| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄFST räf4st, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -er32. Anm. Om uttr. räfst och rättarting se RÄFSTETING anm.
1) i rättsliga former företagen (grundlig o. omfattande) undersökning av brott (l. samhälleligt missförhållande o. d.) l. granskning av myndighets l. ämbetsmans o. d. förvaltning, rannsakning; äv. om avhjälpande av missförhållande l. upprensning i samband med sådan undersökning osv.; i sht förr äv. om dom l. straff i samband med sådan undersökning osv. Det blir således min tanka, at .. regeringens steg och giöromål väl settias under alfvarsamaste upsigt, refst och granskning men intet på annat sätt .. än grundlagen utstakar. 2RARP 20: Bil. 40 (1760). Lagom i näfst och räfst bör mest en Domare bruka. Nicander GSann. 114 (1767). Kommen ihog om I (dvs. en riksdagsman) dem (dvs. mutor) emottagen, så handlen I bort sådant som Eder ej tilhörer, och at refsten vid åter utkräfjandet torde blifva drygare än hvad I nu upbären. Posten 1769, s. 425; jfr 2. Det hände .., att .. (en elev) utan räfst och rannsakning, skyldig eller icke, fick uppbära rektors tillfälliga misshumör. MinnSvLärov. 1: 100 (1926). — jfr EFTER-RÄFST m. fl. — särsk.
a) hist. undersökning l. granskning företagen av konungen (l. riksföreståndaren l. rådet) i Sv. l. av en (l. flera) av konungen (l. riksföreståndaren osv.) förordnad(e) person(er); räfsteting; äv. om likartad undersökning l. granskning i andra länder; särsk. dels (om förh. före 1614) om förhandlingar vid den högsta rättsinstansen i Sv. (jfr KONUNGS-RÄFST), dels om undersökning l. granskning i syfte att åstadkomma en indragning till kronan av donerade l. förpantade gods l. räntor o. d., reduktion (se d. o. 4 a). Konung Karls räfst l. Karl Knutssons räfst, benämning på 1453—1454 på Karl Knutssons uppdrag hållna räfsteting, varvid bl. a. anspråk gjordes på att kyrkor o. kloster skulle lämna ifrån sig vissa gods. Ärkebiskop (l. mäster) Abrahams räfst, benämning på en 1596 på riksföreståndarens uppdrag av ärkebiskopen Abraham Angermannus företagen visitation. RA I. 1: 77 (1527). Det finnes vara stridande .. emot .. flere .. Riksdagars Beslut .. at .. de til Kyrkor, Academier och Läro-hus .. donerade Gods och Hemman .. ånyo blifva för räfst och efterräkningar utstäldte, under den förevändning, at efterses borde, huruvida de någonsin varit Kongs-gårdar eller Kongs-Ladugårdar. PH 9: 424 (1770). Den egentliga domaren på räfsten var (enligt Magnus Erikssons landslag) konungen. Karlsson SvKonDomsrätt 52 (1890). Dessa räfster, som med summarisk stränghet genomfördes av konungadömets lydiga redskap, hälsades med glädje av befolkningens breda lager. Almquist VärldH 5: 437 (1933; om förh. i Frankrike på 1600-talet). — jfr FJÄRDEPARTS-, FÖRMYNDAR-, KONUNGS-RÄFST. — särsk. konkret, ss. beteckning för domstol l. kommission som förordnats att utöva konungens domsrätt. Så snart .. den af .. (Karl Knutsson) förordnade Räfsten i lands orterna begynte tillträda sin förrättning, var (osv.). Botin Hem. 2: 37 (1756). (Birger Jarl) gaf .. rätt åt räfsten att själf helt och hållet afdöma målet. Karlsson SvKonDomsrätt 17 (1890). Stå till svars inför konungens räfst. Östergren (1937).
b) i sådana uttr. som hålla l. anställa l. företa l. värkställa (en) räfst (jfr c α, d, e α, β α’), anordna en rättslig undersökning l. granskning l. (i samband med rättslig undersökning l. granskning) låta straff gå i värkställighet l. avhjälpa missförhållanden l. värkställa en upprensning; särsk. (hist.) motsv. a, dels: utöva konungens domsrätt, hålla räfsteting (äv. i uttr. hålla ting och räfst), dels: föranstalta reduktion. (Beträffande upproret i Dalarna) synes them (dvs. adeln) rådh vara, ath hans Nåde .. gifver sig ther up och håller ther en konungsligha reffst. RA I. 1: 76 (1527). The ärlige män .. (ha) farit her i landet, hollit her ting och räfst och förhört våre brister och klagemål. Därs. 449 (1545). Erkiebiskop Sigfrid i Cöln hölt ther itt Möte, ther han bödh til at holla en Refst och förbättra the Andeliges Lefwernes Wandel. Schroderus Os. 2: 728 (1635). (G. II A.) älskade .. Adeln .. och kände mera kallelse att i spetsen för detta stånd vinna lagrar och länder, än att i strid med detsamma anställa räfster och indragningar. Fryxell Ber. 6: 158 (1833). Om inte tillbörlig bestraffning verkställdes, hotade Erik (XIV) med att i egen hög person begiva sig dit upp (dvs. till Dalarna) för att verkställa den nödiga räfsten. JämtlHärjedH 2: 123 (1945).
c) med bestämning inledd av prep. med (ngn gg äv. mot, förr äv. över), betecknande dels person som ställes till ansvar för brott o. d., dels samhälleligt missförhållande som undersökes (o. avhjälpes), dels den l. dem som är(o) ansvarig(a) för förvaltning som granskas, dels (redogörelse för) förvaltning som granskas, dels (hist.) (befolkningen inom) område där konungens domsrätt utövas.
α) i de under b nämnda uttr. (jfr e β α’); förr äv. i uttr. hålla räfst och regering med (ett område), utöva konungens domsrätt o. regeringsmakt inom (ett område). Swedberg Schibb. c 2 a (1716). Sedan .. (Wallenstein) hållit en blodig räfst öfver de officerare, som i slaget vid Lützen icke ansågos hafva gjort sin skyldighet, tågade han (osv.). Ekelund NAllmH 1: 169 (1833). Axel Oxenstjerna (ansåg), att Sverges konung borde minst hvart tredje år resa till Narva för att hålla räfst och regering med landet. Fryxell Ber. 8: 205 (1838). Med denna (dvs. redogörelsen för föregående dags utgifter) hölls alltid räfst, som ofta föranledde till hofstallmästarens uppkallande (till konungen). JONauckhoff (c. 1845) hos Ahnfelt HofvLif 2: 144. Det har företagits en obehaglig räfst med vaktmanskapet på det beryktade Ellis Island. SDS 1932, nr 129, s. 6. På lördagen .. hölls räfst med alla (i skolan), som fått anmärkningar. Henning HbgMinn. 1: 147 (1950).
β) i andra uttr. (jfr e β β’). Reformationen kunde öfvergå från förbättring till förstörelse och från en räfst med illa använda skatter till en plundring på det nödvändiga. Svedelius i 2SAH 49: 71 (1873). Bland dem, som ledde räfsten mot hattarna. Östergren (1937).
d) (mera tillf.) i uttr. räfst efter ngn, rannsakning i syfte att få fatt i ngn o. ställa honom till ansvar; särsk. motsv. b, i uttr. hålla räfst efter ngn. Länsman Liljeholm satt vid ämbetsbordet å sitt kontor och höll räfst efter gravskändarna. Högberg Baggböl. 84 (1911).
e) i allmännare l. mer l. mindre bildl. anv., om (kritisk) granskning l. (sträng) vidräkning l. bestraffning o. d.; särsk. om kritisk granskning av vetenskapligt l. litterärt l. konstnärligt arbete o. d.; förr äv. i uttr. få sin räfst, få sitt straff. Forsius Fosz 156 (1621). Miles. Slå then skälmen mz hugg och stick. Aulicus. Sij han löper, han sin refst fick. Chronander Surge E 1 a (1647). Ingenting undslapp en billig och angenäm räfst, när .. (E. Benzelius d. y.) fälde sit omdöme om något Lärdoms-Arbete. Dalin Vitt. I. 3: 172 (1744). Den oseden .. at .. (omogna studerande), sedan de en gång i Upsala disputerat, af frucktan för strengare refst derstädes, på andre ställen upsöka sig en lettare väg til candidaten och magistern. Annerstedt UUH Bih. 4: 205 (i handl. fr. 1765). Malmberg Fiskebyn 106 (1919). — jfr BRÅD-, ORDA-RÄFST. — särsk.
α) motsv. b, i sådana uttr. som hålla osv. (en) räfst (jfr β α’), anordna en undersökning l. granskning; äv.: övervaka (att osv.). LPetri 4Post. 7 b (1555). Nog gick den lilla biten kandisocker ur mun i mun och borta i stugorna hölls sträng räfst att ingen sög för länge. Wrangel FornTid. 58 (1926).
β) motsv. c, med bestämning inledd av prep. med.
α’) motsv. c α, i sådana uttr. som hålla räfst med ngn (l. ngt), gå till rätta med ngn l. ta ngn i upptuktelse l. gå illa åt l. övervaka l. kritiskt granska ngn (l. ngt) o. d.; jfr RÄFSTETING 3 slutet. Hvem är, som nu ej gör sitt bästa, / At hålla räfst med andras smak? Lenngren (SVS) 1: 27 (1777). (En munk) höll noga räfst med Don Onofrio och mig, så att vi ej måtte gå förbi några af klostrets märkvärdigheter. Bildt Ital. 187 (1896). Om något låg naturligt till för Manda, så låg det alldeles gudomligt naturligt till för henne att hålla räfst med folk. Aronson Medalj. 20 (1935).
β’) motsv. c β, i andra uttr. Lars Laurels Räfst med Sina Orthographiska arbeten. Laurel (1756; titel på broschyr). Satt han så en gång nere i familjens förmak, inbegripen i räfst med sig sjelf. Wieselgren Hvirfl. 2: 81 (1891).
2) (†) fordran som göres gällande gentemot ngn i samband med granskning av hur han förvaltat anförtrodda medel. En Konung wille en gång skrida / Til Räkenskap med sina Tienare, / .. När thet nu ändtlig kom så wida, / Blef En strax skyldig tio tusend pund: / Then Räfst betala kund’ han ingalund. Runius (SVS) 1: 65 (c. 1710).
(1 a) -BREV. (räfste- 1691 osv.) [fsv. räfsta bref] hist. dombrev utfärdat på räfsteting. HSH 22: 378 (1691). —
-DAG. (räfste- 1849 osv.) (i vitter stil) dag då räfst hålles; särsk. bildl. (motsv. räfst, sbst.2 1 e). Jolin Barnhusb. 79 (1849). —
-FÄRD. (arkaiserande, i skildring av ä. förh.) färd som företas för att hålla räfst (ngnstädes). Levertin Magistr. 23 (1900). —
(1 a) -HERRE. (räfst- 1563 osv. räfste- 1896 osv.) hist. person som är förordnad att hålla konungsräfst. BtFinlH 4: 124 (1563). —
(1 a) -KOMMISSION. (räfste- 1933 osv.) hist. av konung förordnad kommission som har till uppgift att utöva konungens domsrätt l. att handha reduktion. Almquist VärldH 5: 436 (1933; om förh. i Frankrike på 1600-talet). Karl XI:s .. räfstekommissioner. KansliH 1: 138 (1935). —
-RANNSAKNING. (numera föga br.) räfst, rannsakning. Svedelius i 2SAH 51: 350 (1875). Dens. Lif 401 (1887). särsk. bildl. (motsv. räfst, sbst.2 1 e), om kritisk granskning av litterärt arbete. 1VittAH 5: 89 (1780, 1788). —
-RESA, r. l. f. (räfste- 1746 osv.) (numera bl. arkaiserande, i skildring av ä. förh.) = -färd. Celsius G1 1: 273 (1746). —
-STÄMMA, f. (†) i uttr. räfst- och borgstämma, om sammanträde med borgrätt (se d. o. a); jfr borg-stämma, borgrätt b. Hålla Räffst- och Bårga-stempna. Brahe Oec. 101 (1581; uppl. 1920). —
(1 a) -SYN. (räfst- 1856. räfste- 1746—1820) (†)
1) av konungen anbefalld inspektion. (G. I) befalte .. Martin Skytte .. at företaga en allmän refstesyn uti klostren. Celsius G1 1: 197 (1746); jfr Strinnholm Vas. 2: 409 (1820).
-TID. (räfste- 1861 osv.) (i vitter stil) tid då räfst hålles; särsk. bildl. (motsv. räfst, sbst.2 1 e). Melin HelSkr. Job 24: 1 (1861). —
-TÅG. (räfste- 1875 osv.) (arkaiserande, i skildring av ä. förh.) jfr -färd. Svedelius i 2SAH 51: 111 (1875).
B (numera bl. i ssgn räfsta-balk(en)): RÄFSTA-BALK(EN). (räfsta- 1840 osv. räfstar- 1681) [efter fsv. räfsta balker] (i fackspr.) benämning på rättegångsbalken i östgötalagen. Verelius 203 (1681). Nordström Samh. 2: 462 (1840). —
C (†): RÄFSTAR-BALK(EN), se B.
D: RÄFSTE-BESLUT, -BREV, -DAG, se A. —
(1 a) -DOM. (räfste- 1579. räfsts- 1579 (möjl. icke ssg)) (†) vid räfsteting fälld dom, konungsdom (se d. o. 1). UpplDomb. 2: 80 (1579). (Rätten stadfäster ett köp) förbiudend[e]s allom her på ythermere att tale widh 40 m(arker) för refftz dom och 6 m(arker) för Lagmans dom. Därs. 97; möjl. icke ssg. —
-HERRE, -KOMMISSION, se A. —
-MAN ~man2. (med ålderdomlig prägel)
1) person som handhar en räfst; särsk. (hist.) till 1 a, om person som av konung förordnats att hålla räfsteting, räfstherre. Ljungquist NDacke 136 (1927; om förh. 1537). Stränga räfstemän bli sällan älskade. Östergren (cit. fr. 1930).
2) person inom Kalmar nation i Uppsala som har till uppgift att granska förvaltningen av nationens bibliotek o. arkiv. TilläggKalmarNUppsStadg. 5 (1876). —
(1 a) -MÅL. (†) reduktionsmål. Vid den tidens (dvs. K. XI:s tids) otaliga Räfstemål, upsöktes ofta de mäst oordenteliga grunder til anspråk och efterräkningar. Schönberg Bref 3: 99 (1778). —
-RESA, -SYN, -TID, se A. —
-TING, se d. o. —
-TÅG, se A.
E (†): RÄFSTS-DOM, se D.
Spalt R 3743 band 23, 1961