i förening med rån; äv. oeg., om krigiskt överfall. Det Nelsonska rånöfverfallet (på Köpenhamn). Hedin Tal 2: 87 (1904).
B († utom i -man): RÅNS-BOT. [fsv. rans bot] bot (se d. o. 6) för rån. FörarbSvLag 4: 402 (1696). Abrahamsson 51 (1726). —
-MAN ~man2. (rån- 1597—1621. råns- 1560 osv.) [fsv. rans man; jfr d. ransmand, isl. ránsmaðr] (numera bl. arkaiserande) person som begår l. begått rån, rånare; i sht förr äv. allmännare (möjl. delvis med anslutning till rån, sbst.3 2): plundrare l. rövare l. tjuv l. våldsvärkare l. dyl. Schmedeman Just. 41 (1560). 2SthmTb. 8: 5 (1589; om person anklagad för stöld o. misshandel). De förebrådde .. (Alexander den store) hans våldsvärkan och at han som en rånsman ville ströfva kring verlden. Dalin Hist. 1: 38 (1747). Slutligen råkade t. o. m. Västerns främsta helgedom ut för de nordiska rånsmännen (dvs. vikingarna). Nordenstreng Vik. 14 (1915). De stora husen stod knut vid knut och gärdade tunet mot rånsmän och objudna gäster. Lindström Österhus 196 (1952). —
-MÅL.
1) [fsv. rans mal] till 1: mål angående l. brott bestående i rån l. röveri o. d. VRP 1606, s. 123. I högmål och rånsmål skulle i allmänhet Nämnd ransaka, ehvad den anklagade blifvit tagen å färsk gerning eller ej. Nordström Samh. 2: 834 (1840).
2) till 2, om våldshandling som kränker kyrkans helgd. Ho som slås i kyrckio, drager annan aff kyrckio, elle kyrckegårde, emot kyrckenes frijheter böte kongen 20 m(ar)k och biscopen for ransmål — 10 m(ar)k. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 86 (c. 1590). —
Spalt R 3645 band 23, 1961