| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÅS rå4s, sbst.1, r. l. f. (Spegel osv.) l. n. (SvNat. osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (Rothof osv.) l. -er32 (Ahnfelt Rääf 349 (i handl. fr. 1842) osv.), ss. n. =.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) sankmark med rinnande vatten, kärr o. d.; sidlänt mark l. dalgång o. d. som tidvis (under vår o. höst) är fylld av l. genomflytes av (översvämmande) vatten. Arvidi 103 (1651; i rimlista; bet. oviss). Andre giöra än medh Nilo (dvs. floden Nilen) mera piås, / Och säija han begyns i Congo vhr een Rås: / Thet jagh på Guthnisk måål kan bättre brya kalla. Spegel ÖPar. 37 (1705). I äldre dagar, då gränserna gingo ”högst i ås eller lägst i rås.” Landsm. 1: 550 (1880). Genom rikligare vattentillgång utbildas det s. k. ”råset” eller mossbäcken, vilken vanligen framflyter i en smalare eller bredare kärr-remsa. SvNat. 1920, s. 39.
2) smal rämna l. strimma med öppet vatten i istäcket på en vattensamling, råk. Rothof 380 (1762). En öppen rås i den fasta isen. Halland 1893, nr 20, s. 3.
3) (†) i utvidgad anv., om långsmal fördjupning l. fåra i ngt. När en djup rås eller fåra går tvärt öfver (mussel-)skalet (kan man vänta att finna en pärla i musslan). VetAH 1759, s. 146.
Spalt R 3651 band 23, 1961